Klassiska kvällar man sent glömmer.
Helgen var helt suverän, trots att vi var en väldigt liten styrka och till större delen höll oss vid DET DÄR JÄVLA BORDET.
Fredagen var tänkt som en återhållsam uppladdning inför lördagens uuurladdning i Gurkstaden.
Men något hände.
Vad hände?
Det spårade uuur, alla var väldigt glada och med glädjen kom törstigheten, eller om det var tvärtom.
Vi höll igång till fem, sen vaknade jag klockan nio med Daughtry´s "I walk the line" på maxvolym intill örat och med en fylleskada i foten som gjorde sig pulserande påmind.
Sen sov jag knackigt några timmar till, vaknade då och då av den duktigt värkande vänsterfoten.
Mellan tolv och fem låg jag och kved med Pappa Ipren och Mamma Wasser, sen haltade jag ut i dagrummet där Franz och Freddis blandade eftersnack med storstilade planer.
Jag var oerhört off, men på något jävla sätt lyckades F&F lura i mig att det enda rätta var en frukost bestående av Grogg och Gorby, samtidigt som Franz var söt och bandagerade min fossing.
Freddis skruvade upp vinet och Franz levde som han lärde genom att skölja ner en vegetarisk pirog med apelsinskott.
I samma veva ramlade Monkis och Ulrik in i rummet, båda med sina signifikanta drycker, hon med Gazelan och han med Calverten.
Vi tog plats vid DET DÄR JÄVLA BORDET än en gång och genom att tillämpa demokrati avfärdade vi Gurkprojektet och ställde istället in kikaren på Silverstaden.
Efter fyra timmars samkväm och 46 repeteranden av Beach Boys "Cottonfields" kom Tomten och hämtade oss.
Vi var för unga för Stadshotellet, vilket vi tackar för såhär i efterhand eftersom det inte var DÄR Café-Anders och Curlingkungen var.
Café-Anders och Curlingkungen var på Nya Secorner.
Där var även vi - Monkis, Freddis, Franz och jag.
Café-Anders snackade Joy Division med Franz och vitt(typ hockeypulver) med mig.
Curlingkungen snackade curling med alla.
Vi sa hejdå till dem båda när vi lämnade plejset vid stängning, trots anbud om etterparty hos Café-Anders, men avståndet 200 meter lät som 200 mil i våra berusade öron så vi bangade.
Istället hamnade vi på en annan efterfest, nämligen på Pizzeria Papillon där Curlingkungen satt och stekte.
När vi fick syn på honom där han satt vid ett bord och spisade med sitt sällskap rusade vi in och sjöng curlingramsor samtidigt som Franz masserade honom och vi andra fingrade på hans krull.
Det hela fick ett dramatiskt slut.
Bagar´n släppte degen och rusade ut till oss på golvet.
Han spände ögonen i oss och pekade mot taket med orden: Det bor en familj där uppe!
Åhh herregud, det bor en familj där uppe, tänkte vi och drog vidare till nästa pizzeria.
Gamla goda Liljas har inga familjer på taket, däremot dryga kunder.
En pajas mådde skit på att Franz stog lutad mot husväggen.
Pajasen: Ställ dig i kön.
Franz: Men jag står ju inte i kön.
Pajasen: Nej, ställ dig i kön då.
Franz: Man jag ska ju inte ha nånting.
Sen muttrades det och låg dålig stämning i luften när Franz plötsligt blev hungrig och trots allt ställde sig i kön, där han så småningom beställde en pommestallrik.
Pajasen: Fyfaan vad äckligt, ska du äta det där?
Franz: Nej, jag tänkte grisa ner dig med det!
Sen tog vi Franz under armarna, Pajasens flickvän tog Pajasen under armarna och vi tog en bulle hem.
Väl hemma var Franz på sitt bästa humör igen, bjöd först in till gruppkram med tillhörande kärleksförklaring, sen bjöd han ut sig själv med tillhörande söthetsförklaring.
Vi sa när vi startade lördagen att vi skulle hålla igång längre än vad vi gjort under fredagen och när jag kollade klockan på sängkanten visade den sex blankt, mission completed.
Det känns som att det redan varit mycket Franz i denna helgsummering, men han ska ha ytterligare ett tack för sin insats då han var fullkomligt suverän denna helg.
I övrigt ska Tomten, Café-Anders och Curlingkungen ha eloger för att de är så bra förebilder för Sala.
Sen ska Millan ha ett offentligt förlåt för den flygande vattenburken.
Och min fot ska ha en ursäkt för den dåliga landningen vid fönsterhoppet.
Legenden Tomten.
I mitten ser vi profilen Café-Anders.
Att bara luta sig tillbaka med en Loka och ta emot när Franz ger, det är livet tycker Curlingkungen.
Frukost för krigare.
Freddis och Monkis vid DET DÄR JÄVLA BORDET.
En galet formtoppad Franz som plöjde och röjde med allt och alla som kom i hans väg.
Fredagen var tänkt som en återhållsam uppladdning inför lördagens uuurladdning i Gurkstaden.
Men något hände.
Vad hände?
Det spårade uuur, alla var väldigt glada och med glädjen kom törstigheten, eller om det var tvärtom.
Vi höll igång till fem, sen vaknade jag klockan nio med Daughtry´s "I walk the line" på maxvolym intill örat och med en fylleskada i foten som gjorde sig pulserande påmind.
Sen sov jag knackigt några timmar till, vaknade då och då av den duktigt värkande vänsterfoten.
Mellan tolv och fem låg jag och kved med Pappa Ipren och Mamma Wasser, sen haltade jag ut i dagrummet där Franz och Freddis blandade eftersnack med storstilade planer.
Jag var oerhört off, men på något jävla sätt lyckades F&F lura i mig att det enda rätta var en frukost bestående av Grogg och Gorby, samtidigt som Franz var söt och bandagerade min fossing.
Freddis skruvade upp vinet och Franz levde som han lärde genom att skölja ner en vegetarisk pirog med apelsinskott.
I samma veva ramlade Monkis och Ulrik in i rummet, båda med sina signifikanta drycker, hon med Gazelan och han med Calverten.
Vi tog plats vid DET DÄR JÄVLA BORDET än en gång och genom att tillämpa demokrati avfärdade vi Gurkprojektet och ställde istället in kikaren på Silverstaden.
Efter fyra timmars samkväm och 46 repeteranden av Beach Boys "Cottonfields" kom Tomten och hämtade oss.
Vi var för unga för Stadshotellet, vilket vi tackar för såhär i efterhand eftersom det inte var DÄR Café-Anders och Curlingkungen var.
Café-Anders och Curlingkungen var på Nya Secorner.
Där var även vi - Monkis, Freddis, Franz och jag.
Café-Anders snackade Joy Division med Franz och vitt(typ hockeypulver) med mig.
Curlingkungen snackade curling med alla.
Vi sa hejdå till dem båda när vi lämnade plejset vid stängning, trots anbud om etterparty hos Café-Anders, men avståndet 200 meter lät som 200 mil i våra berusade öron så vi bangade.
Istället hamnade vi på en annan efterfest, nämligen på Pizzeria Papillon där Curlingkungen satt och stekte.
När vi fick syn på honom där han satt vid ett bord och spisade med sitt sällskap rusade vi in och sjöng curlingramsor samtidigt som Franz masserade honom och vi andra fingrade på hans krull.
Det hela fick ett dramatiskt slut.
Bagar´n släppte degen och rusade ut till oss på golvet.
Han spände ögonen i oss och pekade mot taket med orden: Det bor en familj där uppe!
Åhh herregud, det bor en familj där uppe, tänkte vi och drog vidare till nästa pizzeria.
Gamla goda Liljas har inga familjer på taket, däremot dryga kunder.
En pajas mådde skit på att Franz stog lutad mot husväggen.
Pajasen: Ställ dig i kön.
Franz: Men jag står ju inte i kön.
Pajasen: Nej, ställ dig i kön då.
Franz: Man jag ska ju inte ha nånting.
Sen muttrades det och låg dålig stämning i luften när Franz plötsligt blev hungrig och trots allt ställde sig i kön, där han så småningom beställde en pommestallrik.
Pajasen: Fyfaan vad äckligt, ska du äta det där?
Franz: Nej, jag tänkte grisa ner dig med det!
Sen tog vi Franz under armarna, Pajasens flickvän tog Pajasen under armarna och vi tog en bulle hem.
Väl hemma var Franz på sitt bästa humör igen, bjöd först in till gruppkram med tillhörande kärleksförklaring, sen bjöd han ut sig själv med tillhörande söthetsförklaring.
Vi sa när vi startade lördagen att vi skulle hålla igång längre än vad vi gjort under fredagen och när jag kollade klockan på sängkanten visade den sex blankt, mission completed.
Det känns som att det redan varit mycket Franz i denna helgsummering, men han ska ha ytterligare ett tack för sin insats då han var fullkomligt suverän denna helg.
I övrigt ska Tomten, Café-Anders och Curlingkungen ha eloger för att de är så bra förebilder för Sala.
Sen ska Millan ha ett offentligt förlåt för den flygande vattenburken.
Och min fot ska ha en ursäkt för den dåliga landningen vid fönsterhoppet.
Legenden Tomten. I mitten ser vi profilen Café-Anders. Att bara luta sig tillbaka med en Loka och ta emot när Franz ger, det är livet tycker Curlingkungen. Frukost för krigare. Freddis och Monkis vid DET DÄR JÄVLA BORDET. En galet formtoppad Franz som plöjde och röjde med allt och alla som kom i hans väg.Kommentarer
Trackback
