Lag-SM i bordshockey med en från Örebro, en från Sala, en från Krakow.
Cirkus 830 baljor i egen kasse på exakt 115 minuter.
Eller en insläppt puck var sjunde sekund om man så hellre vill.
Ja, det rasslade till ganska rejält bakåt för Ulricehamns Kavajer under Lag-SM i bordshockey i Enköping under lördagen.
Det hela utspelades i Westerlundska gymnasiets oerhört glammiga och enorma arena i form av dess matsal.
Jag trodde inte det skulle vara så seriöst som det ändå var, men fick en hint när jag innanför dörren möttes av ett bord fyllt med guldmedaljer, champagneflaskor och en läcker buckla.
Vi drog blickarna åt oss när vi, nio på morgonen, gjorde storstilad entré i enhetlig klädsel - glajjor och kajjor.
När grabbarna runt om oss sedan tog på sig kortbyxor och gympaskor flinade man åt deras seriositet, ett flin som försvann ganska fort.
För redan efter första omgången var man svettig som en gris, trots att kajjan var avhängd, och man kände att man hade en rygg om jag säger så.
Det var total fokus under de 4*5 minuterna man spelade mot varje lag och precis som jag tillsammans med en motståndare konstaterade så behöver man verkligen kondis för att prestera i bordshockey, sjukt men sant.
Jag har tidigare levt i illusionen att bordshockey är en lek, ett spel, men nu vet jag att det inte är något annat än en sport.
Efter ranking delades vi in i två olika serier, kallade Elitserien och Division ett, av logisk anledning hamnade vi i den senare.
Sedan väntade slutspel för de sex elitlagen och de två bästa av de sju från ettan, något som inte blev jätteaktuellt för vår del.
Vi slutade nämligen som överlägset sist med noll lagsegrar, 89 förluster, 2 oavgjorda och 5 vinster samt målstatistiken 40-830.
För egen del är jag väldigt nöjd med att jag lyckades ro hem fem segrar med tanke på att alla mina motståndare garanterat tillbringat många fler timmar vid hockeybordet än mig.
Min styrka låg i det defensiva, jag är en jävel på målvaktsspel, men har inte mycket som kan kallas eget spel.
Jag insåg mina begränsningar i sammanhanget och försökte aldrig mig på något jag inte behärskade utan spelade tight, försökte minimera misstagen och när jag fick chansen så var jag på´t, jag är bordshockeyns Ljungskile kan man säga.
Centern som för de allra, allra flesta är skyttekungen gjorde minst mål i mitt lag, istället är mitt vapen att snärta med högerforwarden, något som halvt sköt sönder två målställningar.
Jag fick aldrig beröm för att jag var en lysande spelare, däremot fick jag höra att jag var duktig på att fånga pucken när den åkte utanför spelet, alltid något.
Återvänder hursomhelst gärna igen nästa år, men just nu vill jag bara spy på allt vad bordshockey heter, man fick en överdos, milt uttryckt.
Engvall som var neggo på förhand var däremot spelsugen igen när hon kom hem igår kväll, berättade hon idag.
Monkis vill nog ligga lågt ett tag med tanke på att hon drömde mardrömmar om bordshockey inatt, misstänker att siffrorna 0 och 11 ingick.
Gårdagens kommentar var förresten den när en fingerfärdig lirare drog upp ett ruggigt tempo och Monkis bad: Inte så snabbt!
På klar andraplats kom incidenten med killen som ledde med 4-0 mot mig, släppte spakarna och lagom kaxigt böjde sin kropp i en båge med orden: Min rygg...
I övrigt var alla frågor om vart Ulricehamn ligger intressanta då inte många i vårat lag hade en susning och de i de andra lagen följdfrågade om vi var sponsrade av något kavajföretag i Ulricehamn.
SM var kalaskul och ett fett minne som jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Livet tycks aldrig sluta bjuda på överraskningar - hade aldrig kunnat ens fantisera om att jag skulle åka till en matsal i Enköping för att delta i svenska mästerskapen i bordshockey för Ulricehamns Kavajer tillsammans med en Salabrud, en Örebrosnubbe och en pingla från Polen.
Men det har hänt och jag tackar Gud, Tomten, Tärna folkhögskola och Svenska bordshockeyförbundet för den underbara upplevelsen.
1. Lagfoto från träningslägret kvällen före.
2. Den pampiga ingången till det svenska mästerskapet.
3. Morgonsparring med Monkis innan tävlingens start.
4. Ulricehamns Kavajer in action under matchen mot Björkeryd.
5. Jag kysser pokalen för priset som Årets nykomling i svensk bordshockey.
Eller en insläppt puck var sjunde sekund om man så hellre vill.
Ja, det rasslade till ganska rejält bakåt för Ulricehamns Kavajer under Lag-SM i bordshockey i Enköping under lördagen.
Det hela utspelades i Westerlundska gymnasiets oerhört glammiga och enorma arena i form av dess matsal.
Jag trodde inte det skulle vara så seriöst som det ändå var, men fick en hint när jag innanför dörren möttes av ett bord fyllt med guldmedaljer, champagneflaskor och en läcker buckla.
Vi drog blickarna åt oss när vi, nio på morgonen, gjorde storstilad entré i enhetlig klädsel - glajjor och kajjor.
När grabbarna runt om oss sedan tog på sig kortbyxor och gympaskor flinade man åt deras seriositet, ett flin som försvann ganska fort.
För redan efter första omgången var man svettig som en gris, trots att kajjan var avhängd, och man kände att man hade en rygg om jag säger så.
Det var total fokus under de 4*5 minuterna man spelade mot varje lag och precis som jag tillsammans med en motståndare konstaterade så behöver man verkligen kondis för att prestera i bordshockey, sjukt men sant.
Jag har tidigare levt i illusionen att bordshockey är en lek, ett spel, men nu vet jag att det inte är något annat än en sport.
Efter ranking delades vi in i två olika serier, kallade Elitserien och Division ett, av logisk anledning hamnade vi i den senare.
Sedan väntade slutspel för de sex elitlagen och de två bästa av de sju från ettan, något som inte blev jätteaktuellt för vår del.
Vi slutade nämligen som överlägset sist med noll lagsegrar, 89 förluster, 2 oavgjorda och 5 vinster samt målstatistiken 40-830.
För egen del är jag väldigt nöjd med att jag lyckades ro hem fem segrar med tanke på att alla mina motståndare garanterat tillbringat många fler timmar vid hockeybordet än mig.
Min styrka låg i det defensiva, jag är en jävel på målvaktsspel, men har inte mycket som kan kallas eget spel.
Jag insåg mina begränsningar i sammanhanget och försökte aldrig mig på något jag inte behärskade utan spelade tight, försökte minimera misstagen och när jag fick chansen så var jag på´t, jag är bordshockeyns Ljungskile kan man säga.
Centern som för de allra, allra flesta är skyttekungen gjorde minst mål i mitt lag, istället är mitt vapen att snärta med högerforwarden, något som halvt sköt sönder två målställningar.
Jag fick aldrig beröm för att jag var en lysande spelare, däremot fick jag höra att jag var duktig på att fånga pucken när den åkte utanför spelet, alltid något.
Återvänder hursomhelst gärna igen nästa år, men just nu vill jag bara spy på allt vad bordshockey heter, man fick en överdos, milt uttryckt.
Engvall som var neggo på förhand var däremot spelsugen igen när hon kom hem igår kväll, berättade hon idag.
Monkis vill nog ligga lågt ett tag med tanke på att hon drömde mardrömmar om bordshockey inatt, misstänker att siffrorna 0 och 11 ingick.
Gårdagens kommentar var förresten den när en fingerfärdig lirare drog upp ett ruggigt tempo och Monkis bad: Inte så snabbt!
På klar andraplats kom incidenten med killen som ledde med 4-0 mot mig, släppte spakarna och lagom kaxigt böjde sin kropp i en båge med orden: Min rygg...
I övrigt var alla frågor om vart Ulricehamn ligger intressanta då inte många i vårat lag hade en susning och de i de andra lagen följdfrågade om vi var sponsrade av något kavajföretag i Ulricehamn.
SM var kalaskul och ett fett minne som jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Livet tycks aldrig sluta bjuda på överraskningar - hade aldrig kunnat ens fantisera om att jag skulle åka till en matsal i Enköping för att delta i svenska mästerskapen i bordshockey för Ulricehamns Kavajer tillsammans med en Salabrud, en Örebrosnubbe och en pingla från Polen.
Men det har hänt och jag tackar Gud, Tomten, Tärna folkhögskola och Svenska bordshockeyförbundet för den underbara upplevelsen.
1. Lagfoto från träningslägret kvällen före.
2. Den pampiga ingången till det svenska mästerskapet.
3. Morgonsparring med Monkis innan tävlingens start.
4. Ulricehamns Kavajer in action under matchen mot Björkeryd.
5. Jag kysser pokalen för priset som Årets nykomling i svensk bordshockey.
Kommentarer
Postat av: Guc
På bild nr 4 har alla era motståndare var sin vattenflaska. Ni har ingen. Var det en av anledningarna till fiaskot kanske? Vatten är en vital ingrediens om man ska ha möjligheten att prestera sitt yttersta. Kom ihåg det samt kolhydratuppladdningen inför nästa års mästerskap. Sedan kan ni ju behöva en och annan stjärnspelare för att spettsa upp det ytterligare(undertecknad är en sådan).
Postat av: Kapten
Vad gäller vattnet så trodde vi inte att det skulle behövas i och med att vi tog varsin vit tablett innan turneringen, något vi officiellt kallar "kosttillskott".
Nästa år tar vi med fler vita tabletter, eventuellt även vatten.
Vad gäller din kompetens är du aktuell som spelare nummer fem i truppen till SM-09, vi hade en kille som heter David Leinar uppskriven i laget i år men han skulle spela fotboll istället så han dök aldrig upp.
Postat av: Linda
ni är fan inte kloka nånstans :s
vart tog erat liv vägen? :p
Postat av: Kapten
Vad är livet om inte bordshockey?
Trackback
