Soft sittning, Stel sittning och Vansinnig sittning.
Själv var jag tämligen dassig, men det var en ren njutning att se två giganter vid ett och samma bord.
När jag inte satt i gräset och njöt av grabbarnas närvaro lirade jag fotboll med Fylkiz.
Han berättade att han i unga dagar lirade halvback i Vällingby och man såg vissa mittfältskvalitéer i hans blick och högerslägga.
Där lattjade vi runt, två poeter och män som står för vilka vi är, han i bebiblå skjorta och jag i rosa.
Benen var rätt rappa, men han är ändå i slutet av sin karriär så tanken slog mig: Han är fadern och jag sonen, det är dags för mig att ta över på mittfältet och på scenen.
En scen som vi lovade varandra att ses på, när vi tog farväl idag, är Grimsta IP när mitt Ljungskile och hans BP spelar i samma serie.
Vi har en grej ihop där, Fylkiz och jag, att vi gillar när små lag tar sig upp likt sagan om Åshöjdens BK.
Det var en alldeles lagom sittning, soft och ledig, man behövde inte känna sig som nån jävla outsider för att man föredrog att ligga i skuggan och lukta på blommorna istället för att sitta och gaffla vid kakfatet.
Platsen vi befann oss på var Enåker vid en åker hemma hos Nebbo där fåglarna satt i buren, Hammarbytröjan hängde på torksträcket och boomblastern(odjuret som Skörsten och jag kallar den) stog på bänken och spelade deffad Nennemusik.
Efter den softa sittningen blev det en runda hos Gud och grabbarna där Terror snackade strunt och Prällen yrade nästan lika mycket.
Men besöket var lätt värt det när man fick höra Ulrik utöka sin repertoar från Uuurandet till Edelweissande och vid det efterföljande minispexet även Black Sabbatherande, han var kunglig och gjorde mig stolt som tuppen.
Dagen, veckan, månaden, läsåret och folkhögskolelivet skulle avslutas med Stel sittning hade nått spån bestämt men jag pysslar inte med den prylen så jag vek av.
Tillsammans med Franz och Jillan gick jag hem och gjorde det enda rätta - beställde en hemkörning.
Nu har vi förflyttat oss från DET DÄR JÄVLA BORDET till myssunkiga källaren för ytterligare en typ av sittning, som om jag ska tolka bålen vi köpte för hattpengarna från poesiperformance´n, blir av den vansinniga typen.
Hade tänkt skriva en massa sentimental smörja nu men det kan jag göra när jag är bakis eller när jag kommit hem, nu ska jag inte offra gemensam tid när det är så jävla nära slutet.
Det är mycket nära nu.
Det är ofrånkomligt, romantiskt, förjävligt och fyllt av lättnad på samma gång, det vi kallar slutet.
Man kan se det på tallrikar med god mat, biografer med dåliga filmer, gravstenar och folkhögskolor, att precis allting här i världen tar slut.
Ingen av oss har speciellt mycket att säga till om i denna fråga, tiden kommer aldrig sluta arbeta för och emot oss.
Jag försöker trots allt förneka slutets makt, så fort någon för slutet på tal så gör jag med all önskvärd tydlighet klart att det är tabu i mitt sällskap att snacka folkhögskoleslut.
Men nu är det så oerhört nära att det tvingar sig på mig.
Jag kunde liksom inte köpa ett stort paket smör på Coop senast, i och med att slutet är så nära var det enda rätta att köpa ett litet Lätta.
När jag fick städanvisningar inför utflytt i mitt postfack och lastade in 80% av mitt rums innandöme i Olssons Volvo, då var det svårt att inte se slutet.
Det värsta med slutet är avskedet.
Rädslan av att se någon man gillar för sista gången, rädslan att man befinner sig på platser man byggt en relation med för sista gången.
Visst fan behöver man inte överdramatisera, jag besitter förmågan att kunna återförenas med människor och platser, men det blir aldrig på samma sätt igen.
När denna vecka är slut så kommer...
...Uski aldrig mer gå förbi utanför dörren och väcka mig med sitt tokskratt.
...Snusan och jag aldrig mer ha vattengympa i skolpoolen.
...Franz och jag aldrig mer sitta i bastun och snacka kvinnor å vin.
...Monkis och jag aldrig mer spela snabb biljard i källaren.
Jag förstår om man kan tro att jag försökte få in så många slut som möjligt men jag bara våldtog tangentbordet och insåg först efteråt hur mycket slut det var, därför gjorde jag en grej av det och fetstilade.
De 
fyra 
STORA 
Modeblogg: Show off!
Jag har bara varit i Myrbutiker två gånger tidigare, men det kommer bli fler gånger framöver för där har de mycket skit, eller jag menar mycket moderiktigt.
Prövade diverse kajjor och skjortor men var på väg att ge upp när passform och pris turades om att sätta käppar i hjulet.
Just som jag skulle till att lämna butiken lös den upp där på skjortstången, världens vackraste överdelsplagg i den ultimata färgen - din favvobloggs.
Jag tog tre steg och sen gjorde jag ett rugbydyk rakt in jeansberget och ut på baksidan där jag greppade guldet innan någon annan.
Idag när jag var hos en annan modejätte, nämligen Coop, hittade jag drömskjortans drömaccessoar, drömbaskern.
En urläcker lila basker som förutom till drömskjortan även med framgång kan användas vid framtida poetjobb i rollen som Karl-Henrik då Eric Fucking Fylkeson visat att stora poeter bär svåra baskrar.
Vill man vara lite festligt bögig kör man på stekarpiloter och vansinnig hatt som komp till drömskjortan.
Nertill funkar allt, varför inte adidasskjorts.
Festliga bögar har alltid uppfälld krage.Den ryska kyllinglösa söndagen.
Till att börja med, när jag kom in i mitt rum såg jag ett jävligt lurigt mejeripaket stå på mitt skrivbord.
Kefir - Den ryska filen.
Har aldrig sett detta spex tidigare, inte i kylen och inte när någon druckit det.
Framför allt så har aldrig nån druckit rysk fil i mitt rum när jag varit närvarande.
Jag startade en utredning där jag frågade runt och forskade frenetiskt, men ingen öppning tycktes finnas.
Efter ett tag kom jag fram till att det kunde ha varit ett tecken från ovan i och med att ryssarna vann Eurovision kvällen innan.
Jag blev alldeles matt av mitt sökande och bestämde mig för att ta en bit mat.
Plockade ut min Findusfavvo, kylling och ris, värmde på och serverade mig själv precis som vanligt.
Men sen kom ännu ett krux denna knepiga dag, kyllingrätten tycktes inte innehålla nån kylling.
Jag blev alldeles förtvivlad, men innan jag hann starta en ny utredning kom Detektiv Freddis till undsättning.
Han letade och letade, med förstoringsglas, skiftnyckel och röjsåg, till sluuut hittade han en mör liten bit i ena kanten.
När jag jobbat in den möra biten väckte jag Franz, strax efter sex på kvällen.
Då kom det fram att HAN var ryssen.
Tydligen så hade han tagit sig friheten att smyga in i mitt rum när jag inte var där, lagt sig i min säng och lyssnat på Crash Test Dummies samt spisat Kefir - Den ryska filen.
Ibland spelar livet spratt med mig...
Karl-Henrik i Gurkstaden på strippshow.
Verkligheten är en annan, det är nämligen jag som står på scenen och droppar Blades, brynja och kavaj inför hundratalet åskådare på Sigmatorget i Västerås.
Dessvärre satt inga 18-åriga blondiner och dreglade vid scenkanten, inte heller några mogna 42-taggare som suktade efter lamm.
Istället satt två sexåriga pojkar och åt äpple med stora ögon längst fram, de övriga som tittade mest intresserat var invandrargäng, men jag klär av mig för alla som vill se så det är inga probs.
Det var inte roligt att gå upp åtta i lördags, men lätt värt det för minnet, upplevelsen och scenvanans skull.
Västmanlands folkhögskolor samlades för att göra reklam för sig och sina utbildningar i hopp om mer stålar från landstinget.
Ett program på cirkus tio nummer rullade tre varv under dagen, där varje nummer hade tio minuter till sitt förfogande.
Jag var där i egenskap av medlem i poetgruppen Fylkiz som består av Franz K Werner, Ulrik Uski Uranock och mig själv, Karl-Henrik Abrahamsson.
Första varvet sejfade vi och körde varsitt tryggt nummer från Självbildsuppträdandet på Café House här i Sala.
Jag inledde med mitt tugg om livet, Franz fortsatte med sitt mystiska skuggsnack och Ulrik avslutade med sitt gestikulerande om Norra Bangatan.
Sen bockade och tackade vi för oss och gick av scenen snyggt och prydligt, fick dunkar i ryggen av både egna rektorn(inte Terror utan hans mycket mysigare ersättare Birger) och Västeråsskolans rektor.
Vi tog emot dunkarna med belåtna flin och tittade på varandra med pojkbusiga ögon som sa "Vänta med ryggdunkandet tills efter nästa nummer".
När varvet och dess cirkus en och en halv timme långa period gått var det dags för oss att kliva på igen.
Vi ställde oss tätt tillsammans, i svåra solbrillor och stonefaces, Ulrik satte sin mobil på ringning om åtta minuter och lade den sedan i sin skjortas bröstficka.
Sen stog vi där och stirrade ner åskådarna med tystnaden som megafon.
Gränsen mellan idiotiskt och genialt, patetiskt och coolt, är hårfin i vår bransch, men jag tycker vi lyckades ligga rätt på linan.
Första minuten såg publiken ut att klura på om vi skulle säga något överhuvudtaget, första tre skrattade de och nickade instämmande, sista fem satt de och funderade på om vi besitter magiska intellekt eller borde tvångssättas mellan fyra vita väggar.
När Ulriks mobil ringde tog vi våra tillhörigheter, klev av scenen och gick raka spåret till en gulingrestaurang för att krubba.
När vi efter mat och vimlande på stan återvände var det dags för vår tredje och sista show.
Franz började med sitt "Alternativt slut" och gled sen av scenen och ut i det intilliggande köpcentrat.
Sen var det min tur med min "Avmaskering", denna gång hade jag G-pointbrillor istället för fyllemask för att vara enhetlig med resten av min poetgrupp.
Jag tog av mig G-pointsen, kajjan, brynjan och Bladesen, lugnt och metodiskt med några väl valda som komp.
Sen stog jag där i bara kalsonger och blickade ut över en publik och hade en känsla jag aldrig ville skulle ta slut, men slut tog det då jag greppade min hockeytrunk och vandrade in i Sigmahuset.
Det fanns två väktare innanför dörrarna men de valde att njuta av min kropp istället för att arrestera mig för förargelseväckande beteende.
Till sist var det Ulriks tur att Åååhh;a och Uuuur;a med tillhörande vredesavlöpning från scenen, men han hade lite för rappt driv i steget så han rusade rakt in i köpcentrats automatiska dörrar.
Sen bände han upp dem och tog sig in till oss och därmed var våra missions completed.
Vi tog bakvägen ut för att inte synas in public med kläder och utan brillor, efter firande med shopping på kvalitétskedjan Myrorna åkte vi hemåt med en givande dag i baksätet.
1. Jag tuggar lite om livet.
2. Franz mystikiserar om skuggor.
3. Vi är maximalt svåra och hårda.
4. Henke Larsson och Pajasen spexar.
Curlingkungens comeback.
Ringde massa gånger, både på mobilen och hemtelefonen, efter ett tag svarade hans skånska fru Ellinor som sa att hon skulle be honom ringa upp.
Han ringde aldrig upp och han har inte hört av sig idag heller.
Antingen har hon väl slagit ihjäl honom eller så sket hon i att meddela honom eller så är han en bara en dålig gubbe.
Men vi lät inte honom agera partybroms utan körde vidare på egen hand.
Hemma blev det en skopa Cottonfields med Freddis, biljard med Monkis, födelsedagsdorde från Folkpartisten och en tung lektion Majakovskij av Franz innan vi åkte Taxi Mikan till stan.
Efter schlager på storbildsskärm hos Nya Secorner med Freddis, Monkis, Folkpartisten, Franz, Millan, Ulrik och Lennartsson begav vi oss till Stadshotellet för att skaka lite rumpa.
Inte bara skaka rumpa, visade det sig.
Glad som ett barn kom Franz fram till mig och berättade att han sett Curlingkungen i vimlet.
Jag blev lika barnaglad jag och bad honom hämta stenspelaren.
Franz pös iväg och kom lika fort tillbaka med isschackets konung.
Om vi var glada som barn så var han glad som ett spädbarn när Franz återupptog masserandet från förra helgen.
Denna gången var Lokan utbytt mot pilsner, dessvärre var en annan sak också utbytt, nämligen Curlingkungens signum krullet som var utbytt mot en mer diskret frippa.
Vi var oerhört nedstämda över detta, jag och Franz, då vi älskade att leka med hans lockar på Papillon förra lördagen.
Idag kom jag till en insikt som innebär att Curlingkungen troligtvis är mer nedstämd än oss tillsammans.
Jag kom på att vårt lattjande med hans hår och tillhörande garv mycket möjligt uppfattades som hånfullt och att detta i sin tur kan ha legat till grund för att han under den gångna veckan bestämt sig för att låta lockarna falla.
Hoppas inte så är fallet för vi var bara positiva till håret och hela honom, vi vill inget hellre i livet än att hans hår ska växa ut igen.
Vad mer som hände igår kväll?
Jag kysste en kille och hånglade med en annan, är väl händelser som kanske inte ska bloggas om men jag är en ärlig kille.
Liiite väl bögigt, måste jag medge, men det var faktiskt spexiga kompishandlingar, inte så att jag såg en sexig man på dansgolvet och bestämde mig för att äta lite kött från den egna disken alltså.
Mer?
Franz fick en panikattack när vi stog och dansade.
Han föll ihop i en hög på golvet, jag sprang till personalen för att få hjälp men det var ingen som hade intresse att agera.
Franz repade sig tillräckligt på egen hand så vi kunde beställa bulle och åka hem, han, Monkis och jag.
Mer?
Franz fick ett tokanfall och gick lös på bord och glas i dagrummet när vi kom hem, en reaktion I guess.
Mer?
Engvall lirade bortamatch.
Mer?
Snusovic snubblade sönder sin lapptopp, spegel och stol, lapptoppens krasch gjorde skärmen helt kvaddad.
Såhär går det till en helt vanligt ovanlig kväll för internatarna från Östergård på Tärna folkhögskola i Kumla Kyrkby här i Sala.
1. Jag träffade en härlig kille i baren som jag blev ståendes pratandes livet och hela den biten med.
2. Charlotte var bättre än sin placering, viktigt dock att ha Polonia bakom oss.
3. Spexuellt, inte sexuellt.
4. Rumpskakning med kända och okända.
5. Alla ville vi vara nära Curlingkungen.
6. Franz tog sin vanliga genväg till Curlingkungens hjärta, genom att knåda hans curlingaxlar.
Jag är han som aldrig blir nöjd.
Det var kvalificerad bull från storebrors sida.
Lillebrors uppåttumme räcker inte.
Det värsta är att inget räcker för den omättlige.
Nenne kikade, med sitt karaktäristiska enöga, på mig idag, och sa att hans dotter tyckte jag var bäst.
Jag blev glad, men jag glömde bort det efter tre min.
När tre min och tjugo till gått så sa Franz att hans farsa gillade mig i onsdags och citerade "Vad bra han var, Göteborgar´n".
Det var roligt att höra, men det rann av mig efter två min.
När jag frågade nån vad denne tyckte om uppträdandet och fick till svars att Franz fantastiskt nog framkallade tårar, men inte sa något om min insats sjönk huvudet metertal.
Då det blev tal om vår antologibok, där vi låtit pennan tala, sa nån att Millan var en jävel på den biten, att hon har en framtid där om hon vill.
Jag vill också, men min framtid kanske ligger i Försäkringskassans händer, vad vet jag.
Min beundran för Franz som uppträdande poet är liksom min beundran för Millan som skrivare stor, det är inte det.
Men jag vill att det ska finnas en beundran för mig också, både som talare, skrivare, innebandyspelare, glassätare, gräsklippare, tandborstare och jordgubbsplockare.
Det finns säkert på sina håll beundran för vilken klass jag håller i jordgubbslandet, men den hemska sanningen ligger i otillräckligheten.
En eller tolv räcker inte, det är ett måste att ingen missar mig när hyllningsorkestern blåst klart i trumpeten.
Jag äcklar mig själv genom min känsla att vilja vara bäst i varendaste litet öga.
Om nittionio personer älskar mig och den hundrade hatar mig, eller tycker att jag är bara okej, kommer missnöjet övervinna lyckan.
Det där är en hemsk vetskap jag har om mig själv.
Hoppas jag kan jobba bort det eller utvecklas och mogna i mitt synsätt, annars blir livet ingen rolig grej att pyssla med.
När jag ska uppfostra min son, till exempel.
Tänk om jag aldrig blir nöjd med hur han är heller, vilken fruktansvärd farsa.
Tänk om min fru aldrig kan innebära allt hon ska för mig, om det inte räcker med gränslös kärlek från en enda kvinna.
Då går jag, som den svaga jävel jag är, upp i Olssons vedhög och gör processen kort.
Eller så startar jag en swingersklubb.
Såhär sent en fredag kan man tro att jag sitter med en kall finne och fylleblockar.
Men jag är spik, ska upp tidigt för att ställa mig på scen i Gurkstaden imörra.
I ännu ett försök att vara bäst.
Igår small det. På Café House här i Sala.
Fjärilar har man haft, spänningar och ruggig nervositet likaså.
Men detta var som sagt något alldeles särskilt.
Det lugnade ner sig mitt på dagen när Farmor, Olsson, Jonuff och Fajsi dök upp.
Jag bjöd på välkomstdrinkar(Äppeljuice till grabbarna och Mariestads till Farmor och mig) och toalettbesök, sen bar vi ut mina krejer i bilen och åkte in till Sala för att käka på Gretas, mycket trevligt att steka med familjen inför den viktiga kvällen.
Vid fyra gick vi skilda vägar då det var dags för mig att anlända Café House här i Sala.
Där blev det en enda lång pina med vattenintag, flås, maggung och vankande fram och tillbaka.
18.30 är tiden som var tiden då tiden var inne.
Fylkiz presenterade oss, med allas namn och hemstäder förutom i mitt fall.
Han avslutade med mig genom att säga "osså Calle då, som jag alltid brukar snacka Ljungskile med. Vi har en gemensam sak där, vi gillar småföreningar som tar sig upp, likt sagan om Åshöjden."
Sen berörde han oss djupt där vi stog och satt i vår egeninredda loge, när han kärleksförklarade för publiken att han tycker väldigt mycket om oss.
Efter att han läst upp sin dikt "lycklig" med adress till oss fanns ingen återvändo, jag, poeten Karl-Henrik, skulle som förste man beträda scenen.
Jag stack ut huvudet genom skynket, tittade med rädsla på publikhavet och smög sedan längs med väggen och lyckades säkerligen se så nervös ut som jag enligt mitt manus skulle göra då det var en väldigt lätt känsla att gestalta i det läget.
Sen klankade jag ner på poeter, poesi och mig själv innan jag började maskmodevisningen.
Monstermasken, Leinarmasken, Normala masken på mig själv och Dräggiga masken på mig själv, i tur och ordning.
Sen drog jag mig tillbaka in i kulisserna och gav plats för Uranock, Freddis, Milanovic och Franz..
När jag klev upp andra gången, i Blades, brynja och kavaj, var det betydligt mer lustfyllt.
Snackade lite livet och hela den biten och det kändes som att publiken lyssnade på vad jag sa trots att jag inte kunde få optimal kontakt med dem där jag stog bakom fyllemasken som är ett fantastiskt konstverk signerat min vän Quimmen.
Efter det blev det en ganska lång lucka där vissa var uppe två gånger innan det var dags för mig att runda av hela showen med min avmaskering.
Jag körde lite tungt tugg om förnekelseprocesser och försvarsmekanismer innan jag "var mig själv".
Med orden droppa maskeringen, klä av mig, visa upp mig, vara mig själv tog jag av mig kavajen, brynjan och kavajen, vek ihop och lade ner plaggen lugnt och metodiskt i hockeytrunken.
Sen stog jag där endast iklädd sårbarhet och zebrakalsonger och bara sög in blickarna från alla kvinnor som ville ligga med mig och männen som ville vara mina vänner.
När jag var klar med insugandet tog jag min hockeytrunk och gick av scenen, stack ut bakvägen för att leka rockstar och gick till bilen.
Under skjutsen till skolan fick jag det kvitto jag drömde om i mitt införinlägg i förrgår.
Farmor satt i framsätet och sa "Jag får hålla med Jonathan. Han sa det när det var klart att ska jag vara riktigt ärlig så var Calle bäst".
I egenskap av min familj är det deras jobb att tycka att jag är bäst även om jag inte är det, men när han sa det på det sättet och till Farmor istället för mig så är jag säker på att han menade det.
Jag tror att jag var rätt vass, precis som mina medpoeter.
Har en egenskap som ibland är bra men ofta obehaglig, nämligen att det är viktigt att vara bättre än alla andra på precis allting.
Men igår var jag så nöjd med mig själv att det inte gjorde nånting om de andra var bättre, jag kom på mig när jag satt i min ensamhet och klädde på mig i logen efteråt, att jag kände en stolthet över vad Millan, Freddis, Franz och Uranock gjort.
När vi kom hem ryggdunkade, rumpskakade och lyfte vi öl vid DET DÄR JÄVLA BORDET.
Silverstaden anpassar tydligen inte nattlivet till lillördagen så vi ska ta en poetisk sittning i stan på lördag istället för igår som det var tänkt från början.
Då ska vi fira upp de pengar publiken la i Freddis hatt och förhoppningsvis även lyssna på Fylkiz författarminnen.
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till Franz, Freddis, Millan och Uranock för att de var grymma och för att vi har haft kul ihop i vår poetgrupp.
Fylkiz som avtackade mig med orden "Magisk maskör, som flyger så vackert med jord mellan tårna" ska också ha ett tack för att han har inspirerat mig att vara en slipad poet och en god människa.
Familjen ska ha tack för flytthjälpen och stöttandet.
Till sist ska Quimmen ha en del i geniförklarandet av mig som maskör.
Jag är mannen bakom maskerna, men han är mannen bakom mig - Maskmannen.
Köpte förresten Sala Allehanda och jag var omnämnd med namnet Karl-Henrik, det är mitt poetnamn från och med nu, hoppas jag får chans att ställa mig på fler scener som K-H Abrahamsson.
Imörra smäller det. På Café House här i Sala.
Idag är det den 20;e maj, vilket har stor inverkan på att det kommer vara den 21;a maj imörra.
21;a maj är den stora dagen i mitt liv som poet, då ryker nämligen oskulden inför riktig publik.
18.30 blir det PoesiPerformance på Café House här i Sala med mig, Karl-Henrik som mitt poetnamn lyder, i en av de fem rollerna.
Vi har haft typ fyra egna individuella framträdanden inför varandra i klassen under hösten, nu har vi haft typ fyra riktiga rep där vi satt ihop en gemensam show.
Jag har sett fram emot framträdandet hela tiden, kunnat se mig själv och min kuk växa inför publik.
Men idag hände nåt.
Lillebror Jonathan ringde och berättade att han tagit ledigt från skolan för att kunna hänga med Farmor, Olsson och Fajsi hit.
Jäkligt kul, men av nån anledning även jäkligt nervigt.
Det är viktigare att imponera på Farmor än en 16-åring kan man tycka, men jag har alltid tagit allvarligt på storebrorsrollen.
Det spelar ju ingen roll för Farmors del hur värdelös jag är imörra, hon älskar ju inte mig en milliliter mindre för det.
Säkerligen inte Jonathan heller men jag känner alltid att jag ska vara en bra förebild och vara allmänt bra.
För att behålla statusen i hierarkin är det min plikt att leverera inför lillebror.
Dessutom kommer Café-Anders vara på sitt Café.
I maximala fall även Curlingkungen.
Då finns det många man vill vara bra inför.
Här står det Calle Abrahamsson, men om allt gått som jag hoppats så står det Karl-Henrik Abrahamsson i Sala Allhandas införartikel imörra. Köp den och kolla!
Modeblogg: Show off!
Och inte fan klandrar jag nån för det.
Man ska brinna för bloggen, modet och rutinerna, det är viktiga prylar.
Jag hoppas jag kompenserar den uteblivna modevisningen genom en special edition denna vecka, med inte mindre än sex modeller.
Som ni vet jobbas modet fram genom ett kretslopp, en cirkulär karta med spann om tio år styck.
Därför är 1998 års heta plagg SOLSKÄRMEN med Eminemtryck tillbaka idag.
Megajeansstilen med häng är ute, men solskärmar och Eminemplagg i allmänhet funkar ypperligt till den moderna slapparstilen.
Mjukisbyxor, t-shirt och Eminemskärm plus väl valda stekbrillor är helrätt.
Ett måste som komp till kläderna är händerna som spelar en enorm roll i förhållande till Eminemskärmen.
Yviga rörelser och tunga fingerkombinationer är a och o till den här klädseln.
Klassiska kvällar man sent glömmer.
Fredagen var tänkt som en återhållsam uppladdning inför lördagens uuurladdning i Gurkstaden.
Men något hände.
Vad hände?
Det spårade uuur, alla var väldigt glada och med glädjen kom törstigheten, eller om det var tvärtom.
Vi höll igång till fem, sen vaknade jag klockan nio med Daughtry´s "I walk the line" på maxvolym intill örat och med en fylleskada i foten som gjorde sig pulserande påmind.
Sen sov jag knackigt några timmar till, vaknade då och då av den duktigt värkande vänsterfoten.
Mellan tolv och fem låg jag och kved med Pappa Ipren och Mamma Wasser, sen haltade jag ut i dagrummet där Franz och Freddis blandade eftersnack med storstilade planer.
Jag var oerhört off, men på något jävla sätt lyckades F&F lura i mig att det enda rätta var en frukost bestående av Grogg och Gorby, samtidigt som Franz var söt och bandagerade min fossing.
Freddis skruvade upp vinet och Franz levde som han lärde genom att skölja ner en vegetarisk pirog med apelsinskott.
I samma veva ramlade Monkis och Ulrik in i rummet, båda med sina signifikanta drycker, hon med Gazelan och han med Calverten.
Vi tog plats vid DET DÄR JÄVLA BORDET än en gång och genom att tillämpa demokrati avfärdade vi Gurkprojektet och ställde istället in kikaren på Silverstaden.
Efter fyra timmars samkväm och 46 repeteranden av Beach Boys "Cottonfields" kom Tomten och hämtade oss.
Vi var för unga för Stadshotellet, vilket vi tackar för såhär i efterhand eftersom det inte var DÄR Café-Anders och Curlingkungen var.
Café-Anders och Curlingkungen var på Nya Secorner.
Där var även vi - Monkis, Freddis, Franz och jag.
Café-Anders snackade Joy Division med Franz och vitt(typ hockeypulver) med mig.
Curlingkungen snackade curling med alla.
Vi sa hejdå till dem båda när vi lämnade plejset vid stängning, trots anbud om etterparty hos Café-Anders, men avståndet 200 meter lät som 200 mil i våra berusade öron så vi bangade.
Istället hamnade vi på en annan efterfest, nämligen på Pizzeria Papillon där Curlingkungen satt och stekte.
När vi fick syn på honom där han satt vid ett bord och spisade med sitt sällskap rusade vi in och sjöng curlingramsor samtidigt som Franz masserade honom och vi andra fingrade på hans krull.
Det hela fick ett dramatiskt slut.
Bagar´n släppte degen och rusade ut till oss på golvet.
Han spände ögonen i oss och pekade mot taket med orden: Det bor en familj där uppe!
Åhh herregud, det bor en familj där uppe, tänkte vi och drog vidare till nästa pizzeria.
Gamla goda Liljas har inga familjer på taket, däremot dryga kunder.
En pajas mådde skit på att Franz stog lutad mot husväggen.
Pajasen: Ställ dig i kön.
Franz: Men jag står ju inte i kön.
Pajasen: Nej, ställ dig i kön då.
Franz: Man jag ska ju inte ha nånting.
Sen muttrades det och låg dålig stämning i luften när Franz plötsligt blev hungrig och trots allt ställde sig i kön, där han så småningom beställde en pommestallrik.
Pajasen: Fyfaan vad äckligt, ska du äta det där?
Franz: Nej, jag tänkte grisa ner dig med det!
Sen tog vi Franz under armarna, Pajasens flickvän tog Pajasen under armarna och vi tog en bulle hem.
Väl hemma var Franz på sitt bästa humör igen, bjöd först in till gruppkram med tillhörande kärleksförklaring, sen bjöd han ut sig själv med tillhörande söthetsförklaring.
Vi sa när vi startade lördagen att vi skulle hålla igång längre än vad vi gjort under fredagen och när jag kollade klockan på sängkanten visade den sex blankt, mission completed.
Det känns som att det redan varit mycket Franz i denna helgsummering, men han ska ha ytterligare ett tack för sin insats då han var fullkomligt suverän denna helg.
I övrigt ska Tomten, Café-Anders och Curlingkungen ha eloger för att de är så bra förebilder för Sala.
Sen ska Millan ha ett offentligt förlåt för den flygande vattenburken.
Och min fot ska ha en ursäkt för den dåliga landningen vid fönsterhoppet.
Legenden Tomten.
I mitten ser vi profilen Café-Anders.
Att bara luta sig tillbaka med en Loka och ta emot när Franz ger, det är livet tycker Curlingkungen.
Frukost för krigare.
Freddis och Monkis vid DET DÄR JÄVLA BORDET.
En galet formtoppad Franz som plöjde och röjde med allt och alla som kom i hans väg.Droppen.
När jag äntligen lade stridsyxan i viloläge tar idioten upp sin dolk och hugger mig i ryggen.
Det räcker nu.
Dangerman Olsson.
Du har fria händer med honom.
Quimmen är tagen till nåd- nåder- nåders- blivit benådad.
Uppringning till Farmor, 17:11;
Farmor: Ja, hallå?
Jag: Hej! Vad gör du?
Farmor: Jag diskar, du då?
Jag: Jag bloggar.
Farmor: Jaså, om vadå?
Jag: Om Quimmen, det är därför jag ringer nu.
Farmor: Jaså, varför då?
Jag: Jag undrar om man kan säga att man tar någon till nåder, visst säger man så?
Farmor: Jaa, det gör man.
Jag: Tänkte väl det, men när jag skulle kolla upp ordets exakta betydelse i ordboken så fanns det inte ens med. Det stog bara nåd.
Farmor: Ja, men så säger man ju inte. Man säger ju nåder.
Jag: Ja, bra det.
Farmor: Vad har det med honom att göra då?
Jag: Han skulle ha skickat post till mig i förra veckan men så gjorde han inte det, då skrev jag att Olsson skulle döda honom.
Farmor: Nejmen, herregud! Du kan inte skriva sånt!
Jag: Haha, joodå. Men nu har jag fått posten så jag ska skriva att jag tagit honom till nåder, det heter så då va?
Farmor: Ja, det stämmer ju då.
Uppringd av Farmor 17:17;
Jag: Hallå.
Farmor: Ja, jag har gått och sugit på ordet här nu.
Jag: Jaså?
Farmor: Ja, och när jag tänker efter så kan man säga till nåders också, med rs.
Jag: Jaha, okej.
Farmor: Slog upp det i den boken jag har också, du vet, Focus, men där stog det bara nåd.
Jag: Ja, just det. Ja, det stog samma i min ordbok då.
Farmor: Annars kan du skriva att han blivit benådad, det blir ju också rätt.
Jag: Ja, det funkar också.
Man vet att man är något när man får post med David Gylfe som avsändare.
Göttis med Henke i EM-truppen.
Överlag var det en bra uttagning måste jag säga, det tråkigaste är väl som vanligt att de sejfar lite i överkant.
Ett stort gäng kommer inte få en sekunds speltid, då är det bättre att acklimatisera morgondagens spelare istället för att bjussa gamla trotjänare på stekarsemester.
Lasse och Rollos trupp:
Mål; Isaksson, Shaaban, Wiland.
Kapten Sylts kommentar: Inget att orda om, Isak kommer stå och ska stå.
Drickbackar: Stoor, Alexandersson, Nilsson, Mellberg, Hansson, Majstorovic, Granqvist, Dorsin.
Kapten Sylts kommentar: Här skulle jag vilja göra en ändring, Micke Dorsin är en jävla pajas, in med en mitt eller forward till så kör vi med Micke Nilsson på vänstern(gör vi kanske ändå?).
Fältare: Seb Larsson, Chippen, AndersochKim, Linderoth, Sidleds-Danne, Ljungberg
Kapten Sylts kommentar: Sidleds är för jävla dassig, Rasmus Lindgren skulle varit med istället. Och om Linderoth inte kan vara med ska Lindgren vara hans ersättare, inte Gubb-Kennedy som nu är fallet.
Cykelkedja: Z, Henke Larsson, Elmander, Rosenberg, Allbäck.
Kapten Sylts kommentar: Underbart med Henke, han ska in från start. Allbäck lever på lånad tid, Mackan Berg hade fått en fin inskolning av legenden Henke och Blåvittkompisen Alex om han fått en biljett.
Ut uuuuur laget:
Dorsin. 
Sidleds. 
Allbäck.Ut uuuuur kylan:
Rasmus Lindgren och Mackan Berg.Er favvoblogg och startsida firar 1 år!
Vad som först skulle bli en röd tråd med anders eller kim´s har utvecklats till något annat som består av en näve spex och en nypa av vad som i folkmun kallas "livet".
Jag har fått många synpunkter under detta året, folk har uppmuntrats, garvat, upprörts och klagat.
Somliga har försökt styra vilka ämnen som avhandlas och vilken typ av bilder som ska ligga uppe på bloggen, men det finns bara en som har makten att gå in och säga vad som är okej och inte.
Hennes namn är Farmor och hon ringde i lördags.
Jag var inne på Kapten Sylt i veckan, sa hon.
Såg en bild på mig där som du bara måste ta bort. Jag ser bedrövlig ut på den, kan du inte lova att fixa det? bad hon.
När Farmor ber så ber hon inte, hon stiftar lagar som jag följer.
För många människor har deras favvoblogg förändrat livet i en mycket positiv riktning.
Det finns något att lära av och må bra av på nätet, inte bara massa nyheter, lunarstorm och trams i cyberspace.
Dessutom finns det modemåsten, Leinarkunskap, viktiga tillägg till ordförrådet och bilder som måste införskaffas.
De saker jag tycker varit viktigast och roligast i andersellerkim historia är bilden på Karlavagnen naken, med en stekpanna som pungskydd, Werners håriga, vaskvätaren, Janne Sheriff, Show off modeblogg, andersellerkimmarna och Månfejjans uppladdning.
Nu blickar vi framåt mot ytterligare ett år med mycket ärlighet, nakenhet och kärlek.
Bloggens födelsedag måste såklart firas.
Hade tyvärr ingen skumpa eller eldvatten hemma så man tager vad man haver - vatten i glas, vatten i kanna och vattenshots, tillsammans med jävla massa piller som jag hittade i några gamla tablettaskar.
Mäktig mardröm och kass dag.
Jag hörde denna tes för drygt en vecka sedan och sen dess har jag drömt mardrömmar utav bara helskotta.
Till en början trodde jag på tanken för jag har varit riktigt positivt laddad senaste veckan, men idag föll hela teorin totalt.
Nattens dröm var verkligare, mer fyllig och mycket värre än alla de andra och följdes av ett värdelöst uppvaknande och hittills en dag jag gärna varit utan.
Drömde en riktigt sjukt historia där huvudgrejen var att jag och Franz var på nån spexig tillställning bland massa dryga pajasar.
Franz tappade fattningen helt och hållet, sprättade upp en stekare fullständigt och dumpade honom i en dåligt vald slänt.
Cops plockade honom ganska omgående, själv riskerade jag medhjälp så jag höll mig gömd ett tag, sen vaknade jag mitt i nån razzia tror jag.
Det tog minst tio minuter efter att jag vaknat till jag verkligen var säker på att inget av det jag drömt var sant, kommer ändå kännas skumt att se Kniv-Franz sen.
Har nämligen inte varit utanför dörren idag förutom när jag värmde en bit kött fy faan.
Det är en sån där dassig dag när man inte vill lämna sängen, bara lyssna på depplåtar i stil med Arvingarnas "De ensammas promenad" där det frågas hur många vi är som står i kön till garderoben som får gå ensamma hem.
Ja, hur många är vi?
Inte fan vet jag, men unik är jag inte så jag borde ge fan i att tycka synd om mig själv.
Men kom inte och säg att dåliga drömmar är en garanti för bra dagar.
Lura nån annan.
Sa jag ju. 
Drömmördare. 
Stämningsfinnare.Ett kulturellt hallelujah moment.
Min klassis Liam hade utställning av några sylvassa tavlor för ett par månader sedan och jag föll pladask.
På stående fot gav jag honom ett uppdrag: Gör en Månfejja till mig, jag vill köpa en tavla med David Leinar av dig!
Han fick en mask och några foton med sig hem under projektveckorna för att kunna utföra arbetet.
Igår kom han tillbaka med leveransen, jag satt och åt frukost i dagrummet och in genom dörren ramlar Liam och Leinar.
Jag blev överrumplad av hur likt och fantastiskt välgjort det var, även om jag visste att han var skicklig så blev jag tagen på sängen.
Nu bor Leinus ovanpå min bokhylla, jag ska behandla honom som min förstfödde son, om han är snäll ska han få följa med på en LSK-match och se sig själv spela boll.
Leinartavlan är mitt bästaste materiella ting, snäppet före min solbrillssamling.
Andra prylbögskillar får stånd av sina bilar och monstertvskärmar, i min bralla rycker det till av läckra brillor och monsterhakor.
Hoppas att grabbarna där hemma är riktigt avundsjuka på min målning.
Misstänker att detta blir Liams genombrott som konstnär, men jag har målet att vara ensam ägare av en äkta Leinus.
Det sägs att ens bokhylla talar om vem man är och i mitt fall säger den mycket om mig. Inte nog med det, den säger även vem Leinar är - Ett månanlete.
Det var inte bokat på förhand, men genialt nog består bakgrunden av en måne - SÅ KLART!
En polerad flint som vill hem.
Men en Kapten måste göra vad en Kapten måste göra och nu måste en Kapten upplysa sin besättning om Chris Daughtrys storhet.
Hans namn har nog nämnts i förbifarten ett par gånger tidigare, men det är inte tillräckligt.
Alla har nog hört "I´m going home" på radio eller MTV men "I walk the line", som jag tror är en cover, är hans vassaste.
Daughtry är precis lagom, både fjollor och motorcyklistgäng kan lyssna på honom utan att förstöra sin image.
Det säger sig ju självt att en mjuktuff skinhead i svarta jeans och bombarjacka som sjunger låtar med titlarna "Jag går hem" och "Jag går på linan" är som Billypizza för vilken mage som helst.
1: Dåtry polerar flinten.
2: Dåtry klär av sig för att behaga gaypubliken.
3: Dåtry klär ut sig för att behaga de stora motorcyklistgängen.
4: Dåtry vill ha mera glass.
Lag-SM i bordshockey med en från Örebro, en från Sala, en från Krakow.
Eller en insläppt puck var sjunde sekund om man så hellre vill.
Ja, det rasslade till ganska rejält bakåt för Ulricehamns Kavajer under Lag-SM i bordshockey i Enköping under lördagen.
Det hela utspelades i Westerlundska gymnasiets oerhört glammiga och enorma arena i form av dess matsal.
Jag trodde inte det skulle vara så seriöst som det ändå var, men fick en hint när jag innanför dörren möttes av ett bord fyllt med guldmedaljer, champagneflaskor och en läcker buckla.
Vi drog blickarna åt oss när vi, nio på morgonen, gjorde storstilad entré i enhetlig klädsel - glajjor och kajjor.
När grabbarna runt om oss sedan tog på sig kortbyxor och gympaskor flinade man åt deras seriositet, ett flin som försvann ganska fort.
För redan efter första omgången var man svettig som en gris, trots att kajjan var avhängd, och man kände att man hade en rygg om jag säger så.
Det var total fokus under de 4*5 minuterna man spelade mot varje lag och precis som jag tillsammans med en motståndare konstaterade så behöver man verkligen kondis för att prestera i bordshockey, sjukt men sant.
Jag har tidigare levt i illusionen att bordshockey är en lek, ett spel, men nu vet jag att det inte är något annat än en sport.
Efter ranking delades vi in i två olika serier, kallade Elitserien och Division ett, av logisk anledning hamnade vi i den senare.
Sedan väntade slutspel för de sex elitlagen och de två bästa av de sju från ettan, något som inte blev jätteaktuellt för vår del.
Vi slutade nämligen som överlägset sist med noll lagsegrar, 89 förluster, 2 oavgjorda och 5 vinster samt målstatistiken 40-830.
För egen del är jag väldigt nöjd med att jag lyckades ro hem fem segrar med tanke på att alla mina motståndare garanterat tillbringat många fler timmar vid hockeybordet än mig.
Min styrka låg i det defensiva, jag är en jävel på målvaktsspel, men har inte mycket som kan kallas eget spel.
Jag insåg mina begränsningar i sammanhanget och försökte aldrig mig på något jag inte behärskade utan spelade tight, försökte minimera misstagen och när jag fick chansen så var jag på´t, jag är bordshockeyns Ljungskile kan man säga.
Centern som för de allra, allra flesta är skyttekungen gjorde minst mål i mitt lag, istället är mitt vapen att snärta med högerforwarden, något som halvt sköt sönder två målställningar.
Jag fick aldrig beröm för att jag var en lysande spelare, däremot fick jag höra att jag var duktig på att fånga pucken när den åkte utanför spelet, alltid något.
Återvänder hursomhelst gärna igen nästa år, men just nu vill jag bara spy på allt vad bordshockey heter, man fick en överdos, milt uttryckt.
Engvall som var neggo på förhand var däremot spelsugen igen när hon kom hem igår kväll, berättade hon idag.
Monkis vill nog ligga lågt ett tag med tanke på att hon drömde mardrömmar om bordshockey inatt, misstänker att siffrorna 0 och 11 ingick.
Gårdagens kommentar var förresten den när en fingerfärdig lirare drog upp ett ruggigt tempo och Monkis bad: Inte så snabbt!
På klar andraplats kom incidenten med killen som ledde med 4-0 mot mig, släppte spakarna och lagom kaxigt böjde sin kropp i en båge med orden: Min rygg...
I övrigt var alla frågor om vart Ulricehamn ligger intressanta då inte många i vårat lag hade en susning och de i de andra lagen följdfrågade om vi var sponsrade av något kavajföretag i Ulricehamn.
SM var kalaskul och ett fett minne som jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Livet tycks aldrig sluta bjuda på överraskningar - hade aldrig kunnat ens fantisera om att jag skulle åka till en matsal i Enköping för att delta i svenska mästerskapen i bordshockey för Ulricehamns Kavajer tillsammans med en Salabrud, en Örebrosnubbe och en pingla från Polen.
Men det har hänt och jag tackar Gud, Tomten, Tärna folkhögskola och Svenska bordshockeyförbundet för den underbara upplevelsen.
1. Lagfoto från träningslägret kvällen före.
2. Den pampiga ingången till det svenska mästerskapet.
3. Morgonsparring med Monkis innan tävlingens start.
4. Ulricehamns Kavajer in action under matchen mot Björkeryd.
5. Jag kysser pokalen för priset som Årets nykomling i svensk bordshockey.
Alingsås är parkernas stad.
Klockan är mich i nachen och jag kommer inte förtälja ett piss det svenska mästerskapet i bordshockey 2008
förrän jag har bakfyllat klart imörra men det visste ni ju egentligen.
Under tiden som jag sonar min fylla kan ju ni som känner mig lite för väl minnas tillbaka på min västgötatripp.
För det är fakta att jag motsvarande helg 2007 placerade min egen kropp i en park i Alingsås, mycket sent, för att utföra en rad mycket obecena rörelser.
Lika sant är det att jag närmast skröt om detsamma genom att återberätta Alingsåsincidenten oerhört grundligt på festplatsen "Trägår´n" i Uddevalla inför intresserade Aggan, Crona, Karlavagnen med flera.
Det händer mycker från ett år till ett annat.
Det var bara det jag ville förtälja.
Sov tight.
Mitt första svenska mästerskap står för dörren.
När jag fyllde fyra år kom Mammas kille Peter hem till oss och gav mig en låda med presenter.
Antingen så såg han en talang i mena bens förhållande till bollar eller så bestämde han där och då att jag skulle bli en jävel på bollar.
För i lådan jag öppnade fanns golfbollar, innebandybollar, tennisbollar, fotbollar, handbollar, pingisbollar, utebandybollar, strandtennisbollar, basketbollar och rugbybollar.
I unga da´r testade jag sedan på löpning, tennis, pingis, skidor och fotboll.
Att jag vid 23 års ålder skulle debutera i ett svenskt mästerskap trodde nog varken Peter med paket eller jag i tonåren.
Men det är sanningen.
Jag skall imorgon tävla om vem som är bäst i Sverige.
Sporten är ganska oväntat bordshockey.
Platsen är Enköping.
TIden är 08.45.
Frukosten serveras i dagrummet 07.15.
Min status nu är tämligen upprymd av öl och nervositet.
Jag är ganska chockad av den sanning som säger att jag imorgon ska tåga in i Lag-SM i bordshockey med mitt lag "Ulricehamns Kavajer" bestående av Fröken Engvall, Fröken Monkis, Mister Uranock och Herr mig själv Kapten Sylt.
Jag inser våra begränsningar bland 35-åriga nördar som lever för bordshockey och jag åker dit för få med mig ett minne för livet hem.
Men lita på att jag som den tävlingsskalle jag är kommer gorma ord som "negerhelvete" och "turkjävel" så Enköpings Gymnasieskola reser sig efter varje insläppt puck.
Resultatrapport kommer imörra, nu ska vi svetsa samman laget - Ulricehamns Kavajer!
Ganska exakt vid detta tillfälle av detta inläggs bakande träder sidekick Millan 
och hennes egen sidekick Freddis 
in i sammanhanget med en liter vatten i näven, något som jag nu känner kommer ha förbenat god inverkan på min kapacitet att hitta rätt spakar vid rätt tillfälle imörra. Nu: Stilstudier;
Påbörja elimineringen nu.
Frågat Fangans mamma i receptionen om jag verkligen inte fått nåt paket.
Fått ett nej till svars och gått därifrån besviken för tredje och sista gången.
Ta bort honom.
Nu.
Jag vill att han ska se ännu dassigare ut än såhär efter att följande vapen använts:
Och jag vill att du gör jobbet, Dangerman Olsson.Att vakna på rätt sätt.
Nu när jag lever ungkarlsliv igen har jag utvecklat den ultimata uppvakningen för min del.
1. Klockan ringer 11.30 om det är ätbar mat i skolan, annars 12.00.
2. Dagens första energiutsläpp utgörs av att handen förs ner på golvnivå, precis intill sängkanten, för att sätta på datorn.
3. När kroppen har vaknat glider jag fram till fönstret och öppnar det, världen bjuder i dessa dagar på ett jättesmajl och en pulserande värme.
4. Tar de tre stegen tillbaka till datorn i sängen för att välja låt och jobba upp volymen till max. Daughtry, Lundell eller LeMarc får den äran att besjunga mig först av alla.
5. Tillbaka till fönstret där jag tittar på naturen som jobbar på högvarv, låter ljuset kämpa mot gruset i ögonen, låter herr sol älska med min bleka bringa.
6. Sätter mig vid datorn, DJ;ar och surfar, eventuellt jobbar jag in ett bloggeri som nu.
7. Tar en lång dusch med öppen dörr, duetterar med Takida, Donna Summer och Rihanna.
8. Väljer vilket modeplagg som ska få assistera Blades´n, pickar dagens parfym, trixar till dagens frippa, sjunger i deodoranten framför spegeln. Tycker mig se mer och mer ut som en artist för vaje dag, funderar på om man inte kan söka till nåt sånglöst IDOL.
9. Några egenkoreograferade danser fram och tillbaka mellan fönstret och toalettspegeln innan jag känner mig redo att möta världen utanför och öppnar dörr nummer 14 i internathuset Östergård på Tärna folkhögskola i Kumla Kyrkby i Sala in Swiiden.
Här emellan krävs att man gör rätt jobb för att må bra här -> 
Ge mig Quimmens huvve på ett fat!
Beväpna er med svärd och andra vassa prylar.
Jag utfäster nämligen en belöning på halva det paket som var meningen att bli skickat till mig från Quimmen, till den person som ser till att jag får hans kropp på mitt matbord, död eller levande.
Jag vill att ni använder hejdlöst mycket övervåld, mycket tjuvnyp, mycket förnedrande ord i hans öron.
Sen vill jag även att ni håller upp en bild på mig där jag ser förgrymmad ut, så han förstår vem han inte ska lattja med mer för när han väl kommer till mitt bord räknar jag med att han inte har sina sinnen tillräckligt intakta för att uppfatta vad det är frågan om.
OM, och detta är ett fett jävla dunderjättemonstersuperkraschljusårsOM, han skulle ta sin sista chans och på tredje dagen gillt skicka mig det viktiga paketet så kan ni ge honom en kram och säga att jag tycker om honom.
Så här ser han ut men begränsa er inte vid denna look för...
...när han vet om att folk är ute efter honom klär han ut sig till en suddig version av sig själv som liten så var noggranna i er dammsugning av västvärlden!Vart tog Jannarna vägen?
För att söka svaret på varför klickandet avtog begav jag mig ut i partyvimlet.
Vad finner jag där?
Jodå, mycket riktigt så står de där och gosar med två(!!!) kvinnor var, Janne Tauer och Janne Gunnarsson.
Hade jag bara sett en av dem i vimlet hade jag vetat att han var den skyldige till blogganfallet, men nu är båda Jannarna fortsatt lika misstänkta.
Samantha, Janne Tauer och Dominique på White Room vid Stureplan.
Janne Gunnarsson, Ing-Marie och Birgitta utanför Folkets Hus i Uddevalla.Världens vassaste ambassadör.
Monkis är lätt en av dem jag kommer sakna mest när jag stämplar ut och lämnar Kumla Kyrkby bakom mig.
Efter att ha haft två avskräckande rumäner här i höstas trodde man inte direkt att vårens utbytesstudent var en superbrud när Terror-Tommy lämpade av henne i dagrummet och hon sa "förstoppning" det första hon gjorde.
Men hon ska verkligen inte nämnas i samma undantag som varken rumäner, terrorister eller förstoppningar.
Vad är det då som är så jävla bra med den här polskan?
Jag skulle vill säga att det är hennes höga lägstanivå.
Hon sprider alltid glädje hänger aldrig läpp.
Jag har ruggigt lätt att störa mig på folk för små och stora saker, hela, hela tiden.
Jag har stört mig på alla internatare och folkisar någon gång för någonting förutom Nenne och Monkis, vilket är det bästa betyg man kan få från mig.
Nu är det inte bara jag som är charmad av Monkis leende och avslappnade sätt, tror inte att en enda av dem som haft med henne att göra här i Sverige har ett ont ord att säga, alla diggar Monkis Klånkis.
Förutom att hon är en bra människa är hon också en bra svenskspråkare, man hör att hon inte är inföding men grammatiskt och ordförrådsmässigt står hon sig väl i konkurrensen.
Hon är dock perfektionist och vill att man ska ligga på henne och rätta när hon säger fel.
Det är bara en gång jag kan erinra mig, såhär på rak arm, som jag reagerat på att hennes uttal varit tokigt.
Det var i förra veckan när vi spelade kubb.
Granngrabben kom förbi och frågade vad vi gjorde, Monkis svarade: Koupp.
Aha, sa pojken.
Nästa gång hans familj ska in till Sala och handla på Coop misstänker jag att det sitter en pojke i baksätet som tror att det är kubb på gång.
Tack för att du är grym, åk hem till Krakow och fortsätt dominera i rollen som dig själv!
Modeblogg: Show off!
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Vet inte var jag ska göra av mig själv.
Hur jag ska göra med min skäggväxt, mitt håriga anlete.
Franz säger spara, spara till framförandet.
Monkis säger kapa, kapa så fort som bara är möjligt.
Jag är ingen anpassare, jag är något mycket ädlare - en kompromissare.
Nu har jag vigt min högra ansiktshalva till kalhyggets och Monkis ära och samtidigt behållt den vänstra ansiktshalvan hård och hårig av respekt för Franz.
Samtidigt har jag skapat ett dynghett mode som väntas hålla i sig uppåt ett dygn för egen del.
Användbart som omslag till filmen FaceOff.
Att tillfredsställa både en kvinna och en man samtidigt är en konst få besitter, eventuellt bara jag.Vi vill ha mera glass!
Jag får ett tokspel från ingenstans som jag brukar få ibland när jag är i flegmatikernas Hawkwelly, studsar in till farmor i köket och gestikulerar.
Farmor: Vad betyder det där tecknet?
Jag: Det här?
Farmor: Ja?
Jag: Jag vill ha mera glass!
Farmor: Betyder det det?
Jag: Yes!
Farmor: Jag villa ha mera glass? Har jag aldrig hört...
Jag rusar fram till frysen för att leta glasspaket till den klockrena bild jag just målat upp i mitt huvud.
Sedan utspelar sig följande:
Det var svårt att sträcka ut armen till max för att självfota samtidigt som man hade kontroll på glasspaketet, fingrarna och farmor, men över fyra bilder täckte jag det mesta.
Ruben, Kjelle, bacon, livet, eldklot, eldvatten och kött fy faan!
Den gångna helgen hade det mesta.
I fredags var det fylleslag och galenskap, i lördags var det kubb, tv och sällskapsspel som stod på schemat och i söndags var det städning, bad, film och diskussioner om livet.
Fredagen blev tokig i överkant, mycket på grund av en pryl som börjar på vo och slutar på dka, eller eldvatten som Olsson kallar det.
Jag har haft som princip att hålla mig till bärs senaste året, vilket givit ett väldigt positivt utslag på mitt uppförande.
Därför har jag svårt att försvara mitt köp av en 75;a på Röda Näsan i förra veckan.
Något som slutade med att vi har en kille som heter Ruben i vår källare, att eldklot rullade i trädgården, att det haglade bacon från fönstret och att vi fick en formell uppläxning för att vi skrikit "kött fy faan" väldigt ofta, mycket högt och alldeles för sent.
I och för sig hade uppläxningen uteblivit om vi inte haft en känslig granne.
Han har mycket att lära av vår andra granne, som bor mycket närmare och borde ha störts mer.
När vi efter den avlägsne grannens gnäll frågade den närboende grannen om han störts av oss kvällen innan såg han först ut som ett frågetecken och svarade sedan: Nej, det är väl kul om ni härjar lite.
Så talar en riktigt god granne och medmänniska.
Hur det gick med F14?
Jodå, vi lyckades lura in dem till oss på festen, men ingen tyckte de var ätbara.
Förutom Freddis, han höll halva laget sysselsatt.
Under lördagen låg jag som alltid efter eldvattenintag horisontalt fram tills femtiden.
Då klämde jag en hemkörningsburgare, sen blev det kubb, Körslag, alfapet och kortspel i tur och ordning.
Uppvakningen i söndags var mycket mer angenäm, jag hade till och med överskottsenergi, vilket fick mig att dammsuga, skura och diska rubb å stubb i det allmänna dagrummet.
Sinnes men sant.
Sen blev det bad och bastu med Franz, följt av kultrullen Besökarna med en Kjelle Bergqvist i högform.
Efter det satt Franz, Monkis och jag i dagrummet och pratade skojsamt om våra alkoholdebuter och allvarsamt om alkoholism tills vi sa godnatt vid ett.
Jag var dödstrött och tänkte först krascha, men fick en snilleblixt och ramlade ner i mitt block där jag skrev en dikt till poesiuppläsningen.
Jag kände mig exalterad över mitt verk och ville testa det på Franz, därför tassade jag bort till hans dörr och knackade på, trots att klockan var två.
Han gjorde tummen upp och jag tänkte nöjt krypa till kojs men fastnade i snack om livet, först på Franz rum och sedan under en nattpromenix innan jag äntligen snuttade kudde strax efter fyra.
Trots att vi var väldigt få och inte lämnade internatmiljön på hela helgen så hittade vi på en hel del och hade väldigt trevligt, även om det blev lite väl roligt under fredagen.
F14 och Freddis. 
Dans med Franz. 
Polskt partytrick.
Kött fy faan! 
Finkultur!
Välkommen i Beckhamklubben, Skörra!
Idag den femte maj, ja jag vet att klockan är efter tolv men enligt det kanadensiska räkneuret är det inte ny dag förrän man gått och lagt sig.
Jag hoppas Pappa Nörsken, eller jag menar Pappa Skörsten, haft en bra födelsedag i vårt västra grannlands huvudstad.
Det är nämligen så att den svenske araben som älskar Thailand sedan en vecka är bosatt i Oslo.
Där ska han laga bilar, räkna oljepengar och lägra kött som förhoppningsvis är rosa även i Norge.
Ta en tårtbit för mig med, Nörsken!
En aktuell siffra som passar in på 
dessa herrar.Att få varje ord att låta viktigt - DET är poesi.
Han ser ut som en poet.
Han talar som en poet ska.
Namnet är Eric Fucking Fylkeson.
Fick samtal från legenden Fylkiz häromdagen.
Han är min VD och jag är hans rumpenisse på golvet, skulle man kunna säga.
I hans mun är det jag som är VD för poesiframförandet vi ska ha den 21;a, men i hans verklighet styr och ställer han från sin position i TV-soffan.
Samtalet var inget samtal för jag missade det så det blev en telefonsvararmonolog istället:
"Tjena Calle. Eric... Jag skulle bara höra med dig att allt är grönt inför första repet imorgon då på Café House här i Sala. Klockan tretton. Ehh, så att du. Jag vill gärna att du ringer till mig bara och säger att, att, att ni kommer så att jag. Jag har, det var ju ett tag sen vi hördes av nu, nu börjar det ju närma sig dagen för framträdandet 21;a maj. Och du kan ringa mig, du kan ringa mig på hemnumret för jag sitter här och titt, tittar på Snooker-VM å de é ju semifinaler i Snooker nu på, på kvällen. *gör uppehåll för andhämtning och frustande* Det är Ali Carter mot, mot Joe Perry i andra semifinalen, tänkte jag på kvällen här. Så att du, du kan ringa. Det är 0224 då, åsså #####. *upprepar hela numret igen* och tala om hur, hur läget är. Jättebra. Hej..."
Det är en övergrym konst att kunna tala så att folk lyssnar.
Varje förbenade ord som kommer ur Fyliz käft är poesi.
Han får sitt tomma pladder om biljard att låta som världens viktigaste grej.
Redan när han häser fram startfrasen "Tjena Calle. Eric..." så skulle en människa som inte förstår svenska kunna tro att han berättar om livets mening eller sin katt Harrys plågsamma död.
I´m impressed.
Man vet att en person är något när han bär getinggul basker.Lista lastad från Pinklady.
Äter helst till frukost: Rester från den farmorlagade middagen dagen innan, gärna kylling och ris.
Så många grader vill jag att det ska vara för att jag ska bada utomhus: 20.
Om jag inte bodde i Sverige skulle jag vilja bo i: Italia med Mauro Di Camo och Luca Toni!
Ser helst på TV: Fotbollsmagasin och fotbollsmatcher, annars sånt som Filip&Fredrik kokat ihop.
Om jag vann VM i en idrott skulle jag välja: att göra det i fotboll, med tröja nummer 11, som en giftig straffområdesspelare som Zlatan kan fila instick till och Anders kan slå crossbollar på.
Hur mycket skulle du betala för en heldag med din idol/förebild/kändis: En heldag med David Leinar är mer värd än livet självt, men jag misstänker att han helst skulle vilja ha betalt i form av min haka.
Om jag vann en miljon på triss skulle jag: inte behöva göra något mer än att sitta på kammaren och skriva nonstop i några år.
Sitta i en vattenpöl eller bo i en snödriva: Sitta i en vattenpöl.
En maträtt som skulle ätas varje dag året om: Tacos, kött fyfaan!
Om du fick ångra nåt du gjort i livet, vad: Druckit de där efterfestgroggarna trots att jag inte kunnat fästa blicken för att dosera mängden Finlandia.
Ett år utan julafton eller en sommar med bara värme och ingen sol: Julafton är ett jävla skämt, ett dåligt skämt jag kan vara utan båda ett och femtio år.
Skönhetsritual. 
TV-Kungar. 
Farlig dricka.
Flickor 14 har anlänt.
Det har surrats hela veckan.
I början på veckan hette det att ett fotbollslag skulle bo på internatet under sitt fotbollsläger.
Under veckans mittersta del utvecklades det till att fotbollslaget var ett damlag.
Fyra av oss fem som är kvar på internatet över valborgsveckan är av manligt kön, vilket medförde att det slickades på läppar och smackades ganska friskt i gommar när informationen nådde sällskapet.
Jag fick mig dock en väckarklocka alldeles nyss.
Drömmen om damlagets välsvarvade kroppar, handväskor och V6-dofter blev en helt annan grej bestående av flickor med plankor till kroppar, My Little Ponny-ryggsäckar och HubbaBubbalukt.
Det är inget damlag som har läger här i helgen, det är F14.
Jag satt här och lyssnade på Sahara Hotnights, lutade mig avslappnat bakåt och smekte mitt skägg när hela truppen tittade in i dörröppningen.
Av deras busiga blickar, studsande ben och tokfnitter i trappan efteråt föddes nu förhoppningar om att för första gången få sova bredvid en annan man än den egna fadern.
Min idealålder för brudar har alltid legat på 42, aldrig på 14.
Men när man är skäggig kanske man inte kan sitta och ha krav, det är nog lika bra att låta dörren vara olåst inatt.
Damlaget sände iväg: 
Sina orörda döttrar till Skäggiga Farbrorn på "läger".
Vem är psykfallet?
Antingen har jag ett nyblivet fans som är så törstig på inlägg att han/hon terroriserar F4, eller vilken knapp det nu är som uppdaterar, nonstop.
Eller så är det ett rent och skärt psykfall som fått nys om denna gyllene adress.
Så länge jag inte vet är jag rädd för sanningen.
Fakta är att klockan bara är halv fem och antalet sidklick är 206, fördelat på ynka 9 själar.
Senast jag hade nio besökare var sidklicksantalet 20, vilket förklarar min huvudbry.
Är det så att Jan Gunnarsson för första gången i sitt liv fått en träff på sitt eget namn vid googlesökningen?
Eller har Jan Tauer bombat alla sina kontakter på MSN med "Mein gott! Mussen behalschen die weltblogge andersellerkim aus mittwoch schreibe "I Djurgården var Tauer piggast " meinige Ich bin der meste pigge spieleren von den Tieregarten" ?
Janne G eller 
Janne T, det är frågan.
Garson var här och doftade med oss.
Uski lät mig bekanta mig med en tredje god Sköllerstavän.
Efter galanpannorna Jason och Bäckman kom myspysaren Garson.
En riktigt härlig karaktär om bjöd på mycket skratt och skoj.
Tillsammans med Millan utmanade han Monkis och mig i den stora sporten whiskydoftning.
I och med att flaskorna vi doftade på var Garsons och Millans måste jag säga att de hade ett visst handikapp som kan förklara att de var något vassare än oss på att känna av influenser.
Flaska: Jamesson
Bedömare: Garson och Millan;
Fruktig
Vanilj bakom
Liten bit mörk choklad
Lite cherryfat
Skotskt högland, verkligen skotskt högland
Tjära
Det lite rökiga
Bedömare: Monkis och Kapten Sylt;
Stickig
Olja
Grönsaker
Salviaörter
Flaska: Isle of Jura
Bedömare: Monkis och Kapten Sylt;
Skoaffär
Nyinredd strippklubb
Bark
Nöt
Bittert
Bedömare: Garson och Millan;
Urvattnad skoaffär
Innebandyomklädningsrum
Brännande
Smått honung om det hela
Ung
Söt
Lite ekfat
Rävarna Millan och Garson. 
Gröngölingarna Monkis och Kapten Sylt.