AndersEllerKim

Ibland brukar jag raljera om att datum är historiska och så ska jag även göra idag.
Få datum har potential att bli ihågkomna som gårdagens.
Och det slog mig precis när jag skulle skriva datumet att det är ett sånt där lattjonummer med samma siffror rakt igenom.
Åttonde dagen åttonde månaden åttonde året.
8 augusti 2008.
8/8-08.
080808.
Läskigt, nästan som ett tecken på att det ääär en stor dag i mitt liv.
Det vet man ju inte förrän i efterhand, om sådär trettio år när jag pular med memoarerna och ser tillbaka att, fan, det där datumet var verkligen magiskt.
Det var då Anders på Motståndsfestivalen höjde revolvern och smällde iväg startskottet för Calle Abrahamssons poetkarriär.
Om det blir en magisk mångårig karriär eller bara ett enda gig får framtiden utvisa men startskottet har iallafall avlossats och jag vill inte se målfållan på ett väldigt långt tag.
Hur började detta? Hur blir man poet? Vad är Motståndsfestivalen? Vad händer sen? är frågor som kan finnas nu.
Jag ska försöka besvara dem, mina vänner, tar den första frågan idag och de andra senare, annars blir det för mycket för mig att skriva och för mycket för er att läsa.

Hur började detta?

Som ni tidigare läst i bloggen hade vi ett uppträdande inför publik 21 maj på Café House här i Sala, i skolans regi, vilket var mitt första möte med en poesipublik utanför klassrummets väggar.
Det var dunderkul och vi fick suverän respons, det gjorde att tre av oss fem högg igen när chansen dök upp på folkhögskolans dag i Västerås tre dagar senare och där var det lika kul fast med mindre ångest och med oskulden i baksätet.
Det gick gallant även där och omdömet "ett tungt alternativ till de slätstrukna" är taget vilken lördag som helst.
En vecka senare slutade skolan.
Jag och Franz stog uppe på rampen utanför internatet under avskedsfesten sista kvällen och tog en rökare ihop.
Tuggade lite löst om att man borde ta detta med poesiuppträdande ett steg längre, men sånt tar man ju alltid som 70% spex när det sägs under en sentimental fylla.
Sen åkte vi åt varsitt håll.
Men så fort jag kom hem slängde jag mig i blocket och började rispa, inte för rampsnacket eller för att jag ville bli poet utan för att inga andra alternativ än att dyka ner i blocket fanns.
Och det höll på så i två veckor, jag rispade dag och natt, när jag inte rispade så läste jag i Keks Fylkesons böcker.
Sen kände jag att, fan det vi sa på rampen var ju trots allt minst 70% allvar, och så lyfte jag luren och ringde den gode Franz i Farsta för att ta tempen på honom.
Till min stora glädje låg även han i höjd med kokpunkten och planen på att ta oss till nästa steg sattes i verket.

Bara ett par dagar därefter åkte jag upp till Franz för teambuilding innehållandes titt på Café-dvd´n, lyssning på Fylkizskivan, vissa rituella prylar och allmänt peptalk.
Sen höll vi tät telefonkontakt, ringde varandra för att få respons när vi skrivit något som vi tyckte höll kvalité.
Vi kom fram till att den naturliga vägen framåt gick genom Eric Fucking Keks Fylkiz The Legend Fylkeson.
Jag försökte få tag på The Legend för att få till ett möte, efter flera försök svarade till slut en blomvattnande granne att han var "på Cohen, kommer hem på onsdag".
Jag åkte upp till Franz ännu en gång, på vinst och förlust, i hopp om att kunna få till en träff med The Legend under veckan därpå.
På tisdagen nådde jag honom då han krubbade på ett värdshus i Småland och en affärslunch bokades in på torsdagen klockan tretton, alltid klockan tretton.
Nervösa som spöken satte vi oss på tåget från Stockholm till Sala där vi tog oss till torget och mötte en virrig legend med rufsigt hår.
Han var avvaktande och nedstämd under måltiden på Sakon Thai vilket gjorde mig väldigt besviken då jag hoppats mycket på att han skulle kunna ge oss välbehövliga tips.
När vi ätit upp bjöd han hem oss till sig och väl där mjuknade han äntligen upp, om det berodde på att hans fru Nonno endast var iklädd en turkos bikini kan jag inte svara på.
Franz fick kaffe och jag fick öl samtidigt som The Legend visade gamla legendariska tidskrifter som han varit med och gjort på tiden då det begav sig med Bruno, Söder och grabbarna.
Sen agerade jag journalist då jag tog upp mitt block som jag stänkt ner frågor och funderingar i när jag legat hemma på kammaren och klurat.
Han gav ovärderliga svar som kommer prägla mig som skrivare, talare och person för all framtid.
Slutligen plockade han fram en affisch om Motståndsfestivalen där han själv ska medverka.
Ordern löd: Ring dem och erbjud era tjänster. Säg detta och detta men inte detta. Och så ska jag ringa och rekommendera er också.
Jag gjorde som han sa och grabbarna bad om ett smakprov så jag postade dvd´n innan avfärden mot Polska.
Igår hade det gått tre veckor från samtal, brev och dvd utan svar och endast tre veckor återstod till festivalen så jag tog saken i egna händer och ringde upp.
"Calle, vad bra att du ringde" sa en norrländsk röst tillhörandes en Anders på Teatermaskinen.
"Filmen gick inte att spela i min dator men jag hade tänkt höra av mig till dig"
Följt av frågor som: Vilka är ni? Vad kör ni för stuk? Vad vill ni åstadkomma med detta? Hur länge brukar ni hålla på?
Herregud, vem tror han att han har att göra med, poeträvar från medeltiden som bara ska glida in och skjuta av en i raden av shower?
Det är ju den äkta premiären, som att vi bara har hånglat i mörkret hittills och ska in i strålkastarljuset och spela in en porrfilm nu.
Vi vet inte själva vad vi har för stuk, vi har för guds skull inte koll på texterna än.
Och vi brukar inte "hålla på" alls.
Jag körde raka puckar med honom: Ärligt talat är vi jävligt gröna på detta men vi brinner för det och håller på att testa oss fram nu.
Ni är välkomna, det ska bli intressant att se vad ni har att komma med, fick jag till svars.
Nöjet är på vår sida, jag tycker också det ska bli intressant att se vad vi har att komma med, sa jag inte men tänkte jag.
När jag ringde Franz för att meddela honom om att dörren till nästa steg var öppnad blev han helt crazy.
De tokiga tanterna som tjuter över Färgfemman i Bingolotto är ingenting mot detta.
Han gnydde och ylade: nejnejnej, åhhåhhåhh, ajajaj, uuuuuhh, det är inte sant! det är inte sant! är det sant? ohhohh, aaaaahhh, ujujuj, neeeeej, aaaaahhh.
Han höll på så i säkert tio minuter, jag skrattade så jag knappt kunde andas.
Sen sa han "jag måste gå och ta en öl nu annars klarar jag inte detta" och avslutade samtalet.
Då gick jag också och tog en öl för att fira lite smått, idag ska jag fira lite större med Crona och John-John.
Sen börjar kneget - får gräva efter texter som håller måttet, skriva nytt och sen traggla så att blodet sprutar ur käften på mig.
Men nu är vi igång iallafall.
Vi ska flaxa i vassen!

 The Legend flankerad av two upcoming men.