AndersEllerKim

Jag är tokkär.
Hennes namn är "No air".
Hon brukar bara visa sig i sällskap med Jordin Sparks och Chris Brown och hon är det bästa jag vet för tillfället.
Lita på att hon rullar längs youtubes kalla kropp i detta nu när jag sitter i Dressmankalsonger och kebabsåsnersmutsad tröja från gårdagen i Junnes nya lya på Skogslyckan.
På tal om gårdagen.
Det var ett sjuhelvetes drag då, kan man säga.
Jag formtoppade rätt fett under min första sejour på Trägår´n denna säsong.
Dessvärre glömde jag batterierna hemma i laddaren i Hökedalen, sen när jag skulle låna Quimmens batterier så glömde jag kameran i Irak.
Sjukt att det känns som en förlorade kväll när den inte är dokumenterad.
Men det hade nog blivit alldeles för vågade bilder för att publiceras här eller ens tittas på.
Jag har inte varit på Trägår´n på ett helt år, ändå stegade jag fram till porrstången och behandlade den med sån finess att man kan tro att jag aldrig gjort annat.
Fast hade jag haft kameran nu kunde jag flippat med mig bilder på Junnes ruggiga ungkarlskyl, som inte direkt innehåller 14 kaviartuber á lá Farsan.
Sen kunde han ju visat för er bloggläsare hur han pumpade ett kassabiträde på badrumsgolvet igår natt.
Nu ska vi se Middas B-lagsmatch och det lär bli dimmigt för jag är rätt svajig ännu.
Skepp å hoj, landkrabbor!

Ligga Ungkarlskyl

Det var inte roligt att lyfta bort stora karaktärer som Monika Szeliga och Franz Kristian Werner ur min vardag.
Kändes som att lämna tillbaka grannens husvagn som man lånat hela sommaren och haft världens upplevelser med, gjort till en del av sig själv.
Fast nej inte så, mer ofrånkomligt.
Grannens husvagn kan man säkert köpa om man fläskar på med stålar.
Denna rockad var totalt omöjlig att förhindra, som när man blir schackmattad och ens kung stupar.
Det går liksom inte att köpa tillbaka kungen, det går inte att göra nånting alls åt saken för såna är reglerna.
Jag har kommit fram till att jag inte ska skriva ingående om min sista tid på skolan och det absoluta slutet.
Om jag lägger ut rubb och stubb här, vad ska jag då skriva om i mina memoarer sen.
Men en sak jag bjuder på är byteshandeln jag hade med Monkis och Franz.
Monkis och jag låg bakfulla i gräset bakom internatet en dag i början på maj och pratade fysiska minnen att ta med sig när man skiljs åt och fortsätter leka livet i olika länder.
Om hon fick välja ett minne av mig så var det ett par brills ur min solbrillssamling.
Solbrillssamlingen är tillsammans med Leinartavlan de prylar jag värdesätter högst av ting i min ägo men det var aldrig någon tvekan om att hon skulle få öppna godispåsen och plocka vilken karamell hon ville.
Hur mycket jag än gillar dem så skulle de bli mer uppskattade i Krakow än i Hökedalen i och med att jag inte har några känslor för dem som individer vilket hon skulle få genom att de var en gåva från en vän.
Brillorna hon valde var stekarbrillorna, med silverbågar och tonade rutor.
Troligtvis det mest använda paret och efter regnbågsbrillorna de högst rankade av mig.
Framför allt de äldsta i samlingen, de först införskaffade av alla grabbar.
Och inte införskaffade på vilken zigenarmarknad som helst utan av misstag kvarglömda på Aggans huvud av en trevlig tjej på bussen mellan Trollhättan och Uddevalla en fredagnatt våren 2005.
Inte trodde den trevliga tjejen att stekarbrillorna skulle bo i Krakow idag när hon satte dem på Aggan inför ett spexigt foto.
Monkis frågade mig vad jag tänkte på när jag tänkte på henne, vad jag skulle vilja ha i utbyte som minne.
Dina flip-flops svarade jag utan att blinka.
Hade väntat på frågan och var väldigt säker på vad jag ville.
Okej dem kan du få, sa hon utan omsvep.
Men vi bytte inte på studs utan kom överens om att ha en ceremoni sista dagen innan avskedet, tills dess skulle vi använda våra grejer så mycket som möjligt för att in i det sista jobba in vår själ i dem.
Ceremonin var vacker som en dag, vi medsände prylarnas historik på papper där jag beskrivit brillornas resa från Trollhättebussen och hon hade beskrivit flip-flopsens tjeckiska ursprung från barnprogrammet om den lilla mullvaden och semestrarna i Italien och Skottland.
Sen tog vi ett sista kort på varandra iförda våra gåvor innan vi slutförde bytet och jag tog emot flip-flopsen som hon omsorgsfullt slagit in med lite väl bögiga guldsnören.
Jag har gått en del i de gröna mullvadarna men de är lite för små för mig och ena piggen på undersidan har visat tecken på slitenhet så jag är försiktig och sparsam med dem.
Stekarbrillorna mår kalas har jag fått rapporter om och efter detektivspaning i Lennartssons bilddagbok finns ingen anledning att tvivla.

Bytet med Franz var av det mer spontana slaget.
När jag höll på att städa uuuur mitt rum under utflyttningslördagen hittade jag Uuuurmasken på Leinar.
Nu har jag ju en Leinartavla och massa minimasker på Leinus att dyrka för egen del, megamasken skulle definitivt bringa mer glädje hos herr Franz.
Under tiden den låg på hatthyllan och väntade på att bli stockholmare fiskade jag upp en Mooreblaska och två varma pilsner som kompade Leinarmasken på ett läckert sätt.
Jag begav mig till en städande glad mottagare längst ner i korridoren som genast dök ner i sin packning och återvände med två luriga musiktidningar.
Länge har jag förstått att Franz som är en betydligt mer avancerad musikälskare än mig ansett att jag är en för bra kille för att lyssna på mainstreampop.
Musiksmak ska utgöras av en mycket enkel formel musik+smak=musiksmak.
Var och en lyssnar på det den vill, om det jag föredrar att lyssna på speglar mitt sätt att vara, klä mig och hela den biten, det vettefan men jag går inte in för att anpassa.
Sen är det ingen nackdel att vara öppen, jag lyssnar på den som vill introducera mig för nya alternativ, i synnerhet en sån snubbe som Franz.
Har bläddrat lite i tidningarna men de gav inte så mycket, hade nog varit bättre om han bränt en skiva med artisterna på fast han hade ju ingen plan, detta kom ytterst spontant som sagt var.
Det elementära är gesten, han kunde lika gärna givit mig en påse apelsinskal, mysigt bara att ha nånting som är Franzkt att gå och kika på i tidningskorgen ibland.

   
Jag måste säga att båda lyfte en nivå i sina nya accessoarer, stekarbrillorna är mer tjejiga än killiga och flip-flopsen är gjorda för att matchas med Blades.
 
Två poeter som byter godis och vidgar varandras vyer, två kulturer som möts och glider över gränserna.
Den djupe äter lättsam mat och den mjuke äter svårtuggat.

Sorry Janne Sheriff.
Du är fortfarande min stora förebild i vaktmästarbranschen men jag har övergett din favoritlektyr.
Slitz är skräp, smuts och sopavfall.
Bikinibrudar, snabba bilar och sexråd är sååå 2003.
Jag trodde aldrig en kille kunde växa ifrån lättklädda damer men jag har faktiskt gjort det.
Ett tag prenumererade jag på tre grabbmagasin samtidigt, senaste året har jag bara kört Slitz men inte öppnat en enda blaska.
Några har jag gett bort med plasten på, några har jag slängt.
Vet inte vad som hände men något var det för numera väljer jag en tung bok om livet eller en poesipocket framför lättviktiga kvällstidningar, fotbollstidningar, pokertidningar och trostidningar.
Lite väl bögigt att tugga Tranströmer istället för att kolla kjoltyg från vimlet under senaste FHM-partyt i Karlskrona men det är mitt tycke och smak at the moment.
Ska man bli poet kanske det är bra att bredda sig lite, kjoltyg och fester är jag högutbildad inom, nu är det trolltrick från ordlabbet jag behöver utrusta mig med.

  Nu bor Slitzbrudarna i avfallet, som ett minne från the past.

Jag befinner mig just nu i Farsans hus i Ödeborg, mellan Bohuslän och Dalsland, mellan min barndomsstad Uddevalla och Farmors gata i Hökedalen.
Det är FF här, jag och lillebror Aggan har umgåtts på tu man hand några dagar nu vilket varit riktigt trevligt eftersom vi inte träffats överdrivet ofta(två gånger) under mitt läger i Sala.
Vi kollar på EM, lyssnar på ballader och skvallrar så det står härliga till.
Ibland måste vi äta och då kan det bli ett par mackor och då måste man plocka pålägg från kylen.
Man kan säga som så att det är en sorts pålägg som är mer konsumerad än andra i detta hus.
Just det - Skörstens drömfyllekäk Kaviarmackans huvudingrediens kaviaren.
Trodde det var nån form av skämt när jag blickade in i kylen och såg kaviartubar på varenda hylla och i varenda låda.
Var tvungen att räkna grabbarna, stopp tog det först på siffran 14.
FJORTON kaviartubar, nån som har fler i sin kyl?!
Sen kan man fråga sig om lathet och flathet att inte göra slut på tub nummer ett innan man går in på tub nummer nio och om de första tolv tuberna är slut kanske man kan slänga dem och bara ha de två med innehåll kvar i kylen.
Men det är en annan sak, det sjuka är att man utan att aktivt ha gått in för att ha så många kaviartubar som möjligt innehar 14 stycken, jag är chockad.
Hur det står till med smörkulturen på stället?
Ja, jag brukar ju hacka en del på Familjen Abrahamssons hackande i smöret(och alla andra smörmisshandlare också för den delen) men nu är jag och Aggan inne på ett paket som vi själva öppnat så det är relativt städat.
MEN: Jag skulle precis till att berömma honom för hans ögonmått då jag iakttog hans lite väl fyllda smörkniv som trots allt fördelades läckert längs smörgåsen när han gör det hjärtlösa och dunkar ner kniven rakt genom paketet och därmed skär ett sår både i smöret och min själ.

    
  
1. Tub 1-7
2. Tub 8-10
3. Tub 11-12
4. Tub 13
5. Tub 14
6. Dödläge i smörkriget.

Eftersom vi inte har några vänner med villor fick jag och mina killar styra kosan mot fjortisarnas brygga i en av Bästkustens byar Grebbestad.
Grebbestad är även känt som Bert Karlssons andra hem då han sedan 30 år tillbaka har sommarställe där, lägger ner hela sin själ i samhällets turistnäring och för tillfället styr uppbyggnaden av en stekarplaya nere vid vattnet.
Vid fem startade kalaset med två ljumna och en dusch på Alkiskroken.
Halv sju gick bussen från Uddevalla med John-John, Aggan, Midda, mig och 60 pojkar och flickor i åldrarna 13-20 år.
Större delen av färden tillbringade jag bredvid stekaren Mattias från Ljungskile, en moderat som tyckte naturvetenskapliga programmet i Uddevalla var för lättviktigt för honom så han bytte till ett privatgymnasium i Blöteborg.
Aningen fin i kanten för min smak, men när Midda spelade dåliga låtar för honom samtidigt som han sörplade i sig en budgetbärs från en av småflickorna så var han riktigt trevlig.
Väl framme i G-town som grabbarna kallar det, gjorde vi en uppmärksammad entré då John-John pissade på dåligt vald plats och en gormande kärring på en intilliggande balkong bestämt informerade om att det vansinniga brottet fanns förevigat i videokameran hon höll i handen.
Puss på dig, Hjärtat, sa vi och vandrade bort mot bryggan.
Där fick man vara rapp som en ryss om man ville fortsätta dricka medhavt, något vi lyckades med så länge vi stog på benen.
Men när vi satte oss ner för lite samkväm och chill out högg en av de 382 patrullerna lika blixtsnabbt som Nihat när Petr Cech tappar inlägg.
Aggan var därmed en halv Koskenkorva fattigare, John-John däremot var en polisbrud att fira semester i Monaco med rikare.
Efter att ha träffat på mina småsyskons polare på bryggan kände jag mig lite väl gammal och kom efter scanning i minnesbanken på att jag inte träffat en enda jävel som rimligtvis skulle kunna vara en dag äldre än mig själv, varken på bussen ut eller längs bryggan.
Mina killar var näst äldst, efter mig, och de är ett och två år yngre än mig.
Huvudsaken är väl att man har kul, sen om man har det i McDonald´s bollhav med pojkar och flickor 2-7 år eller på Harrys i Skövde med kvinnor och män 18-62 eller med Bäckefors Boulegäng bestående av damer och herrar 67-88 spelar väl noll komma noll roll.
Men man undrar ju om man är rätt man på rätt plats ändå i ett sånt läge.
Efter möten med ynglingar beslutade vi att testa Grebbans krogliv, något som visade sig positivt.
Där inne dansade vi och skålade, jag jobbade till och med in ett skott, något som sker en gång i halvåret och i fyra svep.
Hemresan gick lugnt och städat tillväga, hos Charlie blev det en klassisk mosbricka och efterfestade gjorde jag lika klassiskt vid MSN på Alkiskroken.
Sen somnade jag på madrassen i arabernas vardagsrum för att vakna upp dagen därpå och må precis lika mycket skit som jag alltid brukar göra.
Det var en trevlig midsommar, men något firande är synd att säga att det var, mer en fest i mängden som inte kommer gå till historien.
Men såna måste ju finnas för att andra fester ska sticka ut och gå till historien så man får se detta som en dag på jobbet.

    
   
1. Innan bussbytet är truppen samlad och då är platsen naturligtvis den prestigefyllda allra längst bak.
2. Efter bussbytet är det jag och ModeratMattias som slår våra påsar ihop.
3. John-John sprider sina inre safter och fångas på bild av en dam med hjärtat på fel ställe.
4. Bryggan erövras av Bästkustens hövdingar.
5. Fotograferna flockas och John-John poserar världsvant vid vattnet.
6. Efter att blixtarna smattrat klart är han lika ödmjuk som innan och öppnar gylfen för precis vem som helst.
7. Sen bytte vi miljö och på parketten var det Aggan som vinkade in blondiner i sin famn.
8. Slutligen blev det en sittning med Frida Leo och hennes crew innan det bar hem efter avslutat arbete.

Lite tidigt att ta ut de elva vassaste EM-lirarna när de tyngsta matcherna återstår men Uefa kan inte heller vänta på finalen så jag och Aggan är ändå inte helt galna när vi hugger nu.

Aggans 11:
Buffon
Bosingwa Pepe Panucci Lahm
C.Ronaldo De Rossi Sneijder Podolski
Arshavin Villa

Pappas 11:
Van der Sar
Srna Pepe Servet Zjirkov
Ribery Niko Kovac Sneijder C.Ronaldo
Arshavin Nihat
Kommentaaar;
Bottenmålvakt: Som burvaktare är det hugget som stucket mellan de två stora, Buffon och Van der Sar.
Drickabackar: Försvarsmässigt har utropstecknen lyst med sin frånvaro, vilket är positivt då det främst beror på att detta mästerskap varit en seger för offensivlustan och konstruktiviteten. Kroaten Srna och Rysslands Ronaldinho - Zjirkov - är ruggiga på varsin kant. Pepe har varit den bästa mittbacken och Servet Cetin har gjort sina 11 syskon hemma i Turkiet stolta.
Fältare: Ribery bar Frankrike på sina axlar, när han utgick svårt skadad så skadades också Frankrike på djupet. Niko Kovac namn hånskrattade jag åt när jag såg Kroatiens startelva inför första matchen. Jag kan säga att jag har slutat med det för länge sen, numera dyrkar jag människan. Han gestaltar det med positionen defensiv mittfältare som jag är så barnsligt förälskad i. Med kaptensbindel och tröja nummer 10, svettig fågelfrippa och dominant blick äger han sönder och samman. Han är otäckt majestätisk där han driver runt med bollen som om det vore en del av hans kropp, höjer och sänker matchtempot som om han låg i sin juggesoffa och bläddrade mellan tv-kanaler. Sneijder har imponerat, även om han är bra i Real också får man intrycket av att holländarna som vanligt får in sin högsta växel först när de drar på sig den orangea tröjan. Cristiano Ronaldo är Cristiano Ronaldo. Han har inte varit sig själv i EM, han var dålig för att vara Cristiano Ronaldo men bäst i ett piggt Portugal och det säger väl allt.
Cykelkedja: Arshavin är EM;s bästa spelare redan nu, ändå var han avstängd de två första matcherna och har endast spelat mot Sverige och Holland. Helt jävla outstanding har han varit, spelar på en nivå ovanför de andra världslirarna, man undrar om han inte dragit lite uppåtpulver. Ett jäkla steg och spelsinne för att inte tala om känslan i BÅDA fötterna!
Nihat är en såndär klassisk äcklig straffområdesspelare som äter upp hela kroppen om man lånar ut sin lillfingernagel till honom. Fråga Petr Cech hur det känns att ha den turkiska kobran flåsandes i nacken. Att han sen har gjort EM;s snyggaste mål gör honom inte mindre värd en plats i Pappas drömelva för EM 2008.

Gemensamma nämnare:    

Länge sen jag bjöd på mina favvisar i örongodisskålen, därför känns det lägligt nu.
Denna sommar lyssnar vi på:

"Your love" med The Outfield,
"Us against the world" med Westlife,
"Runaway" med 3 doors down,
"Det är hon" med Brolle,
"Curly Sue" med Takida och
"Ego" med The Sounds.

  
  

Jag är bögigt pigg och morgonpromenixar eeevery fucking single day när jag är hemma.
Det är Farmor, jag och Fajsi som fotgängar från vårt gula tegelhus i Norra Hökedalen till byns enda busskur i Södra Hökedalen.
I busskuren sätter vi oss alltid en kvart och tar in naturen, låter Fajsi få gott om tid att lukta på blommor och andra grabbars avkomma samt språkar om vatten och vind.
Det är sen, på hemvägen, som dessa "Farmorhistorier" kommer till, det är då vi kommer in på samtalsämnen som är fylllda av motsättningar och trissar upp oss båda.
Jag vettefasen vad det är med just hemvägen, varför uppkommer inte dessa diskussioner på ditvägen eller i busskuren liksom.
Men desto bättre för sanningshalten i mitt återberättande av Farmorhistorierna, att jag slipper memorera ordväxlingarna allt för länge.
Fem minuter brukar jag behöva ha dem i skallen innan vi kommer hem till dörren och jag kutar upp för trapporna till mitt rum och dyker ner i blocket.
Här har vi den senaste debatten, bara för er som väntat och väntat när er favvoblogg varit uuur funktion:

Farmor: Nu tycker jag att du visar tendenser till att vara illa ute igen.
Jag: Vadå illa ute?
Farmor: Nej, nu dricker du flera gånger i veckan och håller på.
Jag: Jag lever, ja. Nenne har sagt att man måste göra det, det viktigaste för en skrivare är att leva.
Farmor: Vem?
Jag: Nenne.
Farmor: Vem é det?
Jag: Läraren på skolan.
Farmor: Du, de där lärarna du hade verkar vara riktiga flummare.
Jag: Ja men det är bra! Var inte nedlåtande när du säger flummare, det är något positivt. Säg vidsynta istället.
Farmor: Man måste väl inte supa för att man lever?
Jag: Alla poeter super.
Farmor: Jo, jag vet det...
Jag: Jag har läst i Fylkesons böcker om hur han träffat sin poetvän Per-Eric Söder, gått ner på Södermalm och tagit några pilsner.
Farmor: Du, ta och släng de där jävla böckerna!
Jag: Nej, jag brinner för detta. Jag vill träffa människor, uppträda, skriva och utvecklas inom något jag mår bra av. Jag ska inte va på nån jävla fabrik. Du hade varit nöjd om jag hamnat på Lear, vad är det för liv? Hur kul liv har Olsson haft det när han ser tillbaka på att först varit lastbilschaffis och sen fabriksarbetare? Jag vill se tillbaka på ett liv jag velat leva och gjort saker jag brunnit för.
Efter den utläggningen blev det en ljuvlig tystnad.
Jag hade inget mer att tillföra, fantastiskt nog inte hon heller.

 
Ett tillfälle då vi aldrig kommer på kant med varandra är när hon vevar i grytorna för där är hon allsmäktig, finns inget att invända emot.
Probably the best kokerska in the hole wide world.

Det som skulle bli en nystart för bloggen blev en kraschlandning.
Jag som var laddad till tänderna och överlycklig när nätet och Hökedalen och Delldatorn var i symbios med varandra satte flinet i halsen i precis samma sekund som det första riktiga inlägget på flera veckor publicerades.
Dellen bara slocknade och var omöjlig att starta upp igen.
Så nu har jag två datorer med kolsvarta skärmar.
Vad sägs om antivirusprogram, brandväggar och lite såna prylar nästa gång, Kapten Sylt?
Idag har jag iallafall äntligen fått nävarna ur rumpen och lämnat in min ordinarie lapptopp på lagning hos SIBA.
Christian Chivu-kopian i kassan gav mig inte alltför goda odds på att mitt hundratal bildmappar från åratal av fester och tokigheter samt massa viktiga dokument, däribland gymnasiedagböckerna som hade varit gjutna i mina framtida memoarer, finns kvar när jag får tillbaka datorn.
Men det finns ingen återvändo, inga genvägar.
Enda rätta nu är att rusta sig bättre och ge sig ut med kameran och sinnena för att kunna ladda på med nya bilder och nya viktiga dokument och nya dagböcker att gjuta in i memoarerna.
Bloggeri på regelbunden basis får vi se när jag kan stå till tjänst med, har lärt mig att det skiter sig rejält när man lovar stort.
Cirkus två veckor skulle det ta innan lapptoppen är i mina händer igen, om jag lyckas hålla virus borta samt synka grabben med Hökedalens internetnät så kanske jag kan få upp flowet där nångång.
Förhoppningsvis ska jag under tiden lyckas nypa åt mig nån dator här och där, som nu på arabiska Alkiskroken, så ni inte blir helt utsvultna och byter startsida.
Gör er röst hörd i kommentarfältet om det är nåt speciellt ni vill att jag ska skriva om, blir ju rätt mycket som faller mellan stolarna när flera veckors bloggande går bort.
Tack för att ni har överseende!

 
1. Virus - Grabbarna som hindrar mig från att leverera dagligt godis till er.
2. Chivu - Grabben som ska eliminera virusgrabbarna.

Man kan säga att jag droppade in och chockade.
Droppade in i Olssons vedhög och chockade honom med tunga lyft, sylvassa sågningar och god hand med virket.
När jag kom hem ramlade jag rakt ner i soffan och rörde mig inte ur den förutom när det kändes mer lämpligt att ligga i sängen istället, då förflyttade jag mig dit.
I horisontalläge låg jag de tre första dagarna, helt paralyserad.
Sög in intryck, bearbetade övergången från den extrema internatmiljön till gravlugnet i farliga sagolandet Hökedalen och försökte landa i verkligheten.
Det gick jävligt dåligt, kan man säga.
Tankarna och känslorna var till större delen av negativ art, övergången och de hårda avskeden tog styggt på mig.
Jag har inte repat mig än, verkligen inte nu efter att jag fick en karatespark i ansiktet över telefon för en halvtimme sen, har varit tämligen instabil senaste två veckorna.
Det har dock funnits ljuspunkter, som sagt var.
Förutom helgerna som jag tillbringat med mina killar så är det de tre arbetspassen med Olsson uppe i vedhögen som skänkt mig glädje.
Jag har bara gjort enstaka gästspel tidigare år, men nu har jag gjort tre pass i en klump och det har varit riktigt givande.

Farmor kom upp en gång och hälsade på i vedhögen.
Jag trodde hon skulle berömma min insats, men istället sa hon syrligt "detta kan du behöva".
Jag undrade vad hon menade med det.
Farmor: Jo, att du behöver bygga upp arbetarhänder som riktiga män för att kvinnor tycker att man ska ha det.
Jag: Fråga Fylkeson om man mäter manlighet i händerna, svarade jag hätskt.
Farmor: Du, den där Fylkeson skulle jag knäcka lätt.
Jag: Nu har du snackat skit om de människotyper jag värnar mest om i samhället.
Farmor: Vilka då?
Jag: Poeter och polacker.
Farmor: Jobba nu.

Olsson, som annars är en sammanbiten figur har även han skinit som en sol när jag visat upp talanger med träbitarna.
Och man kan säga att han lär mig att bli mer grottbrottarman samtidigt som jag lär honom att vara mer mjukistänkarman.
När jag gick ner till stenplattorna för att ta en päronsaftpaus hördes ett ylande uppifrån vedhögen: CALLE!
Jag: Jaa?
Olsson: Jag ska flaxa i vassen!

När vi slutfört vårt arbete satte vi oss i solen och tuggade lite Tranströmer, vem hade trott att Olsson skulle börja läsa poesi, liksom.
Vuxna män gör saker tillsammans.

 

Här sitter man med ståfräs i Blades´n.
Var så säker på att inte internet skulle funka nu, dels på grund av det Hökedalska internätet och dels på grund av den dassiga dator jag nu använder mig av, så jag har inte ens bemödat mig att göra ett försök sen jag kom hem.
Men nu fick jag ett infall och gav det en chans, gissa om jag blev lycklig när grabben lös grönt.
Det går inte smärtfritt, nätet hoppar ur och spexar väldigt, men det löses med gammaldags tålamod.
Med tanke på att jag inte skrivit en bokstav här på nio dagar och att ni ändå varit inne och kikat flitigt så lär ni inte vara helt bedrövade heller nu när er favvoblogg åter sätts i rullning.
Jag är duktigt bloggkåt nu, ska bli underbart att få jobba in inlägg igen.
Slutdravlat, nu kör vi!
 
 

Jag är på blixtvisit hos Uncle Molle nu med John-John.
Fick bara med mig en Farmorhistoria på kameraminnet, slutrapport från skolan, fakta om polisens farvälknull, sagan om resan Kumla Kyrkby-Hökedalen med Max-Åke och min syn på övergången från folkhögskolelivet till verkligheten och säkert massa mer spex kommer senare.
Jag har nämligen inte tillgång till nätet och ingen pigg dator hemma i Hawkwelly så det får bli som det blir med bloggandet nu ett tag.

Idag kan jag släppa Farmorhistorian grundad på samtalet jag och Farmor hade efter att jag ringt upp radioväxeln.
Sveriges Radios lokalstation här, Radio Väst, söker radiopratare, några lyssnare ska få chansen att snacka en timme som sommarpratare.
Farmor tyckte det lät som nåt för mig och det tyckte jag också så jag ringde idag.
(Farmor står i badrummet och fixar håret med öppen dörr, jag står ute på trappan)
Jag: Jag har ringt grabbarna nu.

Farmor: Har du det, vad sa de då?

Jag: Att jag skulle skicka ett brev nu i dagarna.

Farmor: Jaså?

Jag: Ja, men jag visste inte om jag skulle presentera mig som Calle eller Karl-Henrik.

Farmor: Nämen du, vad är detta egentligen? Nu får du sluta.

Jag: Nej, jag är poet nu. Det finns väl för fan ingen poet som heter Calle?

Farmor: Du får uppföra dig om du ska va med i radio.

Jag: Jag ska flaxa i vassen och ropa ut tusentals versioner av mitt liv!

Farmor: Inte så högt. De undrar runt om här hur det står till med dig egentligen, fattar du väl?

Jag: Jag ska bada VILD och LJUS! Och mitt hjärta, det ska ligga kvar på vattnet.

Farmor: Sånt kan du väl inte läsa upp, folk tycker man är lite knepig då, vet du.

Jag: Det köper jag alla dagar i veckan, jag är poet nu.

 

1. Olsson, Farmor och Max-Åke fikar efter att Max-Åke har skjutsat hem mig.
2. Fajsi flåsar i värmen.