AndersEllerKim

Jag hade två stalkers på min gymnasieskola när det bagav sig, det var smickrande i början men sen var det inte lika roligt, blev bara obehagligt och man visste inte hur man skulle bemöta dem.
"Wow, två stalkers, nu är han mallig den jäveln" kanske du tänker nu.
Men detta var inga tjejer man skröt om att man hade efter sig, och väldigt långt därifrån, så nej, detta är mer en uppbyggnad och relationsbeskrivning än ett försök till att verka populär bland snygga donnor som i själva verket inte var snygga donnor.
Varför slätar jag över, varför kan jag inte verka lite kaxig, varför kan jag inte låta bli att nedvärdera dem?
Jag är väl inte den typen av snubbe.
Inte Jante heller.
Och sanning är sanning är sanning är det som skrivits, skrivs och för alltid ska skrivas på denna blogg.
Anyway: Jag och den mest ihärdiga stalkern såg varandra i fredags på Nya pizzerian(startade 2001 eller 2002 men är nyast av de tre på byn och kommer alltid heta Nya i min bok) i Ed efter looong time no see.
Vi snackade aldrig eller ens hälsade utan jag betalade för min pizza och gick därefter med mitt sällskap ut i bilen igen.
Sen kom ett sms häromdagen...eller ja, det var jag som inledde med mitt massutskick i Rädda Ronja-kampanjen...men därefter skrev hon att det var kul att se mig i helgen och att jag var olik mig, fast på ett positivt sätt.
Naturlig följdfråga kom då från mig: Jaså, på vilket sätt har jag förändrats då?
Då förklarade hon: Du var så utåt, det lös om dig. Sen har du ju fått stor muskelkropp alltså.
Jag skrattar ytterst sällan högt åt sms men denna gång tror jag nog att jag garvade då jag läste det utanför tågstationen i Åmål.
Hade någon annan, vem som helst i princip, skrivit exakt samma sak så hade jag ju roats tillsammans med den som skrivit, för då hade det varit ett uppenbart skämt.
Men nu är det lika uppenbart att det inte är ett skämt, det är DET som är det roliga i detta fall.

Komplimanger om mitt utseende är inget som haglar direkt, är mest män 50+ som liknar mig vid Hollywoodhunkar som Richard Gere och Tom Cruise.
Annars är det väl nåt bögigt om ögonen man får höra, om nån brutta skulle få för sig att vara snäll nån gång, min stora muskelkropp har ingen någonsin påtalat.
Inte ens Farmor, som under hela min livstid överöst mig med positiva ord, har hittat den mängd muskler på min kropp att det är något hon fått för sig att ta upp på dessa 23 år, inte ens en sen fredagkväll efter några glas rött, när det börjat mörkna.
Men nu jäklar fick man vetskapen, att man inte bara är utåt och lyser, utan också har en stor muskelkropp.
Fast hon skrev i och för sig att jag FÅTT en stor muskelkropp, det är alltså inget jag haft tidigare.
Kan det vara så att jag fick en stor muskelkropp när jag var uppe i bergen och grottbrottades med Olsson i förra veckan?
Det har jag inte ens reflekterat över, men hon kan ju faktiskt ha rätt, jag kanske har blivit bitig senaste tiden.

Frågan är vad man får höra nästa gång.
Att jag klär mig moderiktigt och är ett ämne för catwalken?
Att mina händer skulle passa bra i en Bauhausreklam?
Hursomhelst, nu existerar ingen förföljelse längre så jag har inga problem alls med den här tjejen, tvärtom tycker jag uppmuntrande initiativ av den här typen behövs i vår hårda värld.
Aldrig hata, bara älska.

   
1. En kille som heter Robbie på min modellagentur. Vi brukar säga åt honom att inte se så blyg och rädd ut, försöka sträcka på sig och utstråla lite självförtroende, men han lyssnar inte, säger att han aldrig kommer lysa som mig ändå.
2. Mister Utstrålning.
3. En kille som heter Rikard på MegaFitnessGym i Hökedalen där jag brukar lyfta skrot. Vi kallar honom Lillkillen för att han aldrig lyckas bygga några muskler, trots att han tränat i flera år nu. Men han ska börja med kosttillskott nästa vecka, säger att han inte kommer ge sig förrän hans överarmar är lika stora som mina handleder.
4. Mister Muskelberg

Som poet är orden materialet, råvarorna, verktygen och vapnen.
Vi snackade ord här nu i vardagsrumssoffan, min kompanjon och jag.
Det äckligaste ordet har sedan länge varit väldigt klart för mig: Egg McMuffin.
Smaka på det!
Eller gör inte det förresten.
Fyfaan vad grisigt.
Egg.
Mc.
Muffin.
Jag ska vomera.
Sen ska vi gå till en scen på Farsta gård och kvällsrepa.
Ha det göttis, mina muffinsar!

 

Resan från Hökedalen på Bästkusten till Farsta i Hufvudstaden gick bra, förutom att lokföraren var tvungen att hämtas med ambulans i Gnesta så var det inga moln alls på himlen.

Det blev inga Lapin Kultas när jag kom fram, var rätt sugen själv men Franz var för ovanlighetens skull inte alls törstig.
Dels hade han klånkat så hårt i helgen att han var tredagarsbakis, dels hade han poetisk orkanmage och dels hade han slagit något slags pizzahutrekord strax innan han mötte upp mig.
Men jag sörjde inte så värst för det och nu har vi bestämt att vi inte ska supa eller ens smutta innan vårt mission is completed.

Vad gäller vårt mission så mejlade jag med festivalgeneral Emanuel idag.
Det som tidigare lät så himla flashigt med att vi skulle bjudas på mat och boende, uppträda på en mäktig utomhusscen och få ligga med poetgroupies har efter ett mörkt mejl tagit ner oss rätt rejält på jorden.
Boendet som jag trodde skulle vara femstjärnigt hotell med Hästens säng, sjöutsikt, fri bar och egen slav är nu "Golv i Skila, 1km från området. Tag med sovsaker och lampa."
Va? Vavavava?
Vänta här nu, inte nog med att vi ska vara på en plats vi aldrig hört talas om, vi ska sova PÅ GOLVET OCKSÅ!
Och på en plats där det inte ens finns ljus, och inte en sketen madrass med filt.
 Det är som Franz sa säkert, att de har frågat nån bonde i närheten om hans ladugård är ledig ett par nätter.
Den mäktiga utomhusscenen heter nu "studion, 50 platser, inga mickar".
Som moset på klubban avslutar den här jävla lallaren förnedringsmejlet med det ultimata hånet: "Och ni får gärna vara med och riva området på söndag måndag om ni har lust. vi bjuder på mat till volontärerna". 
Inte nog med att vi ska uppträda gratis, de vill ha oss till att skita ner våra sidenkavajer med målarfärg och våra poetfingrar med träflisor(vet att jag är Handyman men jag kan inte ha den imagen på nya jobbet).
Nån jävla måtta får det vara alltså.
Är behandlingen lika illa på plats hoppas jag verkligen att Motståndsfestivalen är den fina merit som de vill få det till, så vi har nån nytta av detta och kan få Hästens säng, sjöutsikt, fri bar och egen slav på nästa ställe åtminstone.
Och om inte jag får ligga med ett riktigt vulgärt kap som trånar att jag ska läsa mina djupaste ord i hennes djupaste vrå ska jag fakturera dem med en brottare från Balkan som jag känner.

Franz och jag blev rätt nedstämda efter att mejlbomben slagit ner i min lapptopp men vi sansade oss ganska snabbt och nu har vi knutit nävarna.
Första repet hade vi i eftermiddags, det kändes bra så långt och nu är både vi klockade och körschemat uppstyltat.
Sen har Franz mamma gjort en hjälteinsats när hon lyckats komma över nyckeln till en jobbarkompis hon har, vars lantställe ligger precis intill festivalområdet, sjuk flax och sjukt skönt att slippa golv&ficklampa.
Sist men inte minst hittade vi läckraste hattarna nånsin under vår shoppingrunda idag, högg direkt varsin likadan så nu går det inte att ta miste på att "Kalle och Frans" är ett team.

  
  
1. Man blir rörd när Farmor racertvättat och hängt poetkostymen på tork när man vaknar inför avresa.
2. Packningen gick gallant och zebrakalsongerna fick en av de finaste platserna i hockeytrunken.
3. Framme i Stockholm undrade Franz vafan jag tagit med mig en fågelholk för. Efter dagens rep vet han.
4. Franz berättade att han fått syn på en affisch för festivalen på biblioteket i Farsta och stannade till för att kika. Pulsen steg rätt rejält när han fick se våra namn på affischen, kändes overkligt att bli namnskyltad runtom i landet - hänger en sån på bibblan i Farsta lär det hänga en i Alingsås, en i Habo och en i Östersund också liksom.
5. Han tog med mig dit idag och jodå, de har lyckats stava fel på båda våra fembokstäversnamn, men visst är vi namedroppade. Storstilad är Kwesi, världens störste reggaepoet, mellanstilad är Legenden Fylkiz och ministilade är vi. Ministilade men ändå i ett riktigt vasst gäng, och vem vet, vi kanske också blir fetstilade en vacker dag, på en festival med sängar och lampor.
6. Goe, goe enhetliga poethattarna är införskaffade och formen vässas så sakterliga inför oskuldens rykande.

Än så länge existerar ingen orkanmage, endast några lätta vindar visslar förbi då och då.
Men orkanen lär komma.
Det är mycket nära nu.
Om sju timmar börjar den definitiva uppladdningen.
Då ringer min väckarklocka här intill sängen.
Det är dags att sluta lalla i pojkrummet.
Sluta skjuta tragglandet av texterna framåt i tiden.
Time att låta munnen blöda, så att säga.
Imorgon förmiddag åker jag mot kungliga hufvudstaden, Franz möter mig på centralen halv sex.
Då köper man nog några Lapin Kulta(Koskenkorvan och kanelen får vänta till lördag kväll) och åker hem till Farsta för att väga nerver, skvallra och myspysa.
Några är några i detta fall, tid för bakfylla finnes ej.
Vi har bara onsdag-torsdag-fredag på oss sen att sätta körschemat, trixa fram det sceniska och fila ihop oss innan den stora dagen står för dörren.

Hur har det gått med mina förberedelser?

Jag har, signifikant så det förslår, inte alls hållit mig till höghöjdsplanen att vara ute i god tid och traggla texter så att blodet sprutar ur käften på mig.

Men på nåt sätt finns det en trygghet i detta, det är som det brukar och det brukar gå bra när det är såhär.

Den färskaste texten, startnumret som jag skrev med Champis i munnen, jobbade jag in på en halvtimme i fredags och under de dagliga repen jag kört med den har utslaget varit positivt så jag känner mig hemma i den nu.
Återstår då gör fyra texter - vi ska uppträda en halvtimme och har tänkt dela den tiden broderligt oss emellan - för egen del har jag beräknat att de fem texter jag nu valt ut ska motsvara cirkus en kvarts uppläsning, kvittot kommer inom kort då jag och Franz sätter ett schema under tidsklockning.
Jo, fyra texter ska följa efter entrén, två av dem är rävar från skolshowen i våras och dem sitter som berget så det är inga probs på den fronten, värre är det med de återstående två.
Dessa skrev jag i juni och dem har jag jag inte rullat längs tungan alls i princip.
Om fyra och ett halvt dygn ska jag leverera, inte som en skolelev utan som en proffspoet, och två av fem texter är främmande för min mun.
Tjena, drömmen som dog!
Neee, så är det inte alls.
Jag har rutin på att nöta in grejer i skallen, var en jävel på glosor i skolan.
Sen finns det faktum att detta inte är några texter ur en skolbok utan från min jävla hjärt- och hjärnlinbana, vilket gör att jobbet blir mer en fråga om att hitta rätt känsla än att komma ihåg rätt ord i rätt ordning.
Farmor var chockad när jag kört startnumret för henne i fredags och berättade att jag börjat traggla texten en halvtimme innan.
Men som jag sa till henne: Det är inte så svårt att komma ihåg en text som skrivits inifrån min egen kropp.

Tar med mig lapptoppen österut, sen får vi se hur mycket tid och tillfällen jag får att kommunicera med er, men något ska jag allt försöka få till, vill ju att ni ska KÄNNA tillsammans med mig och ge mig en spark i röven när det närmar sig.

Hög tid för en sleep, lång resa imörra och mycket tankar i skallen som kommer orsaka sömnsvårigheter.
Nu vet ni iallafall hur läget är.
Godnatt, gänget.

 It´s time for some flaxing in the vass for me and my Franz.

Idag när jag vaknade hade jag ett nytt meddelande i inkorgen på mobilen.
Det sms jag fick idag liknar inget jag tidigare mottagit.

"Mamma jag älskar dig och du är den bästa mamman men du sa att jag skulle få göra roliga saker. Jag har ju skött mej jätte bra snälla låt mej sova hos simon. Jag kan ju nästan aldrig göra det annars p.g.a hundarna så snälla mamma jag älskar dig....Svara på smset älskar dej och pappa mest snälla vi lägger oss 9 puss"

 Älskad mamma?

Mister mysmjukis kan grottbrottas.
Poeten kan använda nävarna till annat än att lyfta böcker.
Killen med tummen mitt i handen kan vara Handyman anytime, anywhere and anyhow, det vet om inte annat jag själv efter veckans bröt och bröl.

Tisdag, onsdag och tordag gick jag stenhårda bataljer med stockarna i skogen.
De två första dagarna motorsågades det och skeppades nerför bergen, den tredje kom grannen Johnny med sin fyrhjuling+släp och assisterade oss vid fraktandet av grabbarna från skogen till vedhögen.
Grannen Johnny heter Wiklund i efternamn och var naturkunskapslärare för mig i gymnasiet, han var en smula storögd när han såg mig i blåställ.
Johnny hade nog färskt i minnet det tillfälle då han och lantisarna i min klass inte kunde tro sina ögon när de såg asfaltsungens yxteknik då vi var ute i naturen för att utöva vår(i mitt fall ifrågasättningsbara) kunskap i praktiken.
Det var innan jag blev Olssons Handyman.

Jag blev ganska härdad på bara de få dagarna vi jobbade förra veckan, efter första dagens ryggsmärtor kände jag pyttelite dag två och ingenting alls dag tre.
Tisdagens förspel i kombination med en flaska Bobsaft och en flaska vatten gjorde att jag gick fram som en slottermaskin mot slutet.

Jag sa det till Olsson, när svetten yrde från hårtopparna och min bleka bringa var alldeles våt, att discoteken, de romantiska restaurangerna och kärlekschattarna kan slänga sig i väggen.
Timmerberget i skogen måste vara den ultimata raggningsplatsen.
Där kan hon få sitta på en stubbe, min guldlock i sommargul klänning, med en pava vitt och kex med lyxiga pålägg.
Och bara titta på när min kropp rör sig, när jag tar mig fram över mossan som en björn och brölar ut tonvis med testosteron då jag svingar iväg stockarna utmed bergsknallen.
Till ljudet av mig sjungandes Orups "Regn hos mig" med komp från Olssons ljuva motorsåg ska jag mata henne med min hungriga tunga och en klase vindruvor.
Sen ska jag knuffa ner henne på rygg, klä av mig mitt sågspånsfyllda blåställ och älska med henne samtidigt som Olsson sitter intill med motorsågen på tomgång i knät, läsandes dikter av Tomas Tranströmer.
Är hon inte i hamn efter det kommer hon aldrig i hamn.

  
   
 
1. Grottbrottarmän laddar med husmanskost, köttbullar, potatis, brunsås och lingon är det som gäller.
2. Innan man klär poethänderna i grova handskar och blir en Handyman.
3. Till att börja med tog ynglingen hand om stocktransporten och
4. gamlingen körde sitt race med motorsågen.
5. Sen var vi vuxna män som tog och gav över gränserna. Olsson lärde mig motorsåga för att sedan

6. sätta sig med en av mina poesiböcker(Tranströmers samlade dikter) och få perspektiv på grottbrottandet.

Om fyra veckor från idag är jag på hejaklacksparty.
Sveriges mäktigaste damhandbollsfans har för första gången visat upp sig i Agnebergshallen, Uddevalla.
Kroppskultur är det aningens lustiga namnet på klubben som haft ett herrlag i landets högsta serie från och till under lång tid.
Nu är det dags för föreningens bruttor att träda fram och därmed grabbarna bakom dem - de brunkande ölhävarna som ska bröla sönder stämbanden den 20;e september.
Regerande mästarinnorna Sävehof, med flera OS-aktuella landslagsspelare, kommer på besök och ska få ett mycket högljutt och skräckinjagande välkomnande.

Alla ska med och ni följer uppladdningen hos Junne i Ultrasbloggen.

 Alla huliganer kör rosa cowboyhatt. Alltid.
 Jag har suttit paralyserad under hela OS av Isabelle Gulldéns underbara kr...kraftfulla skott. Men från och med nu är vi fiender, hon spelar i fel lag.

Farsan: Hur går det med den där tjejen?

Jag: Det är nedlagt.

Farsan: Jaså, vadå då?

Jag: Nej, hon duttade en massa fram och tillbaka.

Farsan: Du får skaffa dig en brud på närmare håll.

Jag: Ja, jag får väl det.

Farsan: Du får skaffa dig nån rik tjej här i Ed istället.

Jag: Jaa, det kanske vore nåt.

Farsan: Javisst, och så får du anställa Olsson som gårdskarl.

Det fortsatte att Farmor ropade från nedervåningen, helt apropå:

Farmor: Hade Cronas rika tjej en syster, sa du?

Jag: Jaa.

Farmor: Då ska du lägga an på den vettu!

Det avslutades med att Olsson snackade lite livet med mig på vägen till skogen.

Olsson: Pratade du med Thomas nåt när han var hemma idag eller?

Jag: Ja, han väckte mig så vi bytte några ord.

Olsson: Vad sa han då?

Jag: Han tyckte jag skulle skaffa mig en rik brud från Ed.

Olsson: Jaså.

Jag: Ja, och att vi ska anställa dig som gårdskarl.

Olsson: Jamen en rik bonntös från Ed är väl nåt att satsa på?

Jag: Nja, en rik tjej kan jag gärna ta, men jag vill nog inte ha nån bonntös från Ed.

Olsson: Nähä?

Jag: Nej, om jag inte hänger med dig i skogen mer än nu så lär bonntösen från Ed vara manligare än mig, det är nog bättre jag hittar nån fjolla från stan.
Olsson: Jaså, ja det kanske...

   

Övergången från stekarlivet på Sågvägen till verkligheten i världen utanför var rätt rå idag.
Det var kroppsarbete med Olsson som stod på schemat.
Som jag skrev om för en månad sedan så gick grannen Sten i Dar´n bort och nu har vi fått tummen upp att ta en del träd från hans mark så det var bara att dra på sig blåstället så fort man kom innanför dörren i eftermiddags.
Blåställ som i blåställ, jag brukar gestalta med blåstället när jag vill påvisa att en uppoffrande insats är uträttad eller ska uträttas, men denna gång snackar vi verkligen om det blåa stället.
Först tänkte jag gå till skogs iklädd fleecetröja och adidasbyxor men det var för fint för att förstöras tyckte Olsson och räckte fram ett blåställ.
Drog på mig det med sån elegans att man kunde tro att jag aldrig gjort annat.
Jag: Känns bra detta.
Olsson: Jaså.
Jag: Jag är född i blåställ.
Sen firade Olsson av ett brett, långlivat leende.
Jag log också, samtidigt som jag undrade vad som rörde sig i hans grottbrottarhuvud.

Kom fram till att tre tankar delade på platsen i hans planet.
1. Kul kommentar, din spexare där. 
2. Schysst att du hjälper till, härligt att du växt upp och tar ansvar med mig vad gäller de manliga sysslorna i vårt hushåll.
3. Du lallar runt på fotboll, fester och kulturfestivaler, nu ska du få leva på mitt sätt en stund, poetjävel.

Vi promenerade bort till Stens mark och klättrade upp på ett berg där jobbet tydligen skulle göras.
Fördelningen såg ut som så att Olsson motorsågade och yxhögg, jag bar stockarna och skeppade ner dem utför berget.
Jag jobbade på rätt friskt, hittade motivationen i ett tävlingsmoment(oväntat?) när jag skulle kasta grabbarna ner i diket.
Starkaste tyngdlyftaren har jag aldrig varit men precision är något jag behärskar gallant så nöjet för mig blev att sikta mellan och förbi träd, buskar och avsatser i berget när stockarna skulle kastas de 10-15 meterna ner mot grusvägen.
Det tog dock inte lång tid förrän jag hade riktigt ont i ryggen, största ansträngningarna min rygg är van vid är när jag rätar på den för att få av mig skjortan på Harrys dansgolv och när jag böjer mig framåt för att greppa en cola ur goe kylen på Sågvägen.
Men det är en vanesak, med tiden kändes det mindre och mindre, och imörra ska vi upp i berget igen, då hoppas jag att jag har lite nytta av dagens lyft.
Då ska förutom kameran som ska visa er hur det ser ut när Kapten kroppsarbetar, även vattendunken modell större med, jag blev tämligen svettig(min t-shirt jag haft under var pissevåt, som om jag klädsimmat i den) och yr idag.
På tal om svett.
Du luktar man och timmer, sa Farmor när jag kom in efter sessionen i skogen.
Tacka fan för det, efter fotbollscup, lagfest, bakfylla och skogsjobb UTAN att duscha ska man inte lukta smultron och syrener.
Sällan har det känts så rätt att tvåla in sig som nu ikväll.
Det känns bra att vara lite grottbrottarmanlig men jag behöver inte lukta som en sån för det.

  Skogens konungar, Kapten Sylt och Olsson.

Femte upplagan av Rikets Änglar, fotbollsturnering i Göteborg, av och för Blåvittfans.
Andra upplagan av laget David Leinar har en gangster.

Planerna var dåliga.
Den domaren som dömde oss större delen var ett dåligt skämt.
Det var dålig attityd hos många gubbar i de andra lagen.
Nu är det sagt, då kan vi gå över till det roliga - Solen, laget och fotbollen.

Som sig bör var det Leinarverkstad på fredagskvällen, denna gång i Räkans föräldravilla.
En första teambuilding för sju åttondelar av truppen, men många var trötta på fredag och hungriga på lördag så det skakades händer, minglades lite och designades matchtröjor - sen var det slut på spexet och hemgång för tidig sleep.
06.00 på lördagsmorgonen ringde väckarklockan och man var inte piggast i EU direkt men det var bara att dra på sig blåstället.
I år åkte vi med tre bilar istället för två som var fallet ifjol, på grund av att vi var förstärkta av en hejaklack bestående av Flexa, Bounty, Crona, Cronas kvinna och Ronja.
Jag åkte med hejaklacken i Familjebilen där det spelades techno.
I Slayerbilen åkte John-John, Quimmen, Skörsten och Uski.
I Enriquebilen åkte Midda, Musse, Bolle och SimpaLimpa.

Här skulle jag kunna skriva en halvmil med text om hur vi hade det tufft i gruppen men på nåt sätt ändå vann den, om hur dåliga de vi mötte i kvarten var och hur underbart det var att genom en taktisk triumf ta revansch mot Glenns Kamrater som ollade oss i ögat i kvarten förra året.

Jag gör inte det.

Jag informerar bara om hur nöjd jag är med att vi tog oss till final och hur bra det känns nu efteråt med förlust i den matchen.

Man vill aldrig förlora när man ser en motståndare i ögonen men när man ser nästa års turnering i ögat så är man mer taggad med silver i baksätet än guld.
Vi ska tillbaka.
Guldet ska hem till Uddevalla.
David Leinars gangster ska inristas i pokalen.

Spelarbetyg
Betygsskalan är 1-10 där 1 betyder sopa och 10 betyder godis.

Quimmen, bottenmålvakt, betyg: 8.
Grym på att plocka straffar, inte nog med att han plockar dem, han gör det med shortsen i armhålorna också. Säker keeper, bra med fötterna. Tavlor målar alla burväktare, han fixade olyckligtvis en i finalen. Ändå trygg sista utpost som sprider lugn med snack och utstrålning.

John-John, drickaback, betyg: 8.
Så vitt jag vet har Haldens svar på Stuttgarts Boulahrouz inte rört många läderkulor senaste året, men han har sannerligen vilat sig i form. Hårdhet och hänsynslöshet kommer man långt med på Kvibergs matta och på något sätt har Johnnie mognat i sitt spel trots att han inte spelat.

Midda, drickaback, betyg: 8.
Tog steget ner till försvaret, vilket blev ett lyft för honom och för laget. Följsam, löpstark och etttigare än en kåt tax. När han dessutom plockade ner den skånska bountyn i semifinalen genom att karatesparka ett hål i luften mellan hans ben och nicka hans pung blev han symbolen för vår revansch från förra årets förnedring. Satte ett påpassligt långskott i mål som moset på klubban.

Kapten Sylt, allt-i-allo, betyg: 6.
Noll spelmål på sju matcher är under inga omständigheter okej för någon som kallar sig för Luca Toni till höger och Martin Dahlin till vänster. Höll mestadels till längre bak i banan än senast(då effektiviteten var hög) eftersom taktiken var radikalt förändrad, men det håller inte som ursäkt för noll-zero-nüll nätrassel. Har tre fördelaktiga egenskaper som fotbollsspelare; inställning, spelförståelse och målsinne. Men det räcker inte jättelångt när benen växer fast i gräset varannan sekund. Lovar härmed bättre laddning till nästa år, löparspåret och träningsmatcherna ska komplettera Koskenkorvan och hamburgertallriken.

Skörsten, central härförare, betyg: 8.
Straffarnas konung lunkade fram med sin karaktäristiska stil, la upp bollen på sin plats vid straffpunkten och sopade upp den på VIP-hyllan i krysset FYRA GÅNGER AV FYRA, som om det vore en barnlek. Sen gjorde han sin vana trogen ett kanonmål på frispark också. Han är ovärderlig med sitt styrspel, sin råstyrka och sin bollbehandling. MEN. Jag vet inte vad det är, fast jag blir aldrig 140% tillfredsställd med Skörstens prestationer för jag veeet att han kan bidra med ännu mer. Han kan bära laget helt och håller på sina axlar, skoja in ett halvt motståndarlag i korvkiosken och gräva fram guldet med sina håriga fötter. Fast den höga lägstanivån gör att man aldrig kan bli besviken ändå.

SimpaLimpa, fältare och forward, betyg: 6.
En offensiv kraft som värvades fem i tolv innan transferfönstrets stängning. Hade inte rört en boll på åratal och kan därmed inte ha några större krav på sig, men positionsspelet var obefintligt. Ska ha kredit för att han satte eld på lagets kugghjul genom att stå upp och sätta Fittmonstret på plats.
En storbyggd, berusad dålig snubbe i motståndarlaget brusar upp efter gruff med SimpaLimpa:
Fittmonstret: Din jävla fitta!
SimpaLimpa: Det märks vem som är fitta eftersom du fladdrar efter hela tiden.

Uski, fältare och forward, betyg: 6.
Snurrfintarnas mästare har vämt upp på en korvfabrik söder om Örebro, det kan förklara att tajmingen inte var den bästa. Försökte jobba sig in i matcherna och visade vägen med sin inställning och krigarmål i match nummer två då han stressade upp en boll i taket från en halvmeter. Klart plus för humöret och tempohöjningarna på lagfesten men vi väntar fortfarande på första snurrfinten i matchsituation.

Bolle, tank och löpare, betyg: 9.
Trumpinnarna jobbade nåt hejdlöst. Hade Sportbladet haft sina zoomverktyg utplacerade längs schackbrädet och kommit med statistik över antal löpmeter och stillastående tid hade hans resultat fått alla övriga att rodna. Utan att ha sett alla andra lag spela kan jag utan att vara speciellt vågad utnämna Bolle till mest värdefull för sitt lag, det spring, slit och utmanande han stod för lyfte laget två dimensioner från förra årets prestation. Blev bryskt uppvaktad av motståndarförsvaren, fick med sig två straffar men med fulare fiskeri och en annan domare kunde han lätt fått med sig en näve till. Bohlin Show 2.

   
   
1. Leinuz Workshop kvällen före.
2. Crona tankar Familjebilen tidigt lördag morgon.
3. David Leinar har inte bara en gangster, han har horn och flätor också.
4. Nerviga grabbar vid första straffläggningen, den i kvarten.
5. Som tredje straffskytt kliver lagkaptenen fram och målar. Minspelet(tungspetsen ute) tyder på stort fokus, något jag brukar tillämpa i andra sammanhang också, har Snusan gjort mig medveten om.
6. Straffarnas konung kliver här fram för andra gången av de totalt fyra för att skicka upp bollen i kryckan. Gubben bredvid är den domare jag skrev om igår.
7. Quimmen var en omutbar skräck för Glenns Kamrater här i semin, plockade tre av tre.
8. TV-puckhög/Böghög och glädjen var total efter avancemanget till finalen, för egen del fick jag dock kramp i vaden mitt i extasen.

Hello, Captain Jam!
Hallu!

Läget?
Heeelt okeeej. Naah, självdå?

Alltid redo. Tänkte vi gör som så att du spyr ut all galla du kan tänkas ha, nu först av allt, så blir vi av med det där griniga skrapet som man alltid har lite eller mycket av. Vi rensar luften med andra ord, så slipper det bli så att hela intervjun har en småtjurig ton sen.
Det låter faktiskt inte tokigt alls, har du fnulat länge på förstår jag.

Det vet du. Så du är varsågod att vomera nu, in my face.
Hmm. Blev lite laddad inför detta men nu kom jag av mig när det verkligen skulle ske, ungefär som när man fått ner en brud man trodde var omöjlig i ryggläge och känner att den triumfen avgjort hela matchen innan själva avsparken ens sparkats.

Jaha ja. Så du har inget som vore skönt att få upp och ut idag då?
Jojo, det har man ju alltid precis som du sa. Men jag har mer lite än mycket av det där griniga skrapet idag, glädjande nog. Men jag ska försöka ulka fram nåt: Det som stör mig mest för stunden är det faktum att min syster är på väg att bli en bounty för mina polare.

Stopp här nu, bounty, det är ett halvbusigt ord som kanske kräver förklaring för somliga läsare.
Det finns olika sätt att förklara bounty, jag tror det blir bäst såhär: Ni vet den där äckliga kokoschokladen som heter Bounty, min syrra är som den fast hon är inte äcklig utan väldigt go(d), inte minst i mina vänners ögon. Hon har på senaste tiden, framför allt nu i helgen, blivit en godisbit som grabbarna kommer slipa knivar och smörja msn-fingrar för att få äta på. Bounty kallas också de pokerstjärnor som är sponsrade för att spela vissa turneringar, det innebär då att den som lyckas slå ut bountystjärnan vinner ett extra bonuspris vid sidan av. Mia är en chokladbit och bonuspriset vid sidan av själva chokladsmaken är att hon är jävligt förbjuden, hoppas jag varit tydlig nog nu i denna flummiga fråga.

Du verkar inte ha många moln på din himmel om det du mår sämst av är att din syrra är som den äckliga godisen Bounty fast god.
Jag vet att det inte är något jag borde lägga energi på och inget att må skit på i grund och botten, så länge folk "älskar" istället för att hata ska man väl inte lägga några fingrar emellan. Men vad jag borde är ovidkommande när en motorsåg i mitt bröst går på högvarv, detta handlar om känslor och inte logik. 

Om vi släpper bountyn, har du inga andra, mindre diffusa motorsågar igång i bröstet?
Jag är jävligt besviken på min insats i cupen igår. Och så mår jag skit på att jag har tidernas tandvärk. Och så är jag sur på min egen slöhet och det faktum att jag inte börjat traggla texter alls, jag som skulle få blodet att spruta ur käften som jag så kul uttryckt mig flera gånger. Det är väl ganska konkreta grejer.

Det är det, nu nöjer vi oss med ditt bröst och så går vi över till nånting annat. Jag tänkte du skulle få granska bloggens senaste vecka, vad vill du hissa och vad vill du dissa på andersellerkim från veckan som gått?
Moment mal då, så ska jag ta en titt.

Gör´t.
Nu har jag sett över senaste veckans leveranser. Hissas ska "Vilka är ni, mina läsare?". I det inlägget fick jag med det mesta och de flesta, tycker jag. Dessutom var det ett inlägg jag gått och värkt fram sen dag två på i den här bloggens historia. Sist men inte minst hade jag en ruggigt hög träffprocent, den är jag ohälsosamt nöjd med. Dissas ska "Med Blades på benen och Champis i munnen gör jag entré". Till att börja med, vad är det för jävla rubrik? Sen så är det ett sånt där mossigt inlägg som skrivits för sakens skull, utan nån tyngdpunkt alls. Finns kanske en vits på så sätt att det inlägget kompletterar de andra lite, alla i ett lag kan inte spela innermittfältare. Men nej, jag kan inte säga att det är ett inlägg jag kommer skryta på stan om.

Okejokej, bästa och sämsta bilden då?
Börjar med sämst här, det måste den på Björn Kjellman-kopian vara. Det ser ju ut som att det är en nästintill tom vagn vi sitter i, men så var det ju inte alls. En journalist hade tagit bilden ur en annan vinkel, men jag var Kapten Sylt och ingen annan på den resan. På bästfronten har jag svårt att välja mellan när jag tackar grillgubben för sjukronorsburgaren och den när jag räcker över julklappen till morsan, där fångade jag stunderna bra med kameran tycker jag.

Det är återigen söndag, är du "uttråkad, darrig i vaderna och hela den biten" som förra söndagen eller?
Vaderna är trasiga cementblock efter en otränad mans gårdag på det gröna schackbrädet. Uttråkad är jag inte, inte heller grubblandes på skiten om livet. När jag agerade intervjuoffer förra söndagen satt jag i pojkrummets ensamhet och deppade, idag sitter jag på lyckliga gatan Sågvägen och snackar massa bull och även en del vettigheter med goe Crona efter en tokgrym helg. På Sågvägen darrar inga vader.

Låter lajbans, hur är det med fåglarna och linbanan då?
Fåglarna är antingen döda eller i dvala för det är lugnet självt som bor i mitt hjärta en dag som denna. Linbanan är det alltid trafik på men nu är det tandvärk, fotboll och en ung Richard Gere som är ute och åker.

När vi ändå snackar linbana och spex, ska vi avrunda med sånt som gör dig glad då?
Det ska vi. Jag är glad över att jag hängt med mina underbara syskon nu i veckan, vi har haft skitkul och mysigt hela tiden, är få saker som får mig att må så bra som när jag känner kärlek till och från mina syskon. Jag är glad för att jag hängt med Uski i helgen, vi har i princip inte hörts alls i sommar så det var godis att få snacka Sala, festa förstklassigt och höra det där mullriga skrattet igen. Jag är glad för att vi hade så kul igår, alla grabbarna, och för att vi var så framgångsrika i cupen. Jag är glad för att jag blev inbjuden till Sågvägen idag, här är man sig själv och mår som en prins, inte nog med att Crona, Sarah, Embla och Ronja är suveräna, goe kylen här är inte inredd av en ungkarl heller.

Där sätter vi stopp då, med goe kylen på Sågvägen. Vi gafflar igen om ett tag, kanske att vi gör detta till en söndagstradition?
Nejfan, försiktig med såna ord, så fort saker blir tradition kommer krav, förväntningar och stelhet som på beställning.

Sanning, vi nöjer oss med ett "på återseende" då och så tackar jag dig för dagens snack som blev bra mycket stabilare än det förra om jag får säga mitt.
Alla får säga sitt och ja, jag kan inte annat än hålla med. Tack och hej!

   
1. Bounty.
2. Bounty.
3. Ronja, gäst hos familjen Cronholm eftersom en vän till familjen inte kan ha henne. Möjligtvis kommer hon bli Cronholmare på riktigt så småningom, det jobbar jag hårt för, vill träffa den sötaste hund jag nånsin träffat många fler gånger. Hon håller Sågvägenklass rakt igenom, lite hemskt kanske men hon slår till och med Fajsi på tassarna, jag är stormförtjust.
4. Goe, goe kylen.

Har inte bloggat under helgen på grund av laddning inför en fotbollscup, en fotbollscup, en lagfest och nedvarvning efter en laddning, en cup och en lagfest.
Helgen skriver jag utförligare om när nedvarvningen gått över i ny laddning, men jag ska bjuda på en härlig killes sköna ord så länge.
Den härliga killen är domaren som dömde vår semifinal och final(oj, där fick ni bonusinfo) under gårdagens cup, en utländsk man på uppskattningsvis 55 somrar.
Han hade en väldigt bra attityd och snackade med spelarna på ett avslappnat sätt som domare inte är kända för att göra, i synnerhet inte den domare som dömde oss i gruppspelet.
Nåväl.
Semifinalen gick till straffsparkar och seriös som han var så noterade han straffläggarnas namn på förhand för att ha full koll.
När jag kom fram till straffpunkten för att vispa in min balja utspelade sig följande ordväxling:
Domaren: Är det du som är Calle?
Jag: Det vet du, känner du inte igen mig?
Domaren: Jo, men inte härifrån, från en film.
Jag: Jaså, vilken film då?
Domaren: Det säger jag efteråt.
Sen vispade jag in den där baljan och hittade fokuset på straffläggningen igen efter hans distrahering.
När det efter semiframgången var dags för finalmatch var mannen i svart på vår planhalva strax före avspark, då utspelade sig följande ordväxling:
Jag: Vem var det jag var lik nu då?
Domaren: Richard Gere. Richard Gere i unga da´r alltså.
Jag: Oj, tack, det tar jag som en komplimang.
Skörsten flikar in: Är han inte lik Tom Cruise då?
Domaren: Jo! Jo! Men bara på ögonen.
Sen gick domaren och jag fram till mittcirkeln för att möta upp det andra lagets kapten och ha en traditionell skenceremoni före det stora slaget.
Då drog han mig nära sig...
Domaren: Tom Cruise, vad mycket brudar han hade vettu, fyfan!
Jag: Tror du jag också kommer få det då eller?
Domaren(samtidigt som han dunkade till mig på armen): Det har du redan!
Jag ville inte slå hål på hans vackra bild av mig som en blandning av en ung Richard Gere och Tom Cruise med faktan att jag inte redan har "mycket brudar".
Men om jag fortsätter på det spår han påstod att jag är inne på kanske jag kan skörda framgångar när jag blir en gammal Richard Gere...

 

Stenshult.
1 mil från Uddevalla, på väg mot Trollhättan.
Där är jag nu, hos min morsa.
Fast jag är inte hos morsan egentligen, jag är hos mina syskon, tvillingarna Flexa och Mia, 15 bast.
Morsan och hennes man har börjat jobba igen efter semestern och det är ingen slump att jag är här i glappet mellan deras semester och kidsens skolstart.
Eller, det hade inte gjort något om morsan var hemma egentligen, men det är ganska irrellevant.
Det är ungarna som är min familj och som jag är mån om.
Dem vill jag aldrig tappa kontakten med, vi brukar se till att ses in emellan på egen hand och dra på utflykter till Blöteborg och liknande men nu var det ett bra tag sen jag såg dem.
Här hemma hos morsan har jag inte varit sen förra sommaren, annars brukar jag vara här en gång på sommaren och en på vintern iallafall, så detta är rekord kan man säga.
Sommar-vinter har det varit senaste sex-sju åren, innan det var jag här en sväng under varje lov och nån helg till däremellan.
Fast förr i tiden bodde jag här, mellan 5 och 13 års ålder.
På papperet alltså, min post kom hit och min kropp brukade vara hära här fyra dagar i veckan i snitt.
Men i huvvet och hjärtat var jag Farmor och Olssons pojk redan då.

Hur är det att vara här då?
Det är rätt softish när man vet att man bara ska vara här några dagar, man hinner inte få ångest eller längta härifrån.
Stenshult för mig är förutom vedhög, otrygghet, svårighet att ta sig härifrån och svårighet att vara sig själv rätt mycket fotboll.
Fotboll är det finaste livet har att erbjuda människan och förlåter, jag ska inte säga allt, men vedhögen iallafall.
Bohusläns bästa matta har den kallats, Stenshults fotbollsplan som är granne med morsans hus.
Alltid, så fort jag kommer innanför dörren här, så drar jag och brorsan upp till planen och lirar.
Där har jag spelat både en och tre matcher i mina dagar, jag styrde ett av västkustens vassaste mittfält(grabbar födda 1985) under mitten av nittiotalet med Stenshults IP som hemmaplan, det var även här jag tog ner Angelo Vega(superettan idag) på jorden.

I övrigt har vi varit i stan idag och käkat Pingvinpizza och spelat bowling med syrrans kompis Lotta, min brorsa Aggan och allas vår Crona.
Annars bara vi steker vid varsin dator, lyssnar på Orup och snackar skit.
Flexa sitter på sin skrivbordsstol, jag ligger i hans säng med lapptoppen på låret, ibland kommer Mia in och lägger sig bredvid mig och flickfnissar.
Det är så det ska vara, tycker jag, underbart att man bara kan glida in och det känns som att man inte varit borta en minut fast man varit borta i tio år.
Morsan kom in igår kväll och sa: Det är snyggt, du har inte varit här på hur länge som helst och så sitter ni bara vid varsin dator och ugglar.
Det är ju bara vackert i mina ögon, jag vill inget annat än ligga och svettas med Flexa på hans rum, dricka cola och dra barnsliga skämt.
Mycket hellre än att dra ihop en släktfest, arrangera basket-VM, dra till Rhodos, ha pannkakstävling och bada i en dopfunt.
Det viktigaste är att den goa relationen jag har till Mia och Flexa förblir oförstörd.

        
1. Ett grått hus i mörkret in the middle of nowhere.
2. God jul i efterskott, sa jag och räckte över ett paket till morsan. 13 augusti. Skratta eller gråta? Skratta.
3. Där drömmar en gång i tiden frodades(nu snackar vi inte drömmar om att bli poet i Blades och brynja).
4. Pizzeria Pingvin, efter Liljas i Sala ett år är det skönt att släppa loss änglarna på dans kring gomseglen igen.

5 juli. Stockholm.
För andra gången på tre veckor åkte jag upp till min kompanjon Franz, denna gång med målet att få till stånd en träff med Fylkiz(som senare ledde till festivaluppdraget), naturligtvis var festligheter ett delmål.
Detta var kvällen då två epoker ur mitt liv möttes, Journalist-Tiger från Molkom/Pennybridge mötte Skrivar-Franz och Skrivar-Millan från Silverstaden/Stekholm.
Först grundade Franz, Sheriffen och jag hemma hos Franz i Farsta,
sen begav vi oss in till Söder med bulle som finansierades av Sheriffens taxi-klippkort,
sen ringde jag Tiger som av en händelse befann sig på samma trottoar som mig och anslöt med sin vän och sin väns vän,
sen anslöt Millan som jag också haffat per telefon till gruppen som då infunnit sig på Underbara bar, ett lagom schtekigt ställe,
sen när den underbara stängde pös vi grabbar vidare till nåt lurigt och mera sunkigt ställe men vi trivdes inte där utan begav oss hemåt ganska snart.
På pendeltåget hem var det ett sjuhelsikes drag vill jag lova.
Folk stog på sätena, klappade händerna, skrattade och sjöng allsång, Markoolios "Ingen sommar utan reggae" var populär.
När allsångsledaren berättade att han helgen innan fått med en helt smockfull vagn att sjunga "Cottonfields", då kollade jag och Franz på varandra och undrade om vi hört rätt.
När vi insåg att vi hört rätt önskade vi att vi varit med på den resan, det är ju VÅR LÅT, Franz, Monkis, Freddis och min!
Den låten kan vi sannerligen, hade varit ett minne för livet att få gunga fram genom natten med en hel vagn sjungandes Cottonfields!
Men detta var för all del också heeelt okeeeeej.

   
   
1. Den underbara baren.
2. Franz och Tiger.
3. Franz, Sheriffen och Millan - lita på att Sheriffen höll låda vid fototillfället(före, efter och för evigt också för den delen)
4. Två av de tyngsta pjäserna ur Molkomsmaffian.
5. Träffade en kompis från Kickinautos, motorcyklistgänget.
6. Sheriffen håller låda(visar upp sin bajlåda) på en låda.
7. Sheriffen "gör det skönt" för Franz.
8. Allsångsledaren, en riktigt go gubbe, "Jag är inte lik Björn Kjellman".

10 juli. Västerås.
Efter ett positivt affärsmöte i Silverstaden begav vi oss till Gurkstaden för ett litet firande hos Rulle.
Först klånkade vi oss salongs på Klockartorpet, sen begav vi oss ner till stan för att uppleva gamla minnen på Sigmatorget där vi uppträdde i maj.
Vi bjöd Rullsson på en privatshow och han verkade rätt nöjd trots att han har oerhört dålig syn och att mörkret smugit sig på.
Efter avslutad show var poetmagarna svinhungriga och man kan tycka att en stor stad som Västerås borde ha nåt ställe att krubba på efter midnatt även på torsdagar under sommaren men icke!
Enda chansen var att söka sig till nån svettig bensinmack utanför stan vilket vi tillsammans med två medelålders kvinnor beslöt oss för att göra genom att dela en bulle.
När vi kom fram till macken översteg priset vad vi grabbar kunde bidra med för vår del vilket fick damerna att täcka upp och fullkomligt allvarligt komma med inviten: Ni kan betala på vårat sätt.
Jag hittade inte heller mitt bankomatkort som jag var säker på att jag skulle ha i fickan så vi kunde inte ens köpa någon mat, vilket fick oss att smyga därifrån bakom ryggen på damerna.
Att "betala på deras sätt" var inte aktuellt och taxipengar att åka tillbaka med hade vi således inte heller.
Utsvultna och bedrövade började vi lunka mot Rulles lägenhet igen, en sträcka på nästan en mil.
Men på halva vägen inträffade två(!!!) magiska saker på samma gång och allt vände till tipptopp!
En väggrill hade tydligen öppet, vilket fick mig att i frustrationens stund tigga om att få köpa nånting och lämna mobilen och kameran som pant till dagen efter.
När jag grävde efter mobilen hittade jag några mynt.
Hur mycket har du där då? frågade gubben i luckan.
Sju spänn bara, svarade jag.
Vad vill du ha då? undrade han.
Jag tar vad som helst om jag kan få nånting för sju kronor, sa jag.
Vill du ha en stor(inte mini) hamburgare? frågade han då och ni kan ju gissa min reaktion på det.
Det är vid såna tillfällen man får hopp om mänskligheten!
Under tiden han höll på att flippa min burgare stannar taxibilen vi tidigare åkt i, bakom min rygg.
Kan jag ha tappat mitt bankomatkort i din bil? frågade jag chauffören.
Nejnej, här finns inget, svarade han.
Ölfylld och på tårna som jag var ryckte jag ändå upp dörren och visst fan låg kortet där på golvet!
Sjukronorsburgare och slumpen att taxin stannade precis där vi var och att kortet låg på golvet  var äkta jackpott!

     
   
1. Rulle är DJ via youtube, med ett avstånd på mellan en och två centimeter till skärmen.
2. Poetjävlarna är tillbaka på klassisk mark, den utomhusscen där vi för alltid är "ett tungt alternativ".
3. Jag hittade något som tydligen kallas fittben och som funkar utmärkt som blomvas.
4. Grabbarna härjar vid universitetet.
5. Vi fick för oss att leka lite Juvenalia.
6. De lammköttshungriga damerna i taxin.
7. Den fantastiska mannen som jag hade nöjet att göra affärer med.
8. Alla fina kvällar innehåller klassisk dokumentation av Werners Hårigas tömning.

Äntligen har det lossnat, har gått och värkt några dagar på hur jag ska inleda den 30;e, men nu har jag rispat ner ett entrétugg som jag känner mig nöjd med.
Sen får den vila under natten så får vi se imörra om jag är lika nöjd med den, ibland kan det falla ett helt annat ljus på en text efter att den fått jäsa lite jämfört med när den är nybakad.
Och så ska den ju kännas bra i uppläsningsläget också, det får jag testa framför spegeln imörra.
Anledningen till att jag lyckades rispa fram nåt kvalitativt stavas Champis.
Har inte druckit denna klassiska dryck på många, många år, hittade den på Konsum i Högsäter igår och var bara tvungen att köpa en.
Det verkligen lös poetdricka om den, Fylkiz har sagt att Jack Daniels är poetdrycken nummer ett men det alkoholfria alternativet bara måste vara Champis.
Den är ingen sån dricka som man dricker nätt opp å ner utan mer exklusiv vilket gör att man håller igen för att den inte ska ta slut.

Dessutom så känner man sig vuxen och cool när man dricker den, varje gång man dricker Champis är som första gången man drack vodka, kan man säga.

 
Här sitter man mitt i verksta´n och pular.
Klädd i Blades och fotbollströja, ska man rispa med värdighet måste man vara sig själv.
Plaggen kan även ses som symboler för vad jag har framför mig nu.
Bladesen symboliserar min poetiska sida och Motståndsfestivalen 30;e augusti.
Fotbollströjan symboliserar min sportiga sida och Rikets Änglar 16;e augusti.

Jag: Funkar detta eller?

Farmor: Nja, funkar gör det väl men det ser lite ojämnt ut. Det är mörkare här nere.

Jag: Funkar det? (vänder mig mot Olsson)

Olsson: Ja, har du fått i dig tio Lapin Kulta så spelar det ingen roll.

Farmor: Va? Nämen vad är detta? Så mycket dricker du väl inte?

Jag: Tio? Nejnej, en ska jag dricka. (står med en i handen)

Olsson: Den du la i frysen också då?

Jag: Ja, två då.

Farmor: Jag tycker inte om detta...

 La Familia.

Ibland brukar jag raljera om att datum är historiska och så ska jag även göra idag.
Få datum har potential att bli ihågkomna som gårdagens.
Och det slog mig precis när jag skulle skriva datumet att det är ett sånt där lattjonummer med samma siffror rakt igenom.
Åttonde dagen åttonde månaden åttonde året.
8 augusti 2008.
8/8-08.
080808.
Läskigt, nästan som ett tecken på att det ääär en stor dag i mitt liv.
Det vet man ju inte förrän i efterhand, om sådär trettio år när jag pular med memoarerna och ser tillbaka att, fan, det där datumet var verkligen magiskt.
Det var då Anders på Motståndsfestivalen höjde revolvern och smällde iväg startskottet för Calle Abrahamssons poetkarriär.
Om det blir en magisk mångårig karriär eller bara ett enda gig får framtiden utvisa men startskottet har iallafall avlossats och jag vill inte se målfållan på ett väldigt långt tag.
Hur började detta? Hur blir man poet? Vad är Motståndsfestivalen? Vad händer sen? är frågor som kan finnas nu.
Jag ska försöka besvara dem, mina vänner, tar den första frågan idag och de andra senare, annars blir det för mycket för mig att skriva och för mycket för er att läsa.

Hur började detta?

Som ni tidigare läst i bloggen hade vi ett uppträdande inför publik 21 maj på Café House här i Sala, i skolans regi, vilket var mitt första möte med en poesipublik utanför klassrummets väggar.
Det var dunderkul och vi fick suverän respons, det gjorde att tre av oss fem högg igen när chansen dök upp på folkhögskolans dag i Västerås tre dagar senare och där var det lika kul fast med mindre ångest och med oskulden i baksätet.
Det gick gallant även där och omdömet "ett tungt alternativ till de slätstrukna" är taget vilken lördag som helst.
En vecka senare slutade skolan.
Jag och Franz stog uppe på rampen utanför internatet under avskedsfesten sista kvällen och tog en rökare ihop.
Tuggade lite löst om att man borde ta detta med poesiuppträdande ett steg längre, men sånt tar man ju alltid som 70% spex när det sägs under en sentimental fylla.
Sen åkte vi åt varsitt håll.
Men så fort jag kom hem slängde jag mig i blocket och började rispa, inte för rampsnacket eller för att jag ville bli poet utan för att inga andra alternativ än att dyka ner i blocket fanns.
Och det höll på så i två veckor, jag rispade dag och natt, när jag inte rispade så läste jag i Keks Fylkesons böcker.
Sen kände jag att, fan det vi sa på rampen var ju trots allt minst 70% allvar, och så lyfte jag luren och ringde den gode Franz i Farsta för att ta tempen på honom.
Till min stora glädje låg även han i höjd med kokpunkten och planen på att ta oss till nästa steg sattes i verket.

Bara ett par dagar därefter åkte jag upp till Franz för teambuilding innehållandes titt på Café-dvd´n, lyssning på Fylkizskivan, vissa rituella prylar och allmänt peptalk.
Sen höll vi tät telefonkontakt, ringde varandra för att få respons när vi skrivit något som vi tyckte höll kvalité.
Vi kom fram till att den naturliga vägen framåt gick genom Eric Fucking Keks Fylkiz The Legend Fylkeson.
Jag försökte få tag på The Legend för att få till ett möte, efter flera försök svarade till slut en blomvattnande granne att han var "på Cohen, kommer hem på onsdag".
Jag åkte upp till Franz ännu en gång, på vinst och förlust, i hopp om att kunna få till en träff med The Legend under veckan därpå.
På tisdagen nådde jag honom då han krubbade på ett värdshus i Småland och en affärslunch bokades in på torsdagen klockan tretton, alltid klockan tretton.
Nervösa som spöken satte vi oss på tåget från Stockholm till Sala där vi tog oss till torget och mötte en virrig legend med rufsigt hår.
Han var avvaktande och nedstämd under måltiden på Sakon Thai vilket gjorde mig väldigt besviken då jag hoppats mycket på att han skulle kunna ge oss välbehövliga tips.
När vi ätit upp bjöd han hem oss till sig och väl där mjuknade han äntligen upp, om det berodde på att hans fru Nonno endast var iklädd en turkos bikini kan jag inte svara på.
Franz fick kaffe och jag fick öl samtidigt som The Legend visade gamla legendariska tidskrifter som han varit med och gjort på tiden då det begav sig med Bruno, Söder och grabbarna.
Sen agerade jag journalist då jag tog upp mitt block som jag stänkt ner frågor och funderingar i när jag legat hemma på kammaren och klurat.
Han gav ovärderliga svar som kommer prägla mig som skrivare, talare och person för all framtid.
Slutligen plockade han fram en affisch om Motståndsfestivalen där han själv ska medverka.
Ordern löd: Ring dem och erbjud era tjänster. Säg detta och detta men inte detta. Och så ska jag ringa och rekommendera er också.
Jag gjorde som han sa och grabbarna bad om ett smakprov så jag postade dvd´n innan avfärden mot Polska.
Igår hade det gått tre veckor från samtal, brev och dvd utan svar och endast tre veckor återstod till festivalen så jag tog saken i egna händer och ringde upp.
"Calle, vad bra att du ringde" sa en norrländsk röst tillhörandes en Anders på Teatermaskinen.
"Filmen gick inte att spela i min dator men jag hade tänkt höra av mig till dig"
Följt av frågor som: Vilka är ni? Vad kör ni för stuk? Vad vill ni åstadkomma med detta? Hur länge brukar ni hålla på?
Herregud, vem tror han att han har att göra med, poeträvar från medeltiden som bara ska glida in och skjuta av en i raden av shower?
Det är ju den äkta premiären, som att vi bara har hånglat i mörkret hittills och ska in i strålkastarljuset och spela in en porrfilm nu.
Vi vet inte själva vad vi har för stuk, vi har för guds skull inte koll på texterna än.
Och vi brukar inte "hålla på" alls.
Jag körde raka puckar med honom: Ärligt talat är vi jävligt gröna på detta men vi brinner för det och håller på att testa oss fram nu.
Ni är välkomna, det ska bli intressant att se vad ni har att komma med, fick jag till svars.
Nöjet är på vår sida, jag tycker också det ska bli intressant att se vad vi har att komma med, sa jag inte men tänkte jag.
När jag ringde Franz för att meddela honom om att dörren till nästa steg var öppnad blev han helt crazy.
De tokiga tanterna som tjuter över Färgfemman i Bingolotto är ingenting mot detta.
Han gnydde och ylade: nejnejnej, åhhåhhåhh, ajajaj, uuuuuhh, det är inte sant! det är inte sant! är det sant? ohhohh, aaaaahhh, ujujuj, neeeeej, aaaaahhh.
Han höll på så i säkert tio minuter, jag skrattade så jag knappt kunde andas.
Sen sa han "jag måste gå och ta en öl nu annars klarar jag inte detta" och avslutade samtalet.
Då gick jag också och tog en öl för att fira lite smått, idag ska jag fira lite större med Crona och John-John.
Sen börjar kneget - får gräva efter texter som håller måttet, skriva nytt och sen traggla så att blodet sprutar ur käften på mig.
Men nu är vi igång iallafall.
Vi ska flaxa i vassen!

 The Legend flankerad av two upcoming men.

Regler:
Svara på frågorna om dig själv.
I slutet av inlägget ger du den vidare till 3 andra bloggare.
Och sedan skriver du en kommentar hos deras bloggar att de har en utmaning att hämta.

1. Vad gjorde du för 10 år sen?

» Styrde ett mittfält med min högerfot.
» Blev bästa vän med Skörsten som fortfarande är min bästa vän.
» Flyttade från mamma till Farmor.
» Drömde om en karriär som sportjournalist.

2. Vilka fem saker finns/fanns på att göra listan idag?

» Åka till en campingrestaurang och äta polsk lasagne med Farmor och Olsson.
» Provligga en Hästens för första gången.
» Blogga
» Ringa generalen för Motståndsfestivalen
» Starta en orkan i min stackars poetmage

3. Godis jag gillar

» Sodapops
» Lysmelk mjölkchoklad
» Röda sura band
» Kinapuffar och dess puffjakter

4. Vad skulle jag göra om jag blev miljardär

» Köpa en bil till Olsson
» Köpa en riktigt vräkig båt till mig själv
» Starta bokförlag
» Starta restaurang och nattklubb
» Starta maffig kulturpub
» Arrangera ett Big Brother med handplockat folk jag träffat på min resa genom livet.

5.  Städer/orter som jag bott i

» Uddevalla
» Ed
» Luleå
» Molkom
» Sala

Jag utmanar
Skörsten
Millan
Monkis

   
1. Det är tio år sedan jag hittade denna kille i en lektionssal där det skulle läras tyska. Vi kan inte mer än några nazistkommandon men så länge vi har varandra räcker det väldigt långt.
2. Surt sa räven och tog en sodapop. Både jag och Olsson har dessa grabbar som favoriter i gottepåsen.
3. Jag hade inte köpt en Ferrari, inte ett flygplan och inte en radiostyrd helikopter om jag varit snuskigt rik. En fet båtjävel hade jag handlat. Sen hade jag åkt runt i den och gått i land på olika stekarplatser för att trixa med min rosa mobil.
4. En av de platser jag bott på, tillika min nuvarande bas: Ed-Hökedalen.

Godafton, Sylt!
Nämen tjena, journalistpack!

Hur är fruktstatusen?
Jodå, jag är fortfarande på Sågvägen och här går inte att ha annat än hög fruktstatus.

Har tänkt på en sak, länge sen du skrev om Ljungskile nu, ska man inte passa sig för dem längre?
Det ska man verkligen göra, inte minst om man heter IFK Göteborg, Elfsborg, AIK eller Hammarby. Men det har ju varit uppehåll ett långt tag och sen har jag haft världsliga saker som brudar att dilla med. Nu är det dock mycket nära en allsvensk analys alternativt kärleksförklaring till LSK.

Har du dillat med världsliga saker som brudar?
Om man vill romantisera kan man säga så. Men de världsliga saker jag dillar med pysslar inte med romantisering, istället är dramatik deras pryl. Romantik har jag inte upplevt sen....hmm...just det, Cronas hund Embla hånglade upp mig i brygga här i soffan förut. Annars har de världsliga sakerna mest kört ner kritik mot min karaktär i halsen på mig, inga tungor. Men jag är inte bitter.

På tal om fotboll och hångel, vart tog Månanletet från Motala vägen?
Leinar lever inom oss alla som en gammal flickvän. Ibland skickar han sms(självmål) och flammar upp, förr eller senare gör han sig påmind och kommer nog göra så för all framtid. Inte omöjligt att man dejtar honom på H.A. Bygg på söndag när Kalmar kommer på besök, då blir det hårdgranskning av Leinuz kamp mot skytteligaledaren Ingelsten som isåfall givetvis stöps och blöts här på bloggen osså.

Vad har du i kikaren annars, Sylt?
Menar du närmsta dagarna så fyller Farmor år vilket betyder att jag måste lämna Sågvägenlivet och åka hem för att passa Fajsi när de vuxna äter sån där stel middag som jag är allergisk mot. Sen blir det eventuellt en busig utflykt i helgen för Pappas del. Annars LSK-Kalmar. Annars, om jag får ett "ja" från kultureliten ska jag traggla rader så blodet sprutar ut käften på mig. Större perspektiv än veckan ut kan inte en stekare utge sig för att ha vetskap om.

Om vi snackar bloggmässigt, hur ser du på framtiden där då?
Jag ser alltid glatt och ljust på bloggen, den är som en vän som aldrig sviker. Förutom de vänner man verkligen har i ryggen finns egentligen bara bloggen och alkoholen som går att lita på i längden. Bloggen finns alltid vid min sida, blir det nåt skevt så är det för att jag inte håller överenskommelserna. Som alkoholen då ja, får jag en snedfylla och ringer fel person eller fetar en ruta så är det för att jag inte doserat korrekt, alkoholen kan inte ha andra krav på sig än att ställa upp i vått och torrt.

Det där lät ju väldigt vettigt, har du kombinerat dina vänner, bloggen och alkoholen, i detta nu eller?
Svar nej, trodde det var positivt om jag svarade utförligt men om det inte passar så kan jag göra som Zlatan med Robert Laul, bojkotta dig för all framtid.

Så roligt ska vi inte ha. Visst är det bra med utförliga svar så länge de verkligen är just svar på den ställda frågan. Vi försöker igen: Om vi snackar bloggmässigt, hur ser du på framtiden där då?
Okej. Detta med att du intervjuar mig tycker jag är en mysig nyhet som jag planerar ta med in i framtiden. Om vi återigen ska prata nääärmsta framtiden så är jag spänd på att se hur min nylagade lapptopp, det mobila internätet och Hökedalens infrastruktur mår i kombo. Ifall de levererar så avger jag härmed ett löfte att även jag ska göra så.

Det håller vi tummarna för. Och med de orden tackar vi dig för idag, lägg dig innan vanligt folk vaknar nu så du inte kommer helt snett i dygnsrytmen.
Inte fan ska jag lägga mig tidigare än nån av de andra förmiddagarna nu under min sista natt på Sågvägen. Tack själv förresten.

   
1. Grabbar att passa sig för.
2. Grabbar som greppat vikten av vänskap.
3. Grabbar som greppat varandra istället för att dalta.
4. Grabb som man måste åka hem och passa, eventuellt nödhångla lite med.

Befinner mig sen i lördags på Sågvägen - Stekarnas näste på Tellus.
Den exakta adressen är Sågvägen 12B och här mår jag som en prins hos Crona och hans fru.
För att gestalta detta kan jag nämna att jag är nyvaken nu efter en natt hos ludren och det amerikanska köket på Stigs Center med efterföljande morgondopp i en regnig pool på Landbadet.

Annars spelar vi pokerturneringar tillsammans, äter på spexiga Mongoliska restauranger i Blöteborg, busringer till Italien och vandrar längs slätterna med söta hunden Embla.
Behöver jag tillägga att Crona fixat min lapptopp som varit trasig ett halvår och att de vill trycka ner grillmat, oboy och Piggelin i halsen på mig jämt och ständigt för att ni ska fatta hur prinsmässigt detta leverne är?

 
1. Idylliska Sågvägen ser grått ut vid en första anblick men skenet bedrar, detta är en plats man mååår på.
2. Uppe till höger har vi 12B där jag nu författar detta inlägg, på balkongen står en högklassig grill som gör god mat.
    
1. Landbadet, plats med fotbollsplaner och utomhuspooler i Uddevalla.
2. Det regnade rätt bra och åskan slog ner i Cronas muskelsprängda hydda.
3. Crona den galningen valde att GÅ i istället för att göra processen kort i iskylan.
4. Själv var det bara ner och upp som gällde, 04:35 handlar det inte om att göra kaffekoppen i jacuzzin direkt.

En harmonisk båttur på tu man hand med Olsson innehållandes fiske, bad och terapitugg är precis vad jag behöver.
Det är 26 juli 2008.
Det är varmt och vindstilla där vi sitter i båten och metar.
Jag är trasig och det syns.
Olsson vill att jag ska ut på marknaden direkt igen, han har inte lärt sig från misstaget då min far blev dumpad av min mor.
Farsan låg hemma i pojkrummet och lipade, Farmor och Olsson kände sig maktlösa och uppmanade sin son att dra ut i vimlet och ha kul istället för att borra ner sig i skiten.
Vi har pratat mer än en gång om det öde den uppmaningen förde med sig för hans, deras och min del.
Ett öde Olsson alltså glömt bort kan möta en skör man hos de hänsynslösa tigrarna i den vilda djungeln:

Olsson: Ut och lev runt.
Jag: Tycker du det?
Olsson: Ja, för fan, gå fram som en slottermaskin bara!
Jag: Ska jag gå fram som en slottermaskin?
Olsson: Snart sitter du där och då är det för sent. Ta för dig av Guds goda!

Just denna lördag var det Fjordfestival, årets största festlighet i Uddevalla, men jag var inte ens nära att "gå fram" och "ta för mig".

Jag var inte motiverad att sticka in i ett öltält och ta med mig andrasorteringens bottenskrap för att slippa ligga och klibba ensam i sommarnatten.

Det enda jag ville var att sitta och titta på flötet.

Genvägar ur träsket är dåliga vägar.

  
1. Slottermaskinsmannen.
2. Genvägsmannen.
3. Fiskemannen.

Olsson har visat mig vägen till en fantastisk countryartist vid namn Bo-Göran Svensson.
Honom har jag aldrig hört talas om, sa jag till Olsson när han satte i kassetten i bandspelaren.
Nej men han är stor i USA, sa Olsson.
Något han upprepade ganska många gånger - hur STOR Bo-Göran Svensson är i USA.
Det vet jag inget om men han är STOR hos mig nu iallafall.
Hur kan man inte gilla nån som mellansnackar så här om sin stora kärlek Ann-Kristin:

Så en morgon när jag gick ner och hämtade tidningen
så låg där ett brev till mig i lådan från Ann-Kristin
Där skrev hon att hon hade varit ihopa med den här jävla uppslagsbokeförsäljaren
och nu hade hon slagit upp förlovningen med mig
Nu går jag här ensam på stranden och är ledsen
och tänker och tänker på Ann-Kristin
Om det bara ville bli lite varmare i vattnet
så tänker jag kasta mig i sjön
Jag orkar nog inte leva utan min Ann-Kristin

 En skåning som talar charmskånska, inte skårrskånska.

Jag har en journalistisk ådra som varit aktiv sen dag ett och som jag nog fortfarande har med mig på dödsbädden.
Folk påtalar ibland att jag är frågvis och nästan undersökande i de mest och minst oväntade situationer.
Därför tycker jag nu det är dags att jag får smaska på min egen medicin.
Med ojämna mellanrum ska jag hädanefter låta journalisten i mig fråga bloggaren(resten av mig) de frågor som känns nödvändiga att få svar på.
Vet inte själv hur detta kommer bli men vi kör så ska jag försöka se journalisten i ögonen och ge svar jag kan stå upp för.

Tjena, Kapten Sylt, hur känns det inför ditt första dopp i eldkitteln?
Hallå där, Hjärtat! Jodå, ska bli jävligt kul att få vara Magnus Härenstam en stund.

Jag finner det relevant att vi börjar med att reda ut huruvida det är du eller jag som låter nu. Nå?
Det är båda två. JournalistCalle och Kapten Sylt är så klart komna ur samma ursprung men Kapten Sylt är jaget och JournalistCalle är snedfyllan kan man säga.

Kapten Sylt hit och Kapten Sylt dit, kan du berätta vad namnet Kapten Sylt kommer ifrån?
Jag KAN men då skulle en del gratismystik gå förlorad. För dem som tror att jag bara haffade ett artistnamn jag tyckte lät tufft när jag var tretton kan jag dock säga att sanningen är en annan.

Tycker du att Kapten Sylt låter tufft då?
Varken eller. Namnet i sig är rätt blekt i grunden, precis som Calle. Men associationerna beror på de intryck och avtryck jag som person gör varje dag, alla dagar. Om jag är en tuff person överlåter jag åt vänner och läsare att bedöma.

Det om det. Nu brukar vi lite allvar här, tycker du inte?
Jag säger som Midda brukar göra: Kom hit så ska jag PRATA MED DIG!

Jag har via research fått reda på att läsarna är konfunderade över ditt människohat, vad svarar du på det?
Va? Mitt människohat? Hatar jag människor?

Det sa jag inte, det är väl det du har chansen att reda ut nu.
Vad har jag skrivit som tyder på att jag skulle vara en människohatare?

En sak som skulle kunna tyda på det är ett av svaren vid senaste listan du hade på bloggen. Frågan var vad du retar dig mest på och du svarade "Människor. Som är dumma mot mig eller som bara ser fel ut. Ofta och enormt mycket.".
Ja, det låter väl inte jättecharmigt kanske. Men hade jag fått frågan om vad som gör mig mest glad här i världen hade jag svarat "Människor. Som är snälla mot mig eller som bara ser rätt ut. Ofta och enormt mycket.", hade jag varit en människoälskare då?

Du hade antagligen givit sken av det men nu vill vi inte ha sken utan klarspråk. Hatar eller älskar du människor?
Älskar. Hockeylaget Frölundas fans slogan är också min här i livet: Aldrig hata. Bara älska. Klart som fan man mår skit på många men det är bara naturligt. I grunden är jag en sann människoälskare.

Nu försöker du bara verka fin kille som vanligt. En sann människoälskare mår väl inte skit på många?
Jag verkar inte finare än jag är, jag är fin. Det säger Farmor. Klart som fan en människoälskare mår skit på många, vad har man annars för trovärdighet. Jag är inte Carola som glittrar med ögonen åt alla och sen låtsas kasta en blomma i fel knä.

Nu raljerar du lite väl mycket. Håll dig till ämnet.
Det var ett jävla tjöt. Mitt sista försök att ge ett godtagbart svar: Jag har vunnit VM i fördomar, skepsis och sågningar efter första intryck. Men jag har också alltid hållit mig långt framme i de mästerskap som handlat om att ge människor nya chanser, se det bästa i alla och att njuta av underbara karaktärer - både spektakulära och myspysiga. Räcker det?

Haha, ja det räcker. Nu är jag nöjd. Både med ditt svar och hela intervjun. Har massa mer frågor att ställa men det blir för mycket för läsarna på en gång då, detta får räcka i premiären. Tack ska du ha, Kapten Sylt!
Tack som frågade, det var bara roligt.

 JournalistCalle.  Kapten Sylt.

  
1. Magnus Härenstam - "Jag ger svaren, ni ställer frågorna".
2. Carola - "Gud fick mig att kasta blomman".
3. Goa Gubbar - "Aldrig hata. Bara älska."