AndersEllerKim

Jag vaknade igår med en orkanmage, har aldrig varit med om liknande inom skola, idrott, kärlek eller något annat.
Fjärilar har man haft, spänningar och ruggig nervositet likaså.
Men detta var som sagt något alldeles särskilt.
Det lugnade ner sig mitt på dagen när Farmor, Olsson, Jonuff och Fajsi dök upp.

  

Jag bjöd på välkomstdrinkar(Äppeljuice till grabbarna och Mariestads till Farmor och mig) och toalettbesök, sen bar vi ut mina krejer i bilen och åkte in till Sala för att käka på Gretas, mycket trevligt att steka med familjen inför den viktiga kvällen.
Vid fyra gick vi skilda vägar då det var dags för mig att anlända Café House här i Sala.
Där blev det en enda lång pina med vattenintag, flås, maggung och vankande fram och tillbaka.
18.30 är tiden som var tiden då tiden var inne.
Fylkiz presenterade oss, med allas namn och hemstäder förutom i mitt fall.
Han avslutade med mig genom att säga "osså Calle då, som jag alltid brukar snacka Ljungskile med. Vi har en gemensam sak där, vi gillar småföreningar som tar sig upp, likt sagan om Åshöjden."
Sen berörde han oss djupt där vi stog och satt i vår egeninredda loge, när han kärleksförklarade för publiken att han tycker väldigt mycket om oss.
Efter att han läst upp sin dikt "lycklig" med adress till oss fanns ingen återvändo, jag, poeten Karl-Henrik, skulle som förste man beträda scenen.
Jag stack ut huvudet genom skynket, tittade med rädsla på publikhavet och smög sedan längs med väggen och lyckades säkerligen se så nervös ut som jag enligt mitt manus skulle göra då det var en väldigt lätt känsla att gestalta i det läget.
Sen klankade jag ner på poeter, poesi och mig själv innan jag började maskmodevisningen.
Monstermasken, Leinarmasken, Normala masken på mig själv och Dräggiga masken på mig själv, i tur och ordning.
Sen drog jag mig tillbaka in i kulisserna och gav plats för Uranock, Freddis, Milanovic och Franz..
När jag klev upp andra gången, i Blades, brynja och kavaj, var det betydligt mer lustfyllt.
Snackade lite livet och hela den biten och det kändes som att publiken lyssnade på vad jag sa trots att jag inte kunde få optimal kontakt med dem där jag stog bakom fyllemasken som är ett fantastiskt konstverk signerat min vän Quimmen.
Efter det blev det en ganska lång lucka där vissa var uppe två gånger innan det var dags för mig att runda av hela showen med min avmaskering.
Jag körde lite tungt tugg om förnekelseprocesser och försvarsmekanismer innan jag "var mig själv".
Med orden droppa maskeringen, klä av mig, visa upp mig, vara mig själv tog jag av mig kavajen, brynjan och kavajen, vek ihop och lade ner plaggen lugnt och metodiskt i hockeytrunken.
Sen stog jag där endast iklädd sårbarhet och zebrakalsonger och bara sög in blickarna från alla kvinnor som ville ligga med mig och männen som ville vara mina vänner.
När jag var klar med insugandet tog jag min hockeytrunk och gick av scenen, stack ut bakvägen för att leka rockstar och gick till bilen.

   
  

Under skjutsen till skolan fick jag det kvitto jag drömde om i mitt införinlägg i förrgår.
Farmor satt i framsätet och sa "Jag får hålla med Jonathan. Han sa det när det var klart att ska jag vara riktigt ärlig så var Calle bäst".
I egenskap av min familj är det deras jobb att tycka att jag är bäst även om jag inte är det, men när han sa det på det sättet och till Farmor istället för mig så är jag säker på att han menade det.
Jag tror att jag var rätt vass, precis som mina medpoeter.
Har en egenskap som ibland är bra men ofta obehaglig, nämligen att det är viktigt att vara bättre än alla andra på precis allting.
Men igår var jag så nöjd med mig själv att det inte gjorde nånting om de andra var bättre, jag kom på mig när jag satt i min ensamhet och klädde på mig i logen efteråt, att jag kände en stolthet över vad Millan, Freddis, Franz och Uranock gjort.
När vi kom hem ryggdunkade, rumpskakade och lyfte vi öl vid DET DÄR JÄVLA BORDET.
Silverstaden anpassar tydligen inte nattlivet till lillördagen så vi ska ta en poetisk sittning i stan på lördag istället för igår som det var tänkt från början.
Då ska vi fira upp de pengar publiken la i Freddis hatt och förhoppningsvis även lyssna på Fylkiz författarminnen.
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till Franz, Freddis, Millan och Uranock för att de var grymma och för att vi har haft kul ihop i vår poetgrupp. 
Fylkiz som avtackade mig med orden "Magisk maskör, som flyger så vackert med jord mellan tårna" ska också ha ett tack för att han har inspirerat mig att vara en slipad poet och en god människa. 
Familjen ska ha tack för flytthjälpen och stöttandet.
Till sist ska Quimmen ha en del i geniförklarandet av mig som maskör.
Jag är mannen bakom maskerna, men han är mannen bakom mig - Maskmannen.

   
  

Köpte förresten Sala Allehanda och jag var omnämnd med namnet Karl-Henrik, det är mitt poetnamn från och med nu, hoppas jag får chans att ställa mig på fler scener som K-H Abrahamsson.