AndersEllerKim

Man kan säga att jag droppade in och chockade.
Droppade in i Olssons vedhög och chockade honom med tunga lyft, sylvassa sågningar och god hand med virket.
När jag kom hem ramlade jag rakt ner i soffan och rörde mig inte ur den förutom när det kändes mer lämpligt att ligga i sängen istället, då förflyttade jag mig dit.
I horisontalläge låg jag de tre första dagarna, helt paralyserad.
Sög in intryck, bearbetade övergången från den extrema internatmiljön till gravlugnet i farliga sagolandet Hökedalen och försökte landa i verkligheten.
Det gick jävligt dåligt, kan man säga.
Tankarna och känslorna var till större delen av negativ art, övergången och de hårda avskeden tog styggt på mig.
Jag har inte repat mig än, verkligen inte nu efter att jag fick en karatespark i ansiktet över telefon för en halvtimme sen, har varit tämligen instabil senaste två veckorna.
Det har dock funnits ljuspunkter, som sagt var.
Förutom helgerna som jag tillbringat med mina killar så är det de tre arbetspassen med Olsson uppe i vedhögen som skänkt mig glädje.
Jag har bara gjort enstaka gästspel tidigare år, men nu har jag gjort tre pass i en klump och det har varit riktigt givande.

Farmor kom upp en gång och hälsade på i vedhögen.
Jag trodde hon skulle berömma min insats, men istället sa hon syrligt "detta kan du behöva".
Jag undrade vad hon menade med det.
Farmor: Jo, att du behöver bygga upp arbetarhänder som riktiga män för att kvinnor tycker att man ska ha det.
Jag: Fråga Fylkeson om man mäter manlighet i händerna, svarade jag hätskt.
Farmor: Du, den där Fylkeson skulle jag knäcka lätt.
Jag: Nu har du snackat skit om de människotyper jag värnar mest om i samhället.
Farmor: Vilka då?
Jag: Poeter och polacker.
Farmor: Jobba nu.

Olsson, som annars är en sammanbiten figur har även han skinit som en sol när jag visat upp talanger med träbitarna.
Och man kan säga att han lär mig att bli mer grottbrottarman samtidigt som jag lär honom att vara mer mjukistänkarman.
När jag gick ner till stenplattorna för att ta en päronsaftpaus hördes ett ylande uppifrån vedhögen: CALLE!
Jag: Jaa?
Olsson: Jag ska flaxa i vassen!

När vi slutfört vårt arbete satte vi oss i solen och tuggade lite Tranströmer, vem hade trott att Olsson skulle börja läsa poesi, liksom.
Vuxna män gör saker tillsammans.