AndersEllerKim

Jag snackade ner er till fotknölsnivå under intervjun i förrgår, ovetandes om varför ni är såna gamar som ni är, men nu har jag kommit till insikt.

Läste igår ett inlägg av Magnus på "Studio Virtanen" i deras redaktionsblogg:

"Vi har rätt rejält med läsare på bloggen, men knappt några kommentarer medan Belinda(Olsson på Bladet och TV8) har färre läsare på sin och massor av kommentarer? Är våra läsare mindre engagerade än Belindas. Ja.
Våra läsare gillar att ta och Belindas gillar att ge. Hennes är givers och våra receivers.
Läser du det här är du en receiver."

Sedan läste jag en av få läsarkommentarer:
"Det beror nog på att Virren är för smartish, inga Blondinbellaläsare eller särskrivare där ute förstår vad de ska kommentera."

Jag är för smart för er. Så måste det vara.

 Ni har inte alla popcorn i skålen. De flesta är inte ens poppade. Idioter.

Arrangörerna för Motståndsfestivalen, kulturgruppen som kallar sig Teatermaskinen, har huvvet upp å röva i kors, kan man säga.
Det var inte mycket struktur på saker och ting.
Genrepet som skulle vara "inga problem" var plötsligt ett problem när det kom till kritan, om vi skulle börja i utsatt tid var länge svävande och någon publik att tala om förekom inte - "det är glest idag".
Det kändes som att kliva innanför murarna till en medeltidsborg, stämning, klädsel och rubbet var från en annan, fjärran tid, jag kände mig faktiskt trendig i Blades och brynja.
Man ska väl inte moppsa men jag tror inte det var många som hade Marlboro Lights i sina rökarpaket, om jag uttrycker mig så klart jag kan.

Den glesa publiken, ja, det var 14 pers totalt som såg vårt uppträdande, varav hälften bestod av Franz familj och vänner.
Riktigt tråkigt med så få åskådare när man satt ihop en show speciellt för det unika tillfället, men man kan inte mäta prestationen med den måttstocken.
Hade vi gjort grejen i egen regi hade vi kunnat klandra oss själva men nu var det under festivalens flagg vi jobbade och således hade de ansvaret att locka folk.
Hade vi varit etablerade och folk aktivt valt bort oss hade man kunnat deppa men nu är vi maximalt okända så duon "Calle&Franz" får det inte att vattnas i varken munnar eller trosor ännu.
Dessutom har The Legend berättat poetminnen om när de varit tre artister på scenen i en enorm lokal med två(!) åhörare och då ska vi betänka att de var större än oss i alla aspekter vid det tillfället.
Alltså kan man inte låta sig slås ner av en sån här grej och i denna suspekta bransch lär fler överraskningar vänta framöver.
Detta insåg vi redan på plats så vi kavlade upp ärmarna och bjöd på en halvtimme som inte behövs be om ursäkt för.
Vi var bättre än i Sala, bättre än i Västerås och bättre än under genrepen, både individuellt och som team.
Så sent som kvällen före hade vi bekymmer med övergångarna mellan våra akter, vägde alternativen mot varandra, om den som inte levererar ska vara med på scenen, sitta i publiken eller "gå och gömma sig".
I och med att vi inte alls visste hur scenen och lokalen skulle vara utformad utgick vi från det minst riskabla alternativet att båda skulle befinna sig på scenen hela vägen igenom.
I Västerås stog vi bara rakt upp och ner, bakom varandra, men då var vi tre, därför skulle det inte få alls samma effekt denna gång, kom vi fram till, innan vi kläckte den lysande idén.
Vi ville få en känsla av att båda var på resande fot, att vi satt på en tågperrong och väntade, avslappnat läsandes och med varsin väska, för att sedan gå upp växelvis och berätta om våra resmål. livsmål och annat småttis&göttis.

Jag vet att det finns nyfikna läsare som vill veta, om inte vilka brädor vi satte fötterna på, så åtminstone vilka ord vi valde att sända ur våra kakhål.
Några ord-för-ord-rader kommer jag inte bjuda på, mest för att det inte skulle göra dem rättvisa då dessa texter är specialskrivna för att höras och upplevas, inte läsas.
Däremot kan jag bjuda på en liten sammanfattning av mina fem nummer.
Startnumret, som jag nyligen skrev med Champis i munnen, "Jag é här nu": Perfekt för det hastigt påkomna temat Resande. Jag ställde ner min hockeytrunk på min högra sida och min fågelholk på min vänstra, sen framförde jag anledningen till att jag kommit, vilken roll scenen jag stod på hade i mitt liv och hur söt Rambo är i klänning.
Andra numret, det jag själv är mest förtjust i, "Gömställen": Om hur jag iklätt mig olika roller, använt olika människor och olika platser som förklädnad, avslutas med en detaljerad analys av en magisk kyss.
Tredje numret, det mörkaste av dem från skolgigen, "Skiten om livet": Jag är lite trött och avtrubbad i förhållande till denna text men gick därför in lite extra för att verkligen känna det jag skulle förmedla, vilket gick fint. Om resandemannen som kom likt en pojke med blicken i backen och mössan i handen för att sedan lämna allting bakom sig i Blades, brynja och kavaj.
Fjärde numret, mitt signifikanta paradnummer, "Endast iklädd sårbarhet och zebrakalsonger": Här hade vi lagt in en snitzig grej där Franz klädde ut mig, i och med att jag ska vara maskerad i detta nummer, men inte i de föregående som fallet var under skolgigen. Man är inte helt oberörd när man klär av sig inför ögonen på Mats&Carina, 47, från Fagersta, men den dagen man är såpass yrkesskadad kanske det är dags att sluta, eller åtminstone ta bort nakennumret.
Femte numret, hakade i det fjärde hyfsat smidigt, "Budord från Legenden": Temat för festivalens sista dag var Undanträngd kunskap, jag försökte beröra det genom att "hitta" livsvägledande klokord från vår poetfader Fylkeson i den medhavda fågelholken(vilken hade en annan roll i entrénumret), som han kommit med dels under skolgiget i Sala och dels vid vårt stormöte hemma hos honom i somras. Avslutningsvis flaxade vi ut ur lokalen på klassiskt Fylkizmanér.

Journalisten från Fagerstaposten verkade närmast tagen då han intervjuade oss direkt efter uppläsningen och tyckte det var väldigt utlämnande.
Franz föräldrar som såg oss när vi för första gången äntrade en poesiscen, på Café House här i Sala, sa att vi lyfte oss markant jämfört med då.
Franz farsa Röjje gillade fågelholken och Franz kompis Anders flickvän gillade nakenheten.
Ni får inte sluta med detta, nu måste ni bygga vidare och satsa, sa Röjje och dunkade oss i ryggarna.
Och jodå, han ska få se oss lyfta markant fler gånger.

På kvällen firade vi med mysmat, jag åt smörgåstårta och Franz åt nåt lurigt vegetarianplock.
Till det drack vi en flaska.
Koskenkorva.
Var.
Vi gjorde listor, Salaskvallrade, msn-busade och ringde alla i min telefonbok+Franz före detta chef.
Det låter stillsammare än det var, tvåmannafylla i ett och samma hus i sju timmar skruvar till det rätt rejält.
Jag minns inte men Franz påstår att jag härjade rätt ordentligt, något jag efter mitt tillstånd vid väckningen inte betvivlar.

Röjje rusade in i huset på förmiddagen och hojtade att vi hade fem minuter på oss att packa och städa, sen skulle han åka oavsett om vi var i bilen eller inte.

Det var hemskt, men på något sätt fixade det sig.
Under bilfärden låg jag helt förstörd över kattburarna i baksätet.
Röjje, som hela veckan raggat medhåll från mig om att Ed är bättre än Farsta, om att landsbygden är vackrare än Stockholm, raljerat om att han precis som jag är en kille från landet med ett förflutet i både Dalsland, Värmland och Västergötland, hade plötsligt bytt läger.
"Lantisar kan inte dricka", "Lantisar klarar inte av sprit", hetsade Röjje, men jag hade inte kraft att svara.
Det kostar på kroppen att leva poetliv.

   
Det var lite Blues Brothers över oss i matchande hattar, brillor och kajor. Så svåra! Så snygga!
1. Franz bryter barriärer med blod.
2. Vi sitter på perrongen och steker.
3. Pappa vid klassisk avklädning.
4. Franz under festens slutskede, ni ser på Fantan hur mycket av den som assisterade de två 75;orna.

Jag hade två stalkers på min gymnasieskola när det bagav sig, det var smickrande i början men sen var det inte lika roligt, blev bara obehagligt och man visste inte hur man skulle bemöta dem.
"Wow, två stalkers, nu är han mallig den jäveln" kanske du tänker nu.
Men detta var inga tjejer man skröt om att man hade efter sig, och väldigt långt därifrån, så nej, detta är mer en uppbyggnad och relationsbeskrivning än ett försök till att verka populär bland snygga donnor som i själva verket inte var snygga donnor.
Varför slätar jag över, varför kan jag inte verka lite kaxig, varför kan jag inte låta bli att nedvärdera dem?
Jag är väl inte den typen av snubbe.
Inte Jante heller.
Och sanning är sanning är sanning är det som skrivits, skrivs och för alltid ska skrivas på denna blogg.
Anyway: Jag och den mest ihärdiga stalkern såg varandra i fredags på Nya pizzerian(startade 2001 eller 2002 men är nyast av de tre på byn och kommer alltid heta Nya i min bok) i Ed efter looong time no see.
Vi snackade aldrig eller ens hälsade utan jag betalade för min pizza och gick därefter med mitt sällskap ut i bilen igen.
Sen kom ett sms häromdagen...eller ja, det var jag som inledde med mitt massutskick i Rädda Ronja-kampanjen...men därefter skrev hon att det var kul att se mig i helgen och att jag var olik mig, fast på ett positivt sätt.
Naturlig följdfråga kom då från mig: Jaså, på vilket sätt har jag förändrats då?
Då förklarade hon: Du var så utåt, det lös om dig. Sen har du ju fått stor muskelkropp alltså.
Jag skrattar ytterst sällan högt åt sms men denna gång tror jag nog att jag garvade då jag läste det utanför tågstationen i Åmål.
Hade någon annan, vem som helst i princip, skrivit exakt samma sak så hade jag ju roats tillsammans med den som skrivit, för då hade det varit ett uppenbart skämt.
Men nu är det lika uppenbart att det inte är ett skämt, det är DET som är det roliga i detta fall.

Komplimanger om mitt utseende är inget som haglar direkt, är mest män 50+ som liknar mig vid Hollywoodhunkar som Richard Gere och Tom Cruise.
Annars är det väl nåt bögigt om ögonen man får höra, om nån brutta skulle få för sig att vara snäll nån gång, min stora muskelkropp har ingen någonsin påtalat.
Inte ens Farmor, som under hela min livstid överöst mig med positiva ord, har hittat den mängd muskler på min kropp att det är något hon fått för sig att ta upp på dessa 23 år, inte ens en sen fredagkväll efter några glas rött, när det börjat mörkna.
Men nu jäklar fick man vetskapen, att man inte bara är utåt och lyser, utan också har en stor muskelkropp.
Fast hon skrev i och för sig att jag FÅTT en stor muskelkropp, det är alltså inget jag haft tidigare.
Kan det vara så att jag fick en stor muskelkropp när jag var uppe i bergen och grottbrottades med Olsson i förra veckan?
Det har jag inte ens reflekterat över, men hon kan ju faktiskt ha rätt, jag kanske har blivit bitig senaste tiden.

Frågan är vad man får höra nästa gång.
Att jag klär mig moderiktigt och är ett ämne för catwalken?
Att mina händer skulle passa bra i en Bauhausreklam?
Hursomhelst, nu existerar ingen förföljelse längre så jag har inga problem alls med den här tjejen, tvärtom tycker jag uppmuntrande initiativ av den här typen behövs i vår hårda värld.
Aldrig hata, bara älska.

   
1. En kille som heter Robbie på min modellagentur. Vi brukar säga åt honom att inte se så blyg och rädd ut, försöka sträcka på sig och utstråla lite självförtroende, men han lyssnar inte, säger att han aldrig kommer lysa som mig ändå.
2. Mister Utstrålning.
3. En kille som heter Rikard på MegaFitnessGym i Hökedalen där jag brukar lyfta skrot. Vi kallar honom Lillkillen för att han aldrig lyckas bygga några muskler, trots att han tränat i flera år nu. Men han ska börja med kosttillskott nästa vecka, säger att han inte kommer ge sig förrän hans överarmar är lika stora som mina handleder.
4. Mister Muskelberg

Som poet är orden materialet, råvarorna, verktygen och vapnen.
Vi snackade ord här nu i vardagsrumssoffan, min kompanjon och jag.
Det äckligaste ordet har sedan länge varit väldigt klart för mig: Egg McMuffin.
Smaka på det!
Eller gör inte det förresten.
Fyfaan vad grisigt.
Egg.
Mc.
Muffin.
Jag ska vomera.
Sen ska vi gå till en scen på Farsta gård och kvällsrepa.
Ha det göttis, mina muffinsar!

 

Resan från Hökedalen på Bästkusten till Farsta i Hufvudstaden gick bra, förutom att lokföraren var tvungen att hämtas med ambulans i Gnesta så var det inga moln alls på himlen.

Det blev inga Lapin Kultas när jag kom fram, var rätt sugen själv men Franz var för ovanlighetens skull inte alls törstig.
Dels hade han klånkat så hårt i helgen att han var tredagarsbakis, dels hade han poetisk orkanmage och dels hade han slagit något slags pizzahutrekord strax innan han mötte upp mig.
Men jag sörjde inte så värst för det och nu har vi bestämt att vi inte ska supa eller ens smutta innan vårt mission is completed.

Vad gäller vårt mission så mejlade jag med festivalgeneral Emanuel idag.
Det som tidigare lät så himla flashigt med att vi skulle bjudas på mat och boende, uppträda på en mäktig utomhusscen och få ligga med poetgroupies har efter ett mörkt mejl tagit ner oss rätt rejält på jorden.
Boendet som jag trodde skulle vara femstjärnigt hotell med Hästens säng, sjöutsikt, fri bar och egen slav är nu "Golv i Skila, 1km från området. Tag med sovsaker och lampa."
Va? Vavavava?
Vänta här nu, inte nog med att vi ska vara på en plats vi aldrig hört talas om, vi ska sova PÅ GOLVET OCKSÅ!
Och på en plats där det inte ens finns ljus, och inte en sketen madrass med filt.
 Det är som Franz sa säkert, att de har frågat nån bonde i närheten om hans ladugård är ledig ett par nätter.
Den mäktiga utomhusscenen heter nu "studion, 50 platser, inga mickar".
Som moset på klubban avslutar den här jävla lallaren förnedringsmejlet med det ultimata hånet: "Och ni får gärna vara med och riva området på söndag måndag om ni har lust. vi bjuder på mat till volontärerna". 
Inte nog med att vi ska uppträda gratis, de vill ha oss till att skita ner våra sidenkavajer med målarfärg och våra poetfingrar med träflisor(vet att jag är Handyman men jag kan inte ha den imagen på nya jobbet).
Nån jävla måtta får det vara alltså.
Är behandlingen lika illa på plats hoppas jag verkligen att Motståndsfestivalen är den fina merit som de vill få det till, så vi har nån nytta av detta och kan få Hästens säng, sjöutsikt, fri bar och egen slav på nästa ställe åtminstone.
Och om inte jag får ligga med ett riktigt vulgärt kap som trånar att jag ska läsa mina djupaste ord i hennes djupaste vrå ska jag fakturera dem med en brottare från Balkan som jag känner.

Franz och jag blev rätt nedstämda efter att mejlbomben slagit ner i min lapptopp men vi sansade oss ganska snabbt och nu har vi knutit nävarna.
Första repet hade vi i eftermiddags, det kändes bra så långt och nu är både vi klockade och körschemat uppstyltat.
Sen har Franz mamma gjort en hjälteinsats när hon lyckats komma över nyckeln till en jobbarkompis hon har, vars lantställe ligger precis intill festivalområdet, sjuk flax och sjukt skönt att slippa golv&ficklampa.
Sist men inte minst hittade vi läckraste hattarna nånsin under vår shoppingrunda idag, högg direkt varsin likadan så nu går det inte att ta miste på att "Kalle och Frans" är ett team.

  
  
1. Man blir rörd när Farmor racertvättat och hängt poetkostymen på tork när man vaknar inför avresa.
2. Packningen gick gallant och zebrakalsongerna fick en av de finaste platserna i hockeytrunken.
3. Framme i Stockholm undrade Franz vafan jag tagit med mig en fågelholk för. Efter dagens rep vet han.
4. Franz berättade att han fått syn på en affisch för festivalen på biblioteket i Farsta och stannade till för att kika. Pulsen steg rätt rejält när han fick se våra namn på affischen, kändes overkligt att bli namnskyltad runtom i landet - hänger en sån på bibblan i Farsta lär det hänga en i Alingsås, en i Habo och en i Östersund också liksom.
5. Han tog med mig dit idag och jodå, de har lyckats stava fel på båda våra fembokstäversnamn, men visst är vi namedroppade. Storstilad är Kwesi, världens störste reggaepoet, mellanstilad är Legenden Fylkiz och ministilade är vi. Ministilade men ändå i ett riktigt vasst gäng, och vem vet, vi kanske också blir fetstilade en vacker dag, på en festival med sängar och lampor.
6. Goe, goe enhetliga poethattarna är införskaffade och formen vässas så sakterliga inför oskuldens rykande.

Än så länge existerar ingen orkanmage, endast några lätta vindar visslar förbi då och då.
Men orkanen lär komma.
Det är mycket nära nu.
Om sju timmar börjar den definitiva uppladdningen.
Då ringer min väckarklocka här intill sängen.
Det är dags att sluta lalla i pojkrummet.
Sluta skjuta tragglandet av texterna framåt i tiden.
Time att låta munnen blöda, så att säga.
Imorgon förmiddag åker jag mot kungliga hufvudstaden, Franz möter mig på centralen halv sex.
Då köper man nog några Lapin Kulta(Koskenkorvan och kanelen får vänta till lördag kväll) och åker hem till Farsta för att väga nerver, skvallra och myspysa.
Några är några i detta fall, tid för bakfylla finnes ej.
Vi har bara onsdag-torsdag-fredag på oss sen att sätta körschemat, trixa fram det sceniska och fila ihop oss innan den stora dagen står för dörren.

Hur har det gått med mina förberedelser?

Jag har, signifikant så det förslår, inte alls hållit mig till höghöjdsplanen att vara ute i god tid och traggla texter så att blodet sprutar ur käften på mig.

Men på nåt sätt finns det en trygghet i detta, det är som det brukar och det brukar gå bra när det är såhär.

Den färskaste texten, startnumret som jag skrev med Champis i munnen, jobbade jag in på en halvtimme i fredags och under de dagliga repen jag kört med den har utslaget varit positivt så jag känner mig hemma i den nu.
Återstår då gör fyra texter - vi ska uppträda en halvtimme och har tänkt dela den tiden broderligt oss emellan - för egen del har jag beräknat att de fem texter jag nu valt ut ska motsvara cirkus en kvarts uppläsning, kvittot kommer inom kort då jag och Franz sätter ett schema under tidsklockning.
Jo, fyra texter ska följa efter entrén, två av dem är rävar från skolshowen i våras och dem sitter som berget så det är inga probs på den fronten, värre är det med de återstående två.
Dessa skrev jag i juni och dem har jag jag inte rullat längs tungan alls i princip.
Om fyra och ett halvt dygn ska jag leverera, inte som en skolelev utan som en proffspoet, och två av fem texter är främmande för min mun.
Tjena, drömmen som dog!
Neee, så är det inte alls.
Jag har rutin på att nöta in grejer i skallen, var en jävel på glosor i skolan.
Sen finns det faktum att detta inte är några texter ur en skolbok utan från min jävla hjärt- och hjärnlinbana, vilket gör att jobbet blir mer en fråga om att hitta rätt känsla än att komma ihåg rätt ord i rätt ordning.
Farmor var chockad när jag kört startnumret för henne i fredags och berättade att jag börjat traggla texten en halvtimme innan.
Men som jag sa till henne: Det är inte så svårt att komma ihåg en text som skrivits inifrån min egen kropp.

Tar med mig lapptoppen österut, sen får vi se hur mycket tid och tillfällen jag får att kommunicera med er, men något ska jag allt försöka få till, vill ju att ni ska KÄNNA tillsammans med mig och ge mig en spark i röven när det närmar sig.

Hög tid för en sleep, lång resa imörra och mycket tankar i skallen som kommer orsaka sömnsvårigheter.
Nu vet ni iallafall hur läget är.
Godnatt, gänget.

 It´s time for some flaxing in the vass for me and my Franz.

Idag när jag vaknade hade jag ett nytt meddelande i inkorgen på mobilen.
Det sms jag fick idag liknar inget jag tidigare mottagit.

"Mamma jag älskar dig och du är den bästa mamman men du sa att jag skulle få göra roliga saker. Jag har ju skött mej jätte bra snälla låt mej sova hos simon. Jag kan ju nästan aldrig göra det annars p.g.a hundarna så snälla mamma jag älskar dig....Svara på smset älskar dej och pappa mest snälla vi lägger oss 9 puss"

 Älskad mamma?

Mister mysmjukis kan grottbrottas.
Poeten kan använda nävarna till annat än att lyfta böcker.
Killen med tummen mitt i handen kan vara Handyman anytime, anywhere and anyhow, det vet om inte annat jag själv efter veckans bröt och bröl.

Tisdag, onsdag och tordag gick jag stenhårda bataljer med stockarna i skogen.
De två första dagarna motorsågades det och skeppades nerför bergen, den tredje kom grannen Johnny med sin fyrhjuling+släp och assisterade oss vid fraktandet av grabbarna från skogen till vedhögen.
Grannen Johnny heter Wiklund i efternamn och var naturkunskapslärare för mig i gymnasiet, han var en smula storögd när han såg mig i blåställ.
Johnny hade nog färskt i minnet det tillfälle då han och lantisarna i min klass inte kunde tro sina ögon när de såg asfaltsungens yxteknik då vi var ute i naturen för att utöva vår(i mitt fall ifrågasättningsbara) kunskap i praktiken.
Det var innan jag blev Olssons Handyman.

Jag blev ganska härdad på bara de få dagarna vi jobbade förra veckan, efter första dagens ryggsmärtor kände jag pyttelite dag två och ingenting alls dag tre.
Tisdagens förspel i kombination med en flaska Bobsaft och en flaska vatten gjorde att jag gick fram som en slottermaskin mot slutet.

Jag sa det till Olsson, när svetten yrde från hårtopparna och min bleka bringa var alldeles våt, att discoteken, de romantiska restaurangerna och kärlekschattarna kan slänga sig i väggen.
Timmerberget i skogen måste vara den ultimata raggningsplatsen.
Där kan hon få sitta på en stubbe, min guldlock i sommargul klänning, med en pava vitt och kex med lyxiga pålägg.
Och bara titta på när min kropp rör sig, när jag tar mig fram över mossan som en björn och brölar ut tonvis med testosteron då jag svingar iväg stockarna utmed bergsknallen.
Till ljudet av mig sjungandes Orups "Regn hos mig" med komp från Olssons ljuva motorsåg ska jag mata henne med min hungriga tunga och en klase vindruvor.
Sen ska jag knuffa ner henne på rygg, klä av mig mitt sågspånsfyllda blåställ och älska med henne samtidigt som Olsson sitter intill med motorsågen på tomgång i knät, läsandes dikter av Tomas Tranströmer.
Är hon inte i hamn efter det kommer hon aldrig i hamn.

  
   
 
1. Grottbrottarmän laddar med husmanskost, köttbullar, potatis, brunsås och lingon är det som gäller.
2. Innan man klär poethänderna i grova handskar och blir en Handyman.
3. Till att börja med tog ynglingen hand om stocktransporten och
4. gamlingen körde sitt race med motorsågen.
5. Sen var vi vuxna män som tog och gav över gränserna. Olsson lärde mig motorsåga för att sedan

6. sätta sig med en av mina poesiböcker(Tranströmers samlade dikter) och få perspektiv på grottbrottandet.

Om fyra veckor från idag är jag på hejaklacksparty.
Sveriges mäktigaste damhandbollsfans har för första gången visat upp sig i Agnebergshallen, Uddevalla.
Kroppskultur är det aningens lustiga namnet på klubben som haft ett herrlag i landets högsta serie från och till under lång tid.
Nu är det dags för föreningens bruttor att träda fram och därmed grabbarna bakom dem - de brunkande ölhävarna som ska bröla sönder stämbanden den 20;e september.
Regerande mästarinnorna Sävehof, med flera OS-aktuella landslagsspelare, kommer på besök och ska få ett mycket högljutt och skräckinjagande välkomnande.

Alla ska med och ni följer uppladdningen hos Junne i Ultrasbloggen.

 Alla huliganer kör rosa cowboyhatt. Alltid.
 Jag har suttit paralyserad under hela OS av Isabelle Gulldéns underbara kr...kraftfulla skott. Men från och med nu är vi fiender, hon spelar i fel lag.

Farsan: Hur går det med den där tjejen?

Jag: Det är nedlagt.

Farsan: Jaså, vadå då?

Jag: Nej, hon duttade en massa fram och tillbaka.

Farsan: Du får skaffa dig en brud på närmare håll.

Jag: Ja, jag får väl det.

Farsan: Du får skaffa dig nån rik tjej här i Ed istället.

Jag: Jaa, det kanske vore nåt.

Farsan: Javisst, och så får du anställa Olsson som gårdskarl.

Det fortsatte att Farmor ropade från nedervåningen, helt apropå:

Farmor: Hade Cronas rika tjej en syster, sa du?

Jag: Jaa.

Farmor: Då ska du lägga an på den vettu!

Det avslutades med att Olsson snackade lite livet med mig på vägen till skogen.

Olsson: Pratade du med Thomas nåt när han var hemma idag eller?

Jag: Ja, han väckte mig så vi bytte några ord.

Olsson: Vad sa han då?

Jag: Han tyckte jag skulle skaffa mig en rik brud från Ed.

Olsson: Jaså.

Jag: Ja, och att vi ska anställa dig som gårdskarl.

Olsson: Jamen en rik bonntös från Ed är väl nåt att satsa på?

Jag: Nja, en rik tjej kan jag gärna ta, men jag vill nog inte ha nån bonntös från Ed.

Olsson: Nähä?

Jag: Nej, om jag inte hänger med dig i skogen mer än nu så lär bonntösen från Ed vara manligare än mig, det är nog bättre jag hittar nån fjolla från stan.
Olsson: Jaså, ja det kanske...

   

Övergången från stekarlivet på Sågvägen till verkligheten i världen utanför var rätt rå idag.
Det var kroppsarbete med Olsson som stod på schemat.
Som jag skrev om för en månad sedan så gick grannen Sten i Dar´n bort och nu har vi fått tummen upp att ta en del träd från hans mark så det var bara att dra på sig blåstället så fort man kom innanför dörren i eftermiddags.
Blåställ som i blåställ, jag brukar gestalta med blåstället när jag vill påvisa att en uppoffrande insats är uträttad eller ska uträttas, men denna gång snackar vi verkligen om det blåa stället.
Först tänkte jag gå till skogs iklädd fleecetröja och adidasbyxor men det var för fint för att förstöras tyckte Olsson och räckte fram ett blåställ.
Drog på mig det med sån elegans att man kunde tro att jag aldrig gjort annat.
Jag: Känns bra detta.
Olsson: Jaså.
Jag: Jag är född i blåställ.
Sen firade Olsson av ett brett, långlivat leende.
Jag log också, samtidigt som jag undrade vad som rörde sig i hans grottbrottarhuvud.

Kom fram till att tre tankar delade på platsen i hans planet.
1. Kul kommentar, din spexare där. 
2. Schysst att du hjälper till, härligt att du växt upp och tar ansvar med mig vad gäller de manliga sysslorna i vårt hushåll.
3. Du lallar runt på fotboll, fester och kulturfestivaler, nu ska du få leva på mitt sätt en stund, poetjävel.

Vi promenerade bort till Stens mark och klättrade upp på ett berg där jobbet tydligen skulle göras.
Fördelningen såg ut som så att Olsson motorsågade och yxhögg, jag bar stockarna och skeppade ner dem utför berget.
Jag jobbade på rätt friskt, hittade motivationen i ett tävlingsmoment(oväntat?) när jag skulle kasta grabbarna ner i diket.
Starkaste tyngdlyftaren har jag aldrig varit men precision är något jag behärskar gallant så nöjet för mig blev att sikta mellan och förbi träd, buskar och avsatser i berget när stockarna skulle kastas de 10-15 meterna ner mot grusvägen.
Det tog dock inte lång tid förrän jag hade riktigt ont i ryggen, största ansträngningarna min rygg är van vid är när jag rätar på den för att få av mig skjortan på Harrys dansgolv och när jag böjer mig framåt för att greppa en cola ur goe kylen på Sågvägen.
Men det är en vanesak, med tiden kändes det mindre och mindre, och imörra ska vi upp i berget igen, då hoppas jag att jag har lite nytta av dagens lyft.
Då ska förutom kameran som ska visa er hur det ser ut när Kapten kroppsarbetar, även vattendunken modell större med, jag blev tämligen svettig(min t-shirt jag haft under var pissevåt, som om jag klädsimmat i den) och yr idag.
På tal om svett.
Du luktar man och timmer, sa Farmor när jag kom in efter sessionen i skogen.
Tacka fan för det, efter fotbollscup, lagfest, bakfylla och skogsjobb UTAN att duscha ska man inte lukta smultron och syrener.
Sällan har det känts så rätt att tvåla in sig som nu ikväll.
Det känns bra att vara lite grottbrottarmanlig men jag behöver inte lukta som en sån för det.

  Skogens konungar, Kapten Sylt och Olsson.

Femte upplagan av Rikets Änglar, fotbollsturnering i Göteborg, av och för Blåvittfans.
Andra upplagan av laget David Leinar har en gangster.

Planerna var dåliga.
Den domaren som dömde oss större delen var ett dåligt skämt.
Det var dålig attityd hos många gubbar i de andra lagen.
Nu är det sagt, då kan vi gå över till det roliga - Solen, laget och fotbollen.

Som sig bör var det Leinarverkstad på fredagskvällen, denna gång i Räkans föräldravilla.
En första teambuilding för sju åttondelar av truppen, men många var trötta på fredag och hungriga på lördag så det skakades händer, minglades lite och designades matchtröjor - sen var det slut på spexet och hemgång för tidig sleep.
06.00 på lördagsmorgonen ringde väckarklockan och man var inte piggast i EU direkt men det var bara att dra på sig blåstället.
I år åkte vi med tre bilar istället för två som var fallet ifjol, på grund av att vi var förstärkta av en hejaklack bestående av Flexa, Bounty, Crona, Cronas kvinna och Ronja.
Jag åkte med hejaklacken i Familjebilen där det spelades techno.
I Slayerbilen åkte John-John, Quimmen, Skörsten och Uski.
I Enriquebilen åkte Midda, Musse, Bolle och SimpaLimpa.

Här skulle jag kunna skriva en halvmil med text om hur vi hade det tufft i gruppen men på nåt sätt ändå vann den, om hur dåliga de vi mötte i kvarten var och hur underbart det var att genom en taktisk triumf ta revansch mot Glenns Kamrater som ollade oss i ögat i kvarten förra året.

Jag gör inte det.

Jag informerar bara om hur nöjd jag är med att vi tog oss till final och hur bra det känns nu efteråt med förlust i den matchen.

Man vill aldrig förlora när man ser en motståndare i ögonen men när man ser nästa års turnering i ögat så är man mer taggad med silver i baksätet än guld.
Vi ska tillbaka.
Guldet ska hem till Uddevalla.
David Leinars gangster ska inristas i pokalen.

Spelarbetyg
Betygsskalan är 1-10 där 1 betyder sopa och 10 betyder godis.

Quimmen, bottenmålvakt, betyg: 8.
Grym på att plocka straffar, inte nog med att han plockar dem, han gör det med shortsen i armhålorna också. Säker keeper, bra med fötterna. Tavlor målar alla burväktare, han fixade olyckligtvis en i finalen. Ändå trygg sista utpost som sprider lugn med snack och utstrålning.

John-John, drickaback, betyg: 8.
Så vitt jag vet har Haldens svar på Stuttgarts Boulahrouz inte rört många läderkulor senaste året, men han har sannerligen vilat sig i form. Hårdhet och hänsynslöshet kommer man långt med på Kvibergs matta och på något sätt har Johnnie mognat i sitt spel trots att han inte spelat.

Midda, drickaback, betyg: 8.
Tog steget ner till försvaret, vilket blev ett lyft för honom och för laget. Följsam, löpstark och etttigare än en kåt tax. När han dessutom plockade ner den skånska bountyn i semifinalen genom att karatesparka ett hål i luften mellan hans ben och nicka hans pung blev han symbolen för vår revansch från förra årets förnedring. Satte ett påpassligt långskott i mål som moset på klubban.

Kapten Sylt, allt-i-allo, betyg: 6.
Noll spelmål på sju matcher är under inga omständigheter okej för någon som kallar sig för Luca Toni till höger och Martin Dahlin till vänster. Höll mestadels till längre bak i banan än senast(då effektiviteten var hög) eftersom taktiken var radikalt förändrad, men det håller inte som ursäkt för noll-zero-nüll nätrassel. Har tre fördelaktiga egenskaper som fotbollsspelare; inställning, spelförståelse och målsinne. Men det räcker inte jättelångt när benen växer fast i gräset varannan sekund. Lovar härmed bättre laddning till nästa år, löparspåret och träningsmatcherna ska komplettera Koskenkorvan och hamburgertallriken.

Skörsten, central härförare, betyg: 8.
Straffarnas konung lunkade fram med sin karaktäristiska stil, la upp bollen på sin plats vid straffpunkten och sopade upp den på VIP-hyllan i krysset FYRA GÅNGER AV FYRA, som om det vore en barnlek. Sen gjorde han sin vana trogen ett kanonmål på frispark också. Han är ovärderlig med sitt styrspel, sin råstyrka och sin bollbehandling. MEN. Jag vet inte vad det är, fast jag blir aldrig 140% tillfredsställd med Skörstens prestationer för jag veeet att han kan bidra med ännu mer. Han kan bära laget helt och håller på sina axlar, skoja in ett halvt motståndarlag i korvkiosken och gräva fram guldet med sina håriga fötter. Fast den höga lägstanivån gör att man aldrig kan bli besviken ändå.

SimpaLimpa, fältare och forward, betyg: 6.
En offensiv kraft som värvades fem i tolv innan transferfönstrets stängning. Hade inte rört en boll på åratal och kan därmed inte ha några större krav på sig, men positionsspelet var obefintligt. Ska ha kredit för att han satte eld på lagets kugghjul genom att stå upp och sätta Fittmonstret på plats.
En storbyggd, berusad dålig snubbe i motståndarlaget brusar upp efter gruff med SimpaLimpa:
Fittmonstret: Din jävla fitta!
SimpaLimpa: Det märks vem som är fitta eftersom du fladdrar efter hela tiden.

Uski, fältare och forward, betyg: 6.
Snurrfintarnas mästare har vämt upp på en korvfabrik söder om Örebro, det kan förklara att tajmingen inte var den bästa. Försökte jobba sig in i matcherna och visade vägen med sin inställning och krigarmål i match nummer två då han stressade upp en boll i taket från en halvmeter. Klart plus för humöret och tempohöjningarna på lagfesten men vi väntar fortfarande på första snurrfinten i matchsituation.

Bolle, tank och löpare, betyg: 9.
Trumpinnarna jobbade nåt hejdlöst. Hade Sportbladet haft sina zoomverktyg utplacerade längs schackbrädet och kommit med statistik över antal löpmeter och stillastående tid hade hans resultat fått alla övriga att rodna. Utan att ha sett alla andra lag spela kan jag utan att vara speciellt vågad utnämna Bolle till mest värdefull för sitt lag, det spring, slit och utmanande han stod för lyfte laget två dimensioner från förra årets prestation. Blev bryskt uppvaktad av motståndarförsvaren, fick med sig två straffar men med fulare fiskeri och en annan domare kunde han lätt fått med sig en näve till. Bohlin Show 2.

   
   
1. Leinuz Workshop kvällen före.
2. Crona tankar Familjebilen tidigt lördag morgon.
3. David Leinar har inte bara en gangster, han har horn och flätor också.
4. Nerviga grabbar vid första straffläggningen, den i kvarten.
5. Som tredje straffskytt kliver lagkaptenen fram och målar. Minspelet(tungspetsen ute) tyder på stort fokus, något jag brukar tillämpa i andra sammanhang också, har Snusan gjort mig medveten om.
6. Straffarnas konung kliver här fram för andra gången av de totalt fyra för att skicka upp bollen i kryckan. Gubben bredvid är den domare jag skrev om igår.
7. Quimmen var en omutbar skräck för Glenns Kamrater här i semin, plockade tre av tre.
8. TV-puckhög/Böghög och glädjen var total efter avancemanget till finalen, för egen del fick jag dock kramp i vaden mitt i extasen.

Hello, Captain Jam!
Hallu!

Läget?
Heeelt okeeej. Naah, självdå?

Alltid redo. Tänkte vi gör som så att du spyr ut all galla du kan tänkas ha, nu först av allt, så blir vi av med det där griniga skrapet som man alltid har lite eller mycket av. Vi rensar luften med andra ord, så slipper det bli så att hela intervjun har en småtjurig ton sen.
Det låter faktiskt inte tokigt alls, har du fnulat länge på förstår jag.

Det vet du. Så du är varsågod att vomera nu, in my face.
Hmm. Blev lite laddad inför detta men nu kom jag av mig när det verkligen skulle ske, ungefär som när man fått ner en brud man trodde var omöjlig i ryggläge och känner att den triumfen avgjort hela matchen innan själva avsparken ens sparkats.

Jaha ja. Så du har inget som vore skönt att få upp och ut idag då?
Jojo, det har man ju alltid precis som du sa. Men jag har mer lite än mycket av det där griniga skrapet idag, glädjande nog. Men jag ska försöka ulka fram nåt: Det som stör mig mest för stunden är det faktum att min syster är på väg att bli en bounty för mina polare.

Stopp här nu, bounty, det är ett halvbusigt ord som kanske kräver förklaring för somliga läsare.
Det finns olika sätt att förklara bounty, jag tror det blir bäst såhär: Ni vet den där äckliga kokoschokladen som heter Bounty, min syrra är som den fast hon är inte äcklig utan väldigt go(d), inte minst i mina vänners ögon. Hon har på senaste tiden, framför allt nu i helgen, blivit en godisbit som grabbarna kommer slipa knivar och smörja msn-fingrar för att få äta på. Bounty kallas också de pokerstjärnor som är sponsrade för att spela vissa turneringar, det innebär då att den som lyckas slå ut bountystjärnan vinner ett extra bonuspris vid sidan av. Mia är en chokladbit och bonuspriset vid sidan av själva chokladsmaken är att hon är jävligt förbjuden, hoppas jag varit tydlig nog nu i denna flummiga fråga.

Du verkar inte ha många moln på din himmel om det du mår sämst av är att din syrra är som den äckliga godisen Bounty fast god.
Jag vet att det inte är något jag borde lägga energi på och inget att må skit på i grund och botten, så länge folk "älskar" istället för att hata ska man väl inte lägga några fingrar emellan. Men vad jag borde är ovidkommande när en motorsåg i mitt bröst går på högvarv, detta handlar om känslor och inte logik. 

Om vi släpper bountyn, har du inga andra, mindre diffusa motorsågar igång i bröstet?
Jag är jävligt besviken på min insats i cupen igår. Och så mår jag skit på att jag har tidernas tandvärk. Och så är jag sur på min egen slöhet och det faktum att jag inte börjat traggla texter alls, jag som skulle få blodet att spruta ur käften som jag så kul uttryckt mig flera gånger. Det är väl ganska konkreta grejer.

Det är det, nu nöjer vi oss med ditt bröst och så går vi över till nånting annat. Jag tänkte du skulle få granska bloggens senaste vecka, vad vill du hissa och vad vill du dissa på andersellerkim från veckan som gått?
Moment mal då, så ska jag ta en titt.

Gör´t.
Nu har jag sett över senaste veckans leveranser. Hissas ska "Vilka är ni, mina läsare?". I det inlägget fick jag med det mesta och de flesta, tycker jag. Dessutom var det ett inlägg jag gått och värkt fram sen dag två på i den här bloggens historia. Sist men inte minst hade jag en ruggigt hög träffprocent, den är jag ohälsosamt nöjd med. Dissas ska "Med Blades på benen och Champis i munnen gör jag entré". Till att börja med, vad är det för jävla rubrik? Sen så är det ett sånt där mossigt inlägg som skrivits för sakens skull, utan nån tyngdpunkt alls. Finns kanske en vits på så sätt att det inlägget kompletterar de andra lite, alla i ett lag kan inte spela innermittfältare. Men nej, jag kan inte säga att det är ett inlägg jag kommer skryta på stan om.

Okejokej, bästa och sämsta bilden då?
Börjar med sämst här, det måste den på Björn Kjellman-kopian vara. Det ser ju ut som att det är en nästintill tom vagn vi sitter i, men så var det ju inte alls. En journalist hade tagit bilden ur en annan vinkel, men jag var Kapten Sylt och ingen annan på den resan. På bästfronten har jag svårt att välja mellan när jag tackar grillgubben för sjukronorsburgaren och den när jag räcker över julklappen till morsan, där fångade jag stunderna bra med kameran tycker jag.

Det är återigen söndag, är du "uttråkad, darrig i vaderna och hela den biten" som förra söndagen eller?
Vaderna är trasiga cementblock efter en otränad mans gårdag på det gröna schackbrädet. Uttråkad är jag inte, inte heller grubblandes på skiten om livet. När jag agerade intervjuoffer förra söndagen satt jag i pojkrummets ensamhet och deppade, idag sitter jag på lyckliga gatan Sågvägen och snackar massa bull och även en del vettigheter med goe Crona efter en tokgrym helg. På Sågvägen darrar inga vader.

Låter lajbans, hur är det med fåglarna och linbanan då?
Fåglarna är antingen döda eller i dvala för det är lugnet självt som bor i mitt hjärta en dag som denna. Linbanan är det alltid trafik på men nu är det tandvärk, fotboll och en ung Richard Gere som är ute och åker.

När vi ändå snackar linbana och spex, ska vi avrunda med sånt som gör dig glad då?
Det ska vi. Jag är glad över att jag hängt med mina underbara syskon nu i veckan, vi har haft skitkul och mysigt hela tiden, är få saker som får mig att må så bra som när jag känner kärlek till och från mina syskon. Jag är glad för att jag hängt med Uski i helgen, vi har i princip inte hörts alls i sommar så det var godis att få snacka Sala, festa förstklassigt och höra det där mullriga skrattet igen. Jag är glad för att vi hade så kul igår, alla grabbarna, och för att vi var så framgångsrika i cupen. Jag är glad för att jag blev inbjuden till Sågvägen idag, här är man sig själv och mår som en prins, inte nog med att Crona, Sarah, Embla och Ronja är suveräna, goe kylen här är inte inredd av en ungkarl heller.

Där sätter vi stopp då, med goe kylen på Sågvägen. Vi gafflar igen om ett tag, kanske att vi gör detta till en söndagstradition?
Nejfan, försiktig med såna ord, så fort saker blir tradition kommer krav, förväntningar och stelhet som på beställning.

Sanning, vi nöjer oss med ett "på återseende" då och så tackar jag dig för dagens snack som blev bra mycket stabilare än det förra om jag får säga mitt.
Alla får säga sitt och ja, jag kan inte annat än hålla med. Tack och hej!

   
1. Bounty.
2. Bounty.
3. Ronja, gäst hos familjen Cronholm eftersom en vän till familjen inte kan ha henne. Möjligtvis kommer hon bli Cronholmare på riktigt så småningom, det jobbar jag hårt för, vill träffa den sötaste hund jag nånsin träffat många fler gånger. Hon håller Sågvägenklass rakt igenom, lite hemskt kanske men hon slår till och med Fajsi på tassarna, jag är stormförtjust.
4. Goe, goe kylen.

Har inte bloggat under helgen på grund av laddning inför en fotbollscup, en fotbollscup, en lagfest och nedvarvning efter en laddning, en cup och en lagfest.
Helgen skriver jag utförligare om när nedvarvningen gått över i ny laddning, men jag ska bjuda på en härlig killes sköna ord så länge.
Den härliga killen är domaren som dömde vår semifinal och final(oj, där fick ni bonusinfo) under gårdagens cup, en utländsk man på uppskattningsvis 55 somrar.
Han hade en väldigt bra attityd och snackade med spelarna på ett avslappnat sätt som domare inte är kända för att göra, i synnerhet inte den domare som dömde oss i gruppspelet.
Nåväl.
Semifinalen gick till straffsparkar och seriös som han var så noterade han straffläggarnas namn på förhand för att ha full koll.
När jag kom fram till straffpunkten för att vispa in min balja utspelade sig följande ordväxling:
Domaren: Är det du som är Calle?
Jag: Det vet du, känner du inte igen mig?
Domaren: Jo, men inte härifrån, från en film.
Jag: Jaså, vilken film då?
Domaren: Det säger jag efteråt.
Sen vispade jag in den där baljan och hittade fokuset på straffläggningen igen efter hans distrahering.
När det efter semiframgången var dags för finalmatch var mannen i svart på vår planhalva strax före avspark, då utspelade sig följande ordväxling:
Jag: Vem var det jag var lik nu då?
Domaren: Richard Gere. Richard Gere i unga da´r alltså.
Jag: Oj, tack, det tar jag som en komplimang.
Skörsten flikar in: Är han inte lik Tom Cruise då?
Domaren: Jo! Jo! Men bara på ögonen.
Sen gick domaren och jag fram till mittcirkeln för att möta upp det andra lagets kapten och ha en traditionell skenceremoni före det stora slaget.
Då drog han mig nära sig...
Domaren: Tom Cruise, vad mycket brudar han hade vettu, fyfan!
Jag: Tror du jag också kommer få det då eller?
Domaren(samtidigt som han dunkade till mig på armen): Det har du redan!
Jag ville inte slå hål på hans vackra bild av mig som en blandning av en ung Richard Gere och Tom Cruise med faktan att jag inte redan har "mycket brudar".
Men om jag fortsätter på det spår han påstod att jag är inne på kanske jag kan skörda framgångar när jag blir en gammal Richard Gere...

 

Stenshult.
1 mil från Uddevalla, på väg mot Trollhättan.
Där är jag nu, hos min morsa.
Fast jag är inte hos morsan egentligen, jag är hos mina syskon, tvillingarna Flexa och Mia, 15 bast.
Morsan och hennes man har börjat jobba igen efter semestern och det är ingen slump att jag är här i glappet mellan deras semester och kidsens skolstart.
Eller, det hade inte gjort något om morsan var hemma egentligen, men det är ganska irrellevant.
Det är ungarna som är min familj och som jag är mån om.
Dem vill jag aldrig tappa kontakten med, vi brukar se till att ses in emellan på egen hand och dra på utflykter till Blöteborg och liknande men nu var det ett bra tag sen jag såg dem.
Här hemma hos morsan har jag inte varit sen förra sommaren, annars brukar jag vara här en gång på sommaren och en på vintern iallafall, så detta är rekord kan man säga.
Sommar-vinter har det varit senaste sex-sju åren, innan det var jag här en sväng under varje lov och nån helg till däremellan.
Fast förr i tiden bodde jag här, mellan 5 och 13 års ålder.
På papperet alltså, min post kom hit och min kropp brukade vara hära här fyra dagar i veckan i snitt.
Men i huvvet och hjärtat var jag Farmor och Olssons pojk redan då.

Hur är det att vara här då?
Det är rätt softish när man vet att man bara ska vara här några dagar, man hinner inte få ångest eller längta härifrån.
Stenshult för mig är förutom vedhög, otrygghet, svårighet att ta sig härifrån och svårighet att vara sig själv rätt mycket fotboll.
Fotboll är det finaste livet har att erbjuda människan och förlåter, jag ska inte säga allt, men vedhögen iallafall.
Bohusläns bästa matta har den kallats, Stenshults fotbollsplan som är granne med morsans hus.
Alltid, så fort jag kommer innanför dörren här, så drar jag och brorsan upp till planen och lirar.
Där har jag spelat både en och tre matcher i mina dagar, jag styrde ett av västkustens vassaste mittfält(grabbar födda 1985) under mitten av nittiotalet med Stenshults IP som hemmaplan, det var även här jag tog ner Angelo Vega(superettan idag) på jorden.

I övrigt har vi varit i stan idag och käkat Pingvinpizza och spelat bowling med syrrans kompis Lotta, min brorsa Aggan och allas vår Crona.
Annars bara vi steker vid varsin dator, lyssnar på Orup och snackar skit.
Flexa sitter på sin skrivbordsstol, jag ligger i hans säng med lapptoppen på låret, ibland kommer Mia in och lägger sig bredvid mig och flickfnissar.
Det är så det ska vara, tycker jag, underbart att man bara kan glida in och det känns som att man inte varit borta en minut fast man varit borta i tio år.
Morsan kom in igår kväll och sa: Det är snyggt, du har inte varit här på hur länge som helst och så sitter ni bara vid varsin dator och ugglar.
Det är ju bara vackert i mina ögon, jag vill inget annat än ligga och svettas med Flexa på hans rum, dricka cola och dra barnsliga skämt.
Mycket hellre än att dra ihop en släktfest, arrangera basket-VM, dra till Rhodos, ha pannkakstävling och bada i en dopfunt.
Det viktigaste är att den goa relationen jag har till Mia och Flexa förblir oförstörd.

        
1. Ett grått hus i mörkret in the middle of nowhere.
2. God jul i efterskott, sa jag och räckte över ett paket till morsan. 13 augusti. Skratta eller gråta? Skratta.
3. Där drömmar en gång i tiden frodades(nu snackar vi inte drömmar om att bli poet i Blades och brynja).
4. Pizzeria Pingvin, efter Liljas i Sala ett år är det skönt att släppa loss änglarna på dans kring gomseglen igen.