AndersEllerKim

Jag hade två stalkers på min gymnasieskola när det bagav sig, det var smickrande i början men sen var det inte lika roligt, blev bara obehagligt och man visste inte hur man skulle bemöta dem.
"Wow, två stalkers, nu är han mallig den jäveln" kanske du tänker nu.
Men detta var inga tjejer man skröt om att man hade efter sig, och väldigt långt därifrån, så nej, detta är mer en uppbyggnad och relationsbeskrivning än ett försök till att verka populär bland snygga donnor som i själva verket inte var snygga donnor.
Varför slätar jag över, varför kan jag inte verka lite kaxig, varför kan jag inte låta bli att nedvärdera dem?
Jag är väl inte den typen av snubbe.
Inte Jante heller.
Och sanning är sanning är sanning är det som skrivits, skrivs och för alltid ska skrivas på denna blogg.
Anyway: Jag och den mest ihärdiga stalkern såg varandra i fredags på Nya pizzerian(startade 2001 eller 2002 men är nyast av de tre på byn och kommer alltid heta Nya i min bok) i Ed efter looong time no see.
Vi snackade aldrig eller ens hälsade utan jag betalade för min pizza och gick därefter med mitt sällskap ut i bilen igen.
Sen kom ett sms häromdagen...eller ja, det var jag som inledde med mitt massutskick i Rädda Ronja-kampanjen...men därefter skrev hon att det var kul att se mig i helgen och att jag var olik mig, fast på ett positivt sätt.
Naturlig följdfråga kom då från mig: Jaså, på vilket sätt har jag förändrats då?
Då förklarade hon: Du var så utåt, det lös om dig. Sen har du ju fått stor muskelkropp alltså.
Jag skrattar ytterst sällan högt åt sms men denna gång tror jag nog att jag garvade då jag läste det utanför tågstationen i Åmål.
Hade någon annan, vem som helst i princip, skrivit exakt samma sak så hade jag ju roats tillsammans med den som skrivit, för då hade det varit ett uppenbart skämt.
Men nu är det lika uppenbart att det inte är ett skämt, det är DET som är det roliga i detta fall.

Komplimanger om mitt utseende är inget som haglar direkt, är mest män 50+ som liknar mig vid Hollywoodhunkar som Richard Gere och Tom Cruise.
Annars är det väl nåt bögigt om ögonen man får höra, om nån brutta skulle få för sig att vara snäll nån gång, min stora muskelkropp har ingen någonsin påtalat.
Inte ens Farmor, som under hela min livstid överöst mig med positiva ord, har hittat den mängd muskler på min kropp att det är något hon fått för sig att ta upp på dessa 23 år, inte ens en sen fredagkväll efter några glas rött, när det börjat mörkna.
Men nu jäklar fick man vetskapen, att man inte bara är utåt och lyser, utan också har en stor muskelkropp.
Fast hon skrev i och för sig att jag FÅTT en stor muskelkropp, det är alltså inget jag haft tidigare.
Kan det vara så att jag fick en stor muskelkropp när jag var uppe i bergen och grottbrottades med Olsson i förra veckan?
Det har jag inte ens reflekterat över, men hon kan ju faktiskt ha rätt, jag kanske har blivit bitig senaste tiden.

Frågan är vad man får höra nästa gång.
Att jag klär mig moderiktigt och är ett ämne för catwalken?
Att mina händer skulle passa bra i en Bauhausreklam?
Hursomhelst, nu existerar ingen förföljelse längre så jag har inga problem alls med den här tjejen, tvärtom tycker jag uppmuntrande initiativ av den här typen behövs i vår hårda värld.
Aldrig hata, bara älska.

   
1. En kille som heter Robbie på min modellagentur. Vi brukar säga åt honom att inte se så blyg och rädd ut, försöka sträcka på sig och utstråla lite självförtroende, men han lyssnar inte, säger att han aldrig kommer lysa som mig ändå.
2. Mister Utstrålning.
3. En kille som heter Rikard på MegaFitnessGym i Hökedalen där jag brukar lyfta skrot. Vi kallar honom Lillkillen för att han aldrig lyckas bygga några muskler, trots att han tränat i flera år nu. Men han ska börja med kosttillskott nästa vecka, säger att han inte kommer ge sig förrän hans överarmar är lika stora som mina handleder.
4. Mister Muskelberg