AndersEllerKim

Arrangörerna för Motståndsfestivalen, kulturgruppen som kallar sig Teatermaskinen, har huvvet upp å röva i kors, kan man säga.
Det var inte mycket struktur på saker och ting.
Genrepet som skulle vara "inga problem" var plötsligt ett problem när det kom till kritan, om vi skulle börja i utsatt tid var länge svävande och någon publik att tala om förekom inte - "det är glest idag".
Det kändes som att kliva innanför murarna till en medeltidsborg, stämning, klädsel och rubbet var från en annan, fjärran tid, jag kände mig faktiskt trendig i Blades och brynja.
Man ska väl inte moppsa men jag tror inte det var många som hade Marlboro Lights i sina rökarpaket, om jag uttrycker mig så klart jag kan.

Den glesa publiken, ja, det var 14 pers totalt som såg vårt uppträdande, varav hälften bestod av Franz familj och vänner.
Riktigt tråkigt med så få åskådare när man satt ihop en show speciellt för det unika tillfället, men man kan inte mäta prestationen med den måttstocken.
Hade vi gjort grejen i egen regi hade vi kunnat klandra oss själva men nu var det under festivalens flagg vi jobbade och således hade de ansvaret att locka folk.
Hade vi varit etablerade och folk aktivt valt bort oss hade man kunnat deppa men nu är vi maximalt okända så duon "Calle&Franz" får det inte att vattnas i varken munnar eller trosor ännu.
Dessutom har The Legend berättat poetminnen om när de varit tre artister på scenen i en enorm lokal med två(!) åhörare och då ska vi betänka att de var större än oss i alla aspekter vid det tillfället.
Alltså kan man inte låta sig slås ner av en sån här grej och i denna suspekta bransch lär fler överraskningar vänta framöver.
Detta insåg vi redan på plats så vi kavlade upp ärmarna och bjöd på en halvtimme som inte behövs be om ursäkt för.
Vi var bättre än i Sala, bättre än i Västerås och bättre än under genrepen, både individuellt och som team.
Så sent som kvällen före hade vi bekymmer med övergångarna mellan våra akter, vägde alternativen mot varandra, om den som inte levererar ska vara med på scenen, sitta i publiken eller "gå och gömma sig".
I och med att vi inte alls visste hur scenen och lokalen skulle vara utformad utgick vi från det minst riskabla alternativet att båda skulle befinna sig på scenen hela vägen igenom.
I Västerås stog vi bara rakt upp och ner, bakom varandra, men då var vi tre, därför skulle det inte få alls samma effekt denna gång, kom vi fram till, innan vi kläckte den lysande idén.
Vi ville få en känsla av att båda var på resande fot, att vi satt på en tågperrong och väntade, avslappnat läsandes och med varsin väska, för att sedan gå upp växelvis och berätta om våra resmål. livsmål och annat småttis&göttis.

Jag vet att det finns nyfikna läsare som vill veta, om inte vilka brädor vi satte fötterna på, så åtminstone vilka ord vi valde att sända ur våra kakhål.
Några ord-för-ord-rader kommer jag inte bjuda på, mest för att det inte skulle göra dem rättvisa då dessa texter är specialskrivna för att höras och upplevas, inte läsas.
Däremot kan jag bjuda på en liten sammanfattning av mina fem nummer.
Startnumret, som jag nyligen skrev med Champis i munnen, "Jag é här nu": Perfekt för det hastigt påkomna temat Resande. Jag ställde ner min hockeytrunk på min högra sida och min fågelholk på min vänstra, sen framförde jag anledningen till att jag kommit, vilken roll scenen jag stod på hade i mitt liv och hur söt Rambo är i klänning.
Andra numret, det jag själv är mest förtjust i, "Gömställen": Om hur jag iklätt mig olika roller, använt olika människor och olika platser som förklädnad, avslutas med en detaljerad analys av en magisk kyss.
Tredje numret, det mörkaste av dem från skolgigen, "Skiten om livet": Jag är lite trött och avtrubbad i förhållande till denna text men gick därför in lite extra för att verkligen känna det jag skulle förmedla, vilket gick fint. Om resandemannen som kom likt en pojke med blicken i backen och mössan i handen för att sedan lämna allting bakom sig i Blades, brynja och kavaj.
Fjärde numret, mitt signifikanta paradnummer, "Endast iklädd sårbarhet och zebrakalsonger": Här hade vi lagt in en snitzig grej där Franz klädde ut mig, i och med att jag ska vara maskerad i detta nummer, men inte i de föregående som fallet var under skolgigen. Man är inte helt oberörd när man klär av sig inför ögonen på Mats&Carina, 47, från Fagersta, men den dagen man är såpass yrkesskadad kanske det är dags att sluta, eller åtminstone ta bort nakennumret.
Femte numret, hakade i det fjärde hyfsat smidigt, "Budord från Legenden": Temat för festivalens sista dag var Undanträngd kunskap, jag försökte beröra det genom att "hitta" livsvägledande klokord från vår poetfader Fylkeson i den medhavda fågelholken(vilken hade en annan roll i entrénumret), som han kommit med dels under skolgiget i Sala och dels vid vårt stormöte hemma hos honom i somras. Avslutningsvis flaxade vi ut ur lokalen på klassiskt Fylkizmanér.

Journalisten från Fagerstaposten verkade närmast tagen då han intervjuade oss direkt efter uppläsningen och tyckte det var väldigt utlämnande.
Franz föräldrar som såg oss när vi för första gången äntrade en poesiscen, på Café House här i Sala, sa att vi lyfte oss markant jämfört med då.
Franz farsa Röjje gillade fågelholken och Franz kompis Anders flickvän gillade nakenheten.
Ni får inte sluta med detta, nu måste ni bygga vidare och satsa, sa Röjje och dunkade oss i ryggarna.
Och jodå, han ska få se oss lyfta markant fler gånger.

På kvällen firade vi med mysmat, jag åt smörgåstårta och Franz åt nåt lurigt vegetarianplock.
Till det drack vi en flaska.
Koskenkorva.
Var.
Vi gjorde listor, Salaskvallrade, msn-busade och ringde alla i min telefonbok+Franz före detta chef.
Det låter stillsammare än det var, tvåmannafylla i ett och samma hus i sju timmar skruvar till det rätt rejält.
Jag minns inte men Franz påstår att jag härjade rätt ordentligt, något jag efter mitt tillstånd vid väckningen inte betvivlar.

Röjje rusade in i huset på förmiddagen och hojtade att vi hade fem minuter på oss att packa och städa, sen skulle han åka oavsett om vi var i bilen eller inte.

Det var hemskt, men på något sätt fixade det sig.
Under bilfärden låg jag helt förstörd över kattburarna i baksätet.
Röjje, som hela veckan raggat medhåll från mig om att Ed är bättre än Farsta, om att landsbygden är vackrare än Stockholm, raljerat om att han precis som jag är en kille från landet med ett förflutet i både Dalsland, Värmland och Västergötland, hade plötsligt bytt läger.
"Lantisar kan inte dricka", "Lantisar klarar inte av sprit", hetsade Röjje, men jag hade inte kraft att svara.
Det kostar på kroppen att leva poetliv.

   
Det var lite Blues Brothers över oss i matchande hattar, brillor och kajor. Så svåra! Så snygga!
1. Franz bryter barriärer med blod.
2. Vi sitter på perrongen och steker.
3. Pappa vid klassisk avklädning.
4. Franz under festens slutskede, ni ser på Fantan hur mycket av den som assisterade de två 75;orna.