AndersEllerKim

Stenshult.
1 mil från Uddevalla, på väg mot Trollhättan.
Där är jag nu, hos min morsa.
Fast jag är inte hos morsan egentligen, jag är hos mina syskon, tvillingarna Flexa och Mia, 15 bast.
Morsan och hennes man har börjat jobba igen efter semestern och det är ingen slump att jag är här i glappet mellan deras semester och kidsens skolstart.
Eller, det hade inte gjort något om morsan var hemma egentligen, men det är ganska irrellevant.
Det är ungarna som är min familj och som jag är mån om.
Dem vill jag aldrig tappa kontakten med, vi brukar se till att ses in emellan på egen hand och dra på utflykter till Blöteborg och liknande men nu var det ett bra tag sen jag såg dem.
Här hemma hos morsan har jag inte varit sen förra sommaren, annars brukar jag vara här en gång på sommaren och en på vintern iallafall, så detta är rekord kan man säga.
Sommar-vinter har det varit senaste sex-sju åren, innan det var jag här en sväng under varje lov och nån helg till däremellan.
Fast förr i tiden bodde jag här, mellan 5 och 13 års ålder.
På papperet alltså, min post kom hit och min kropp brukade vara hära här fyra dagar i veckan i snitt.
Men i huvvet och hjärtat var jag Farmor och Olssons pojk redan då.

Hur är det att vara här då?
Det är rätt softish när man vet att man bara ska vara här några dagar, man hinner inte få ångest eller längta härifrån.
Stenshult för mig är förutom vedhög, otrygghet, svårighet att ta sig härifrån och svårighet att vara sig själv rätt mycket fotboll.
Fotboll är det finaste livet har att erbjuda människan och förlåter, jag ska inte säga allt, men vedhögen iallafall.
Bohusläns bästa matta har den kallats, Stenshults fotbollsplan som är granne med morsans hus.
Alltid, så fort jag kommer innanför dörren här, så drar jag och brorsan upp till planen och lirar.
Där har jag spelat både en och tre matcher i mina dagar, jag styrde ett av västkustens vassaste mittfält(grabbar födda 1985) under mitten av nittiotalet med Stenshults IP som hemmaplan, det var även här jag tog ner Angelo Vega(superettan idag) på jorden.

I övrigt har vi varit i stan idag och käkat Pingvinpizza och spelat bowling med syrrans kompis Lotta, min brorsa Aggan och allas vår Crona.
Annars bara vi steker vid varsin dator, lyssnar på Orup och snackar skit.
Flexa sitter på sin skrivbordsstol, jag ligger i hans säng med lapptoppen på låret, ibland kommer Mia in och lägger sig bredvid mig och flickfnissar.
Det är så det ska vara, tycker jag, underbart att man bara kan glida in och det känns som att man inte varit borta en minut fast man varit borta i tio år.
Morsan kom in igår kväll och sa: Det är snyggt, du har inte varit här på hur länge som helst och så sitter ni bara vid varsin dator och ugglar.
Det är ju bara vackert i mina ögon, jag vill inget annat än ligga och svettas med Flexa på hans rum, dricka cola och dra barnsliga skämt.
Mycket hellre än att dra ihop en släktfest, arrangera basket-VM, dra till Rhodos, ha pannkakstävling och bada i en dopfunt.
Det viktigaste är att den goa relationen jag har till Mia och Flexa förblir oförstörd.

        
1. Ett grått hus i mörkret in the middle of nowhere.
2. God jul i efterskott, sa jag och räckte över ett paket till morsan. 13 augusti. Skratta eller gråta? Skratta.
3. Där drömmar en gång i tiden frodades(nu snackar vi inte drömmar om att bli poet i Blades och brynja).
4. Pizzeria Pingvin, efter Liljas i Sala ett år är det skönt att släppa loss änglarna på dans kring gomseglen igen.