AndersEllerKim

Det var inte roligt att lyfta bort stora karaktärer som Monika Szeliga och Franz Kristian Werner ur min vardag.
Kändes som att lämna tillbaka grannens husvagn som man lånat hela sommaren och haft världens upplevelser med, gjort till en del av sig själv.
Fast nej inte så, mer ofrånkomligt.
Grannens husvagn kan man säkert köpa om man fläskar på med stålar.
Denna rockad var totalt omöjlig att förhindra, som när man blir schackmattad och ens kung stupar.
Det går liksom inte att köpa tillbaka kungen, det går inte att göra nånting alls åt saken för såna är reglerna.
Jag har kommit fram till att jag inte ska skriva ingående om min sista tid på skolan och det absoluta slutet.
Om jag lägger ut rubb och stubb här, vad ska jag då skriva om i mina memoarer sen.
Men en sak jag bjuder på är byteshandeln jag hade med Monkis och Franz.
Monkis och jag låg bakfulla i gräset bakom internatet en dag i början på maj och pratade fysiska minnen att ta med sig när man skiljs åt och fortsätter leka livet i olika länder.
Om hon fick välja ett minne av mig så var det ett par brills ur min solbrillssamling.
Solbrillssamlingen är tillsammans med Leinartavlan de prylar jag värdesätter högst av ting i min ägo men det var aldrig någon tvekan om att hon skulle få öppna godispåsen och plocka vilken karamell hon ville.
Hur mycket jag än gillar dem så skulle de bli mer uppskattade i Krakow än i Hökedalen i och med att jag inte har några känslor för dem som individer vilket hon skulle få genom att de var en gåva från en vän.
Brillorna hon valde var stekarbrillorna, med silverbågar och tonade rutor.
Troligtvis det mest använda paret och efter regnbågsbrillorna de högst rankade av mig.
Framför allt de äldsta i samlingen, de först införskaffade av alla grabbar.
Och inte införskaffade på vilken zigenarmarknad som helst utan av misstag kvarglömda på Aggans huvud av en trevlig tjej på bussen mellan Trollhättan och Uddevalla en fredagnatt våren 2005.
Inte trodde den trevliga tjejen att stekarbrillorna skulle bo i Krakow idag när hon satte dem på Aggan inför ett spexigt foto.
Monkis frågade mig vad jag tänkte på när jag tänkte på henne, vad jag skulle vilja ha i utbyte som minne.
Dina flip-flops svarade jag utan att blinka.
Hade väntat på frågan och var väldigt säker på vad jag ville.
Okej dem kan du få, sa hon utan omsvep.
Men vi bytte inte på studs utan kom överens om att ha en ceremoni sista dagen innan avskedet, tills dess skulle vi använda våra grejer så mycket som möjligt för att in i det sista jobba in vår själ i dem.
Ceremonin var vacker som en dag, vi medsände prylarnas historik på papper där jag beskrivit brillornas resa från Trollhättebussen och hon hade beskrivit flip-flopsens tjeckiska ursprung från barnprogrammet om den lilla mullvaden och semestrarna i Italien och Skottland.
Sen tog vi ett sista kort på varandra iförda våra gåvor innan vi slutförde bytet och jag tog emot flip-flopsen som hon omsorgsfullt slagit in med lite väl bögiga guldsnören.
Jag har gått en del i de gröna mullvadarna men de är lite för små för mig och ena piggen på undersidan har visat tecken på slitenhet så jag är försiktig och sparsam med dem.
Stekarbrillorna mår kalas har jag fått rapporter om och efter detektivspaning i Lennartssons bilddagbok finns ingen anledning att tvivla.

Bytet med Franz var av det mer spontana slaget.
När jag höll på att städa uuuur mitt rum under utflyttningslördagen hittade jag Uuuurmasken på Leinar.
Nu har jag ju en Leinartavla och massa minimasker på Leinus att dyrka för egen del, megamasken skulle definitivt bringa mer glädje hos herr Franz.
Under tiden den låg på hatthyllan och väntade på att bli stockholmare fiskade jag upp en Mooreblaska och två varma pilsner som kompade Leinarmasken på ett läckert sätt.
Jag begav mig till en städande glad mottagare längst ner i korridoren som genast dök ner i sin packning och återvände med två luriga musiktidningar.
Länge har jag förstått att Franz som är en betydligt mer avancerad musikälskare än mig ansett att jag är en för bra kille för att lyssna på mainstreampop.
Musiksmak ska utgöras av en mycket enkel formel musik+smak=musiksmak.
Var och en lyssnar på det den vill, om det jag föredrar att lyssna på speglar mitt sätt att vara, klä mig och hela den biten, det vettefan men jag går inte in för att anpassa.
Sen är det ingen nackdel att vara öppen, jag lyssnar på den som vill introducera mig för nya alternativ, i synnerhet en sån snubbe som Franz.
Har bläddrat lite i tidningarna men de gav inte så mycket, hade nog varit bättre om han bränt en skiva med artisterna på fast han hade ju ingen plan, detta kom ytterst spontant som sagt var.
Det elementära är gesten, han kunde lika gärna givit mig en påse apelsinskal, mysigt bara att ha nånting som är Franzkt att gå och kika på i tidningskorgen ibland.

   
Jag måste säga att båda lyfte en nivå i sina nya accessoarer, stekarbrillorna är mer tjejiga än killiga och flip-flopsen är gjorda för att matchas med Blades.
 
Två poeter som byter godis och vidgar varandras vyer, två kulturer som möts och glider över gränserna.
Den djupe äter lättsam mat och den mjuke äter svårtuggat.