AndersEllerKim

Man trodde länge att jag var en sån där fuling som satt vid scenkanten på nedsläckta klubbar på Blöteborgs bakgator och tittade när kjolar föll från porriga 18-åriga blondiner.
Verkligheten är en annan, det är nämligen jag som står på scenen och droppar Blades, brynja och kavaj inför hundratalet åskådare på Sigmatorget i Västerås.
Dessvärre satt inga 18-åriga blondiner och dreglade vid scenkanten, inte heller några mogna 42-taggare som suktade efter lamm.
Istället satt två sexåriga pojkar och åt äpple med stora ögon längst fram, de övriga som tittade mest intresserat var invandrargäng, men jag klär av mig för alla som vill se så det är inga probs.
Det var inte roligt att gå upp åtta i lördags, men lätt värt det för minnet, upplevelsen och scenvanans skull.
Västmanlands folkhögskolor samlades för att göra reklam för sig och sina utbildningar i hopp om mer stålar från landstinget.
Ett program på cirkus tio nummer rullade tre varv under dagen, där varje nummer hade tio minuter till sitt förfogande.
Jag var där i egenskap av medlem i poetgruppen Fylkiz som består av Franz K Werner, Ulrik Uski Uranock och mig själv, Karl-Henrik Abrahamsson.
Första varvet sejfade vi och körde varsitt tryggt nummer från Självbildsuppträdandet på Café House här i Sala.
Jag inledde med mitt tugg om livet, Franz fortsatte med sitt mystiska skuggsnack och Ulrik avslutade med sitt gestikulerande om Norra Bangatan.
Sen bockade och tackade vi för oss och gick av scenen snyggt och prydligt, fick dunkar i ryggen av både egna rektorn(inte Terror utan hans mycket mysigare ersättare Birger) och Västeråsskolans rektor.
Vi tog emot dunkarna med belåtna flin och tittade på varandra med pojkbusiga ögon som sa "Vänta med ryggdunkandet tills efter nästa nummer".
När varvet och dess cirkus en och en halv timme långa period gått var det dags för oss att kliva på igen.
Vi ställde oss tätt tillsammans, i svåra solbrillor och stonefaces, Ulrik satte sin mobil på ringning om åtta minuter och lade den sedan i sin skjortas bröstficka.
Sen stog vi där och stirrade ner åskådarna med tystnaden som megafon.
Gränsen mellan idiotiskt och genialt, patetiskt och coolt, är hårfin i vår bransch, men jag tycker vi lyckades ligga rätt på linan.
Första minuten såg publiken ut att klura på om vi skulle säga något överhuvudtaget, första tre skrattade de och nickade instämmande, sista fem satt de och funderade på om vi besitter magiska intellekt eller borde tvångssättas mellan fyra vita väggar.
När Ulriks mobil ringde tog vi våra tillhörigheter, klev av scenen och gick raka spåret till en gulingrestaurang för att krubba.
När vi efter mat och vimlande på stan återvände var det dags för vår tredje och sista show.
Franz började med sitt "Alternativt slut" och gled sen av scenen och ut i det intilliggande köpcentrat.
Sen var det min tur med min "Avmaskering", denna gång hade jag G-pointbrillor istället för fyllemask för att vara enhetlig med resten av min poetgrupp.
Jag tog av mig G-pointsen, kajjan, brynjan och Bladesen, lugnt och metodiskt med några väl valda som komp.
Sen stog jag där i bara kalsonger och blickade ut över en publik och hade en känsla jag aldrig ville skulle ta slut, men slut tog det då jag greppade min hockeytrunk och vandrade in i Sigmahuset.
Det fanns två väktare innanför dörrarna men de valde att njuta av min kropp istället för att arrestera mig för förargelseväckande beteende.
Till sist var det Ulriks tur att Åååhh;a och Uuuur;a med tillhörande vredesavlöpning från scenen, men han hade lite för rappt driv i steget så han rusade rakt in i köpcentrats automatiska dörrar.
Sen bände han upp dem och tog sig in till oss och därmed var våra missions completed.
Vi tog bakvägen ut för att inte synas in public med kläder och utan brillor, efter firande med shopping på kvalitétskedjan Myrorna åkte vi hemåt med en givande dag i baksätet.

   
1. Jag tuggar lite om livet.
2. Franz mystikiserar om skuggor.
3. Vi är maximalt svåra och hårda.
4. Henke Larsson och Pajasen spexar.