Jag är han som aldrig blir nöjd.
Igår tramsade jag fram nåt om att allt var frid och fröjd när lillebror tyckte att storebror var bäst.
Det var kvalificerad bull från storebrors sida.
Lillebrors uppåttumme räcker inte.
Det värsta är att inget räcker för den omättlige.
Nenne kikade, med sitt karaktäristiska enöga, på mig idag, och sa att hans dotter tyckte jag var bäst.
Jag blev glad, men jag glömde bort det efter tre min.
När tre min och tjugo till gått så sa Franz att hans farsa gillade mig i onsdags och citerade "Vad bra han var, Göteborgar´n".
Det var roligt att höra, men det rann av mig efter två min.
När jag frågade nån vad denne tyckte om uppträdandet och fick till svars att Franz fantastiskt nog framkallade tårar, men inte sa något om min insats sjönk huvudet metertal.
Då det blev tal om vår antologibok, där vi låtit pennan tala, sa nån att Millan var en jävel på den biten, att hon har en framtid där om hon vill.
Jag vill också, men min framtid kanske ligger i Försäkringskassans händer, vad vet jag.
Min beundran för Franz som uppträdande poet är liksom min beundran för Millan som skrivare stor, det är inte det.
Men jag vill att det ska finnas en beundran för mig också, både som talare, skrivare, innebandyspelare, glassätare, gräsklippare, tandborstare och jordgubbsplockare.
Det finns säkert på sina håll beundran för vilken klass jag håller i jordgubbslandet, men den hemska sanningen ligger i otillräckligheten.
En eller tolv räcker inte, det är ett måste att ingen missar mig när hyllningsorkestern blåst klart i trumpeten.
Jag äcklar mig själv genom min känsla att vilja vara bäst i varendaste litet öga.
Om nittionio personer älskar mig och den hundrade hatar mig, eller tycker att jag är bara okej, kommer missnöjet övervinna lyckan.
Det där är en hemsk vetskap jag har om mig själv.
Hoppas jag kan jobba bort det eller utvecklas och mogna i mitt synsätt, annars blir livet ingen rolig grej att pyssla med.
När jag ska uppfostra min son, till exempel.
Tänk om jag aldrig blir nöjd med hur han är heller, vilken fruktansvärd farsa.
Tänk om min fru aldrig kan innebära allt hon ska för mig, om det inte räcker med gränslös kärlek från en enda kvinna.
Då går jag, som den svaga jävel jag är, upp i Olssons vedhög och gör processen kort.
Eller så startar jag en swingersklubb.
Såhär sent en fredag kan man tro att jag sitter med en kall finne och fylleblockar.
Men jag är spik, ska upp tidigt för att ställa mig på scen i Gurkstaden imörra.
I ännu ett försök att vara bäst.
Det var kvalificerad bull från storebrors sida.
Lillebrors uppåttumme räcker inte.
Det värsta är att inget räcker för den omättlige.
Nenne kikade, med sitt karaktäristiska enöga, på mig idag, och sa att hans dotter tyckte jag var bäst.
Jag blev glad, men jag glömde bort det efter tre min.
När tre min och tjugo till gått så sa Franz att hans farsa gillade mig i onsdags och citerade "Vad bra han var, Göteborgar´n".
Det var roligt att höra, men det rann av mig efter två min.
När jag frågade nån vad denne tyckte om uppträdandet och fick till svars att Franz fantastiskt nog framkallade tårar, men inte sa något om min insats sjönk huvudet metertal.
Då det blev tal om vår antologibok, där vi låtit pennan tala, sa nån att Millan var en jävel på den biten, att hon har en framtid där om hon vill.
Jag vill också, men min framtid kanske ligger i Försäkringskassans händer, vad vet jag.
Min beundran för Franz som uppträdande poet är liksom min beundran för Millan som skrivare stor, det är inte det.
Men jag vill att det ska finnas en beundran för mig också, både som talare, skrivare, innebandyspelare, glassätare, gräsklippare, tandborstare och jordgubbsplockare.
Det finns säkert på sina håll beundran för vilken klass jag håller i jordgubbslandet, men den hemska sanningen ligger i otillräckligheten.
En eller tolv räcker inte, det är ett måste att ingen missar mig när hyllningsorkestern blåst klart i trumpeten.
Jag äcklar mig själv genom min känsla att vilja vara bäst i varendaste litet öga.
Om nittionio personer älskar mig och den hundrade hatar mig, eller tycker att jag är bara okej, kommer missnöjet övervinna lyckan.
Det där är en hemsk vetskap jag har om mig själv.
Hoppas jag kan jobba bort det eller utvecklas och mogna i mitt synsätt, annars blir livet ingen rolig grej att pyssla med.
När jag ska uppfostra min son, till exempel.
Tänk om jag aldrig blir nöjd med hur han är heller, vilken fruktansvärd farsa.
Tänk om min fru aldrig kan innebära allt hon ska för mig, om det inte räcker med gränslös kärlek från en enda kvinna.
Då går jag, som den svaga jävel jag är, upp i Olssons vedhög och gör processen kort.
Eller så startar jag en swingersklubb.
Såhär sent en fredag kan man tro att jag sitter med en kall finne och fylleblockar.
Men jag är spik, ska upp tidigt för att ställa mig på scen i Gurkstaden imörra.
I ännu ett försök att vara bäst.
Kommentarer
Postat av: Guc
Tänk på att det räcker med att vara bäst för dom som verkligen betyder något för dig. Och det är du! Resten kan egentligen kvitta.
Postat av: Isa
Du (och ni andra) var underbara idag i Gurkstaden.
Rektorn för Västerås FHSK berömde dig särskilt. Sug på nu!
Postat av: Kapten
Guc: Jag fyllelipade i onsdags inför Franz för olika saker. Då sa han samma sak, att det är viktigare att vara respekterad av stora människor än av små. Tack som fan för - kommentar, bruschan!
Isa: Jag blev lite kär i Västeråsrektorn också, han verkade så jävla mysig. Och sen såg man hur han spann som en katt, spelade ingen roll vad vi gjorde. Tack för att du skrev, nu har jag fått en bra start på min kväll, ska försöka suga på detta. :)
Trackback
