Det är mycket nära nu.
En dag kvar nu, två om man är snäll.
Det är ofrånkomligt, romantiskt, förjävligt och fyllt av lättnad på samma gång, det vi kallar slutet.
Man kan se det på tallrikar med god mat, biografer med dåliga filmer, gravstenar och folkhögskolor, att precis allting här i världen tar slut.
Ingen av oss har speciellt mycket att säga till om i denna fråga, tiden kommer aldrig sluta arbeta för och emot oss.
Jag försöker trots allt förneka slutets makt, så fort någon för slutet på tal så gör jag med all önskvärd tydlighet klart att det är tabu i mitt sällskap att snacka folkhögskoleslut.
Men nu är det så oerhört nära att det tvingar sig på mig.
Jag kunde liksom inte köpa ett stort paket smör på Coop senast, i och med att slutet är så nära var det enda rätta att köpa ett litet Lätta.
När jag fick städanvisningar inför utflytt i mitt postfack och lastade in 80% av mitt rums innandöme i Olssons Volvo, då var det svårt att inte se slutet.
Det värsta med slutet är avskedet.
Rädslan av att se någon man gillar för sista gången, rädslan att man befinner sig på platser man byggt en relation med för sista gången.
Visst fan behöver man inte överdramatisera, jag besitter förmågan att kunna återförenas med människor och platser, men det blir aldrig på samma sätt igen.
När denna vecka är slut så kommer...
...Uski aldrig mer gå förbi utanför dörren och väcka mig med sitt tokskratt.
...Snusan och jag aldrig mer ha vattengympa i skolpoolen.
...Franz och jag aldrig mer sitta i bastun och snacka kvinnor å vin.
...Monkis och jag aldrig mer spela snabb biljard i källaren.
Jag förstår om man kan tro att jag försökte få in så många slut som möjligt men jag bara våldtog tangentbordet och insåg först efteråt hur mycket slut det var, därför gjorde jag en grej av det och fetstilade.
De 
fyra 
STORA 
Det är ofrånkomligt, romantiskt, förjävligt och fyllt av lättnad på samma gång, det vi kallar slutet.
Man kan se det på tallrikar med god mat, biografer med dåliga filmer, gravstenar och folkhögskolor, att precis allting här i världen tar slut.
Ingen av oss har speciellt mycket att säga till om i denna fråga, tiden kommer aldrig sluta arbeta för och emot oss.
Jag försöker trots allt förneka slutets makt, så fort någon för slutet på tal så gör jag med all önskvärd tydlighet klart att det är tabu i mitt sällskap att snacka folkhögskoleslut.
Men nu är det så oerhört nära att det tvingar sig på mig.
Jag kunde liksom inte köpa ett stort paket smör på Coop senast, i och med att slutet är så nära var det enda rätta att köpa ett litet Lätta.
När jag fick städanvisningar inför utflytt i mitt postfack och lastade in 80% av mitt rums innandöme i Olssons Volvo, då var det svårt att inte se slutet.
Det värsta med slutet är avskedet.
Rädslan av att se någon man gillar för sista gången, rädslan att man befinner sig på platser man byggt en relation med för sista gången.
Visst fan behöver man inte överdramatisera, jag besitter förmågan att kunna återförenas med människor och platser, men det blir aldrig på samma sätt igen.
När denna vecka är slut så kommer...
...Uski aldrig mer gå förbi utanför dörren och väcka mig med sitt tokskratt.
...Snusan och jag aldrig mer ha vattengympa i skolpoolen.
...Franz och jag aldrig mer sitta i bastun och snacka kvinnor å vin.
...Monkis och jag aldrig mer spela snabb biljard i källaren.
Jag förstår om man kan tro att jag försökte få in så många slut som möjligt men jag bara våldtog tangentbordet och insåg först efteråt hur mycket slut det var, därför gjorde jag en grej av det och fetstilade.
De fyra STORA Kommentarer
Postat av: Quimmen
Början på en jävla go sommar är det dock om man ska se ljuset i tunneln!
Trackback
