AndersEllerKim

Goe, goe stekarturnén har fått en flygande start.
Så bra att jag är orolig för upprepning av scenariot från Krakowveckan i somras, då första kvällen var trippelt så bra som alla de övriga kvällarna tillsammans.
Då gavs i och för sig aldrig tid till återhämtning, som nu, och då fanns inte den knorr som är tänkt att kröna denna tripp.
Fast faktum kvarstår, fredagens superpoesi, fredagens suveräna fest och lördagens marathonfest blir svåra att trumfa.

Upphovet till denna resa är Franz och hans pappa Röjjes inbjudan till mig om att hänga med dem på poesikväll här i Västerås.
Bruno Kenneth Öijer är landets störste scenpoet och om Franz och jag ska bli nånting i den branschen är det vår förbannade plikt att iakkta denne rutinerade räv, varför jag utan tvekan tackade ja.
Det var 350 välinvesterade kronor, Bruno var än vassare än förväntat.
Jag såg en stor spelare göra en stor match under två gånger 45 minuter plus paus för "ett glas på en kvart-tjugominuter".
Inte bara tidsintervallerna påminde om en fotbollsmatch, atmosfären och entusiasmen gjorde det också.
Bruno lät publiken känna sig delaktig men stod på egen hand för målfyrverkeriet.
Han läste uppskattningsvis 30 dikter och gjorde exakt lika många mål.
Det verkade verkligen som att han inte spelade teater utan blev lika jävla lycklig gång på gång, tänk er vilken känsla att göra 30 mål på nittio minuter, då snackar vi lycka med stort L.
Efter vart och ett av uppläsningarna knöt han ena näven, ibland båda, och visade med inlevelse vilken vinst det var att han lyckades förmedla sina visdomsord till publiken.

Under min första poesititt gick det väldigt städat till, för att inte säga stelt, då ska man betänka att Tranis är en gammal och väldigt sjuk man, och att han inte ens läste upp sina egna texter, så no offense mot honom, men jämför man dessa framtoningar känns Öijers som den bättre, klockren.

Att försöka sätta ord på verkligheten och pricka precis är en fantastisk prestation, på samma sätt som det är det när man får en boll i boxen, trängd och med ryggen mot mål och lyckas vända sig fri och sopa bollen stolpe in.

Därför ska det naturligtvis firas på samma sätt.
Prickar man in rätt ord på rätt plats känns det konstigt att hålla igen, de gånger jag själv läst upp mina rader har jag nästan ursäktande förpassat mig själv från platsen i ljuset, något som känns skevert med detta i åtanke.

Mitt första intryck av Bruno fick jag för ungefär ett år sedan då jag bekantade mig med poesin på folkhögskolan i Sala, han personifierade min fördomsfulla bild av en poet och ökade mitt avstånd och skepsis till något jag nu älskar och förordar.
Han verkade vara en skum person, som levt och levde ett skumt liv, pratade som om han var från en annan planet, såg ut som en fågelskrämma och sist men inte minst hade jag väldigt svårt att förstå mig på hans bilder av livet.
På ett år har mycket hänt, jag har närmat mig poesin med stora steg, Bruno fångar mig i sin nya bok på ett helt annat sätt än han gjort med det jag tidigare läst av honom, och jag har börjat lyssna på vad han säger och vad som kommer inifrån honom istället för hur han säger det och hur han ser ut.
Såhär: Ronaldinho ser ut som en häst och Wayne Rooney ser ut som Shrek, det är en sanning deras flickvänner kan brottas med grabbarnas föräldrar om, inte något jag mår dåligt av när de bemästrar världens bästa uppfinning så ypperligt som de gör.
Stora yrkesmän som Ronaldinho, Rooney och Bruno kan dra en plastpåse över huvudet, deras storhet blir aldrig mindre för det.
Amen, liksom.

  

1. Ser ut som en häst, men är en mästare.

2. Ser ut som Shrek, men är en mästare.

3. Ser ut som en fågelskrämma, men är en mästare.

Hörru Sylt, kom hit så ska jag prata med dig!
Jag är ju här nu, Hjärtat!

Nämen det är ju världsklass.
Jodå, satte.

Kommorde?
Waffi?

Hur mår du, vitryska.
Jaha, jo har tillfrisknat från sjukdom och det känns bra, dessvärre mör efter goe resan och deppig över goe snöblasket, men ser fram emot morgondagen. Ligger på en sexa om jag placerar måendet på en tiogradig skala, allt är som det ska en oktobernatt i Rulles soffa.

Nåt roligt att berätta från resan?
Nej, det var en ovanligt grå resa faktiskt, enda gången det brände till var när jag la Olssons Robinsonansökan i en gul låda i Åmål vid tvåtiden.

Hade du inte gjort det tidigare?
Den oerhört korkade fråga skulle kunna få svaret nej, men jag väljer att utveckla: Jag skrev ansökan på datorn i förra veckan men hann inte få ner det på papper innan jag åkte till Uddevalla i fredags, när jag kom tillbaka från Uddevalla i söndags var jag sjuk och frisk först idag då jag jobbade ner ansökan på ett papper, köpte brev och postade.

Jag förstår. Bloggsnack nu, vilka är senaste tidens bästa inlägg?
Bästa och bästa, ur vilket perspektiv då?

Det som är bäst är väl det som är bäst. Vadå perspektiv?
Ja, det mest välkrivna eller det som gör sig bäst i bloggform eller det som är mest läsarvänligt?

Bäst i bloggform är väl det som är välskrivet och läsarvänligt och hela faderullan så det bloggformsbästa då.
Det mest lässkrivna är sällan samma sak som bloggformsbäst och mest läsaruppskattat, men nu ska inte jag vara sån. De bloggformsbästa på senaste tiden är nog "Robinson 2009: OLSSON" och "C.W.J. goes E.M.D.".

Naturlig följd, sämsta dito?
Fjortishistorian om fylla är nog den sämsta historian i bloggens historia.

Vad vill läsarna ha, tror du?
Svårt att veta, de säger ju ingenting.

Vad tror du?
Hälso-Ove vill ha modeblogg, Skörsten vill ha bidrag och bomber, Snusans mamma vill att jag ska skriva om Snusan. Det är vad jag tror.

Hur stor vikt lägger du vid det?
Det bästa är om det jag skriver om matchar det folk vill läsa om. Är man inne kontinuerligt så gillar man nog helheten, det är väl det viktigaste. Börjar man gå in för behaga blir det nog inte bra, jag går min bloggväg så får de läsare som vill haka på.

Men hur stor vikt lägger du vid Hälso-Oves, Skörstens och Snusans mammas viljor?
Skulle Hälso-Ove önskemåla att jag modebloggar höstens halsduk, Skörsten be om min ståndpunkt i amerikanska valet eller Snusans mamma uttrycka önskan att få veta varför jag inte kommer bli hennes svärson, så skulle jag troligtvis tillfredsställa dem. Det kanske skulle ta lite tid, det kanske inte skulle bli lika bra som om jag självmant valt att skriva om dessa frågor, men nog fan skulle jag skriva något de velat läsa.

Är det nån som vill läsa den här intervjun, tror du?
Ja, Noni sa väl att detta var hans favoritmoment för ett tag sen. Så minst en tror jag vill.

Till sist, vad kan du säga om närmsta dagarnas bloggande?
Det kommer något som Hälso-Ove saknat en längre tid, det kan jag säga.

    
1. Snöblask.
2. Åmål.
3. Snusan och Snusans mamma i våras.
4. Noni och jag 2004.

Då var det dags för höstens happening, stekarturnén.
Och den kommer i precis rätt läge, efter att ha tillfrisknat från en sjukdom som varat sen i söndags, jag har inte varit utanför dörren på tre och ett halvt dygn, detta blir som att släppa ut en varg i en fårhage.
Om ett par timmar börjar min resa österut i vårt land och där kommer jag befinna mig några veckor, i olika delar och med olika profiler.
Det blir poesi, fotboll, festligheter och minst en överraskning!
Jag har ett preliminärt stekarschema i skallen men det finns möjligheter till platsbyten och såna saker så allt är inte spikat.
Naturligtvis tar jag med mig lapptoppen, och därmed bloggen och därmed er, på resan.
Inte säkert att jag levererar inlägg i lika strid ström som i vanliga fall under resans alla partier men då vet ni att jag inte har dött utan att det steks rätt hårt.
Avgång!

   
Några av de profiler jag ämnar steka med på denna turné:
1. David.
2. Uski.
3. Franz.
4. Bruno.

Det är inte ofta jag har framme motorsågen på allvar här men nu är det dags, det är dags att mangla in bokstäverna r, ö, t, ä, g och g i flinten på Magnus Betnér.
Han har fått härja ostört länge nu, fått hålla på att stinka.
Vad är det för jävla sysselsättning, jobba som gödselspridare och tillvarosabotör för så många som möjligt.
Är man komiker ska man vara rolig, få folk att må bra, inte få dem att må skit.
Första fyra gångerna man såg honom var han spännande för han hade en egen stil och man undrade om han var skådespelare eller om han verkligen var sådär arg på allt och alla som han verkade.
De sista åttiotre gångerna har han mestadels varit patetisk och sorglig.
Visst kan man driva och dra skämt på andras bekostnad men då får man göra det med nån form av kärlek och glimt bakom, inte med genomelakt uppsåt.
Lågan som fick mig att brinna tändes igår när jag såg Debatt med Janne, förstår inte att ett så seriöst program vill ge en så oseriös människa programtid.

Han drev, som många gånger förr, om Patrick Ekwall, som efteråt kritiserade Betnér för att han gömmer sig bakom ordet satir när det egentligen handlar om mobbing.

Jag undrar om Betnér mår gott när han släcker lampan på kvällarna och känner att han gör en snygg insats på den här planeten
Jag är tveksam, är han frisk borde han ha en hink vid sängen att spy ut ångest i, för ångest måste man ha när man inser hur många sårade man lämnar bakom sig.

Jag vet vad jag pratar om, jag var lite som Betnér när jag var liten, levde på att suga i mig det syre de andra skulle andas in, trodde att jag själv blev högre bara för att jag ställde mig på alla andra.
Jag växte upp, men Betnér beter sig som ett bångstyrigt barn fortfarande, vid 34 års ålder, man undrar hur länge han ska få hålla på med sin skit.
Han har styrkor att bygga på istället för förnedrandet, han är slipad och påläst inom många ämnen, har ofta sunda åsikter när han sätter den sidan till, hans hackande på kvällstidningarna, religionerna och mansgrisarna har jag inget emot, men de hänsynslösa personangreppen äcklar mig.
Magnus Betnér, take your time.

 

Rubriken är Elin Longorias ord från Harryskön i fredags.
För första gången blir jag igenkänd på stan som bloggaren från andersellerkim, överraskande och kul, sämre saker än denna blogg kan man förknippas med.
Med lite distans till det hela tänkte jag: Wow, detta är min första groupie.
Men så jobbar vi inte här på andersellerkim.
Med mer distans till det hela konstaterade jag: Najs, en ny medlem i andersellerkimfamiljen.
Jag tycker vår familj alltid haft utseendet till vår fördel, men i och med tillskottet Elin Longoria lyftes vårt ansikte ytterligare, ett bombnedslag extra kan aldrig skada.

Även antalet besökare har höjts senaste veckan, känns godis att vi spetsar till oss nu när Blondinbella är tillbaka i bloggdjungeln och bufflar igen.

Eva  Longoria

Det är höst och det är mörkt.
Men tillåt er inte må skit på det mörker vi har nu.
Det kommer bli mörkare.
Take your time.

För att inte dassa ihop gäller det att hela tiden ha veven i gungning och ösa med Guru Josh Project till låten 
"Infinity 2008".

Årets sista oktoberhelg är till ända, Jonas har gjort comeback i gänget efter oljeförvärv, jag har blivit nekad inträde på grund av dina böxer, ännu en fylleblock har blivit raderad efter ett halvt dygn i bloggljuset och nu sitter jag här, sjuk och jävlig, i den dalsländska skogen efter att än en gång ha stekt rätt hårt i bohusläns huvudstad.

Vad gäller fylleblocken kan det ha varit min sista.
Jag har väl skrivit ett tiotal sammanlagt, vet inte hur många som överlevt en bakfylla men mer än två kan det inte vara.
Jag är ingen fylleblockare helt enkelt, den biten sköter killar som John-John och Quimmen mycket bättre.
Själv är jag alldeles för seriös och försiktig när jag kommer i kontakt med ett tangentbord efter en krogrunda, vid fylleblockandet ska alla spärrar släppas, åsikterna ska flöda och hjärtat ska blöda.
Att skriva som i vanliga fall, fast sämre, är inte mycket att visa upp för världen, men om jag har nåt hämningslöst fyllo i närheten nån gång så kan det bli fylleblockande på andersellerkim ändå via gästspel.

Själva festfredagen blir det mer om när månaden ska summeras i vimmelbildsform, jämfört med förra helgens utgång var detta en slentriankväll på Harrys, för egen del höll jag mig i skinnet och slipper därmed kaninmaten denna vecka.

Helgen utvecklade sig till att inte vara en festhelg i första hand, utan mer en mysig sporthelg.
Under bakiskäket på Fyrkanten, där jag trots miniburgartillståndet chockade med att beställa köttbullar och mos efter grundlig utfrågning om kockens mostalang, kom vi fram till att Trollhättan som skulle få njuta av vår närvaro, kvällen till ära. 
Väl där visade det sig att bowlinghakets dörrvakter var alltför desorienterade på modedjungelns byxfront och nekade oss inträde på grund av mina adidasmjukisar(om jag ändå haft vett att ha på mig Bladesen istället!).
Vi var alldeles för pussitivt inställda till livet för att låta oss slås ned av denna detalj och styrde kosan mot hemstadens discobowling istället.
På banan intill Silow och Fribbe ägnade vi lika mycket tid åt spelförstörelse som åt spel.
Jag vill inte skryta, men trots att Midda försökte döda mig två gånger vann en person som ni alla känner mycket väl.
Medan en person ni alla känner mycket väl putsade pokalen silvertröstade Quimmen med stil och bjuckade John-John på en strippshow i världsklass och en mysig lördag fick ett sexigt slut.

Söndagen ägnades åt att se på damfotboll i Agnebergshallen och spela tennis med bröderna Noni och Flexa, sämre veckoslut kan man sannerligen ha.

Att leva högkvalitativt helgliv är inte gratis, jag betalade med dålig sömn inatt och med rejäl halsont, huvudvärk och ömhet i kroppen här och nu, knarkandes halstabletter och apelsinklyftor.
Men det finns inte mycket att be för, man får ta det som en man(gnälla värre än en kvinna när hon föder barn) och se till att bli frisk fort för på torsdag startar min östsvenska turné med avresa mot Gurkstaden för Halloweenfirande med Röjje, Franz och Bruno.

Nåväl, tack för goe helgen och för att ni finns, vänner och bröder!

   
1. Värdestek efter lördagslunchen.
2. Quimmen under bowlingen.
3. De fyra stora bildar tillsammans laget "Dina böxer".
4. Broder Flexa och Broder Noni i tennishallen.

Ikväll är det goe festen på TB igen!
TB är gangsterförkortning av Tureborg och ska uttalas engelskt, Tureborg är kvarteret i Uddevalla som jag är uppväxt i, mer om TB vid annat tillfälle.
Vad som för mig dit ikväll är goe Quimmen, han bor där i en charmig etta sedan i våras och bjuder återigen till samkväm och inspelning av E.M.D-video.

Kalasade hos Quimmen förra helgen också, det var en kanonkväll med mycket skratt och skoj, jag var i goe formen men lik förbannat föll det en dyster skugga i kanterna efter en gaffling med en snubbe som vi kan kalla Klöver tre.
Det var inget allvarligt men lik förbannat var det en gaffling, en stämning som osade sur katt runt min annars smultrondoftande muskelkropp.

Ofta har jag väldigt kul när jag deltar i partyn, men det duger inte för alldeles för ofta ger jag mig själv anledning till ångest i efterhand, är det inte på grund av att jag gafflat så är det på grund av att jag fylleringt eller fyllesms;at eller fyllemsn;at eller ställt till med andra olämpligheter.
Det kan tyckas vara småsaker, så länge man inte gör något olämpligt eller skadar någon annan i nämnvärd utsträckning kanske det kan ses mellan fingrarna.
Men nejnej, felfel, bortbort.
Fest ska vara 100% glädje, 0%ångest, bråk och dumheter.

Jag har många gånger kallats partyprisse och det är nog en allmän benämning på min karaktär en fredagkväll.
Vet inte riktigt vad man menar, hoppas de menar att jag att jag öser på och föregår med gott exempel.
En partyprisse för mig är inte grabbarna i Oasis när dom kastar ut tv;ar genom hotellfönster, har ormgrop med groupies och spöar upp sin betjänt.
Det ingår inte att ställa till med skandaler som jag gjorde för några år sedan, jag har lugnat mig betänkligt men fortfarande inträffar miniskandaler då och då, detta måste slipas bort.
En partyprisse ska höja stämningen, sprida kärlek och glädje, få folk att må bra och det är den gubben jag vill vara i festvimlet.
Därför har jag nu bestämt mig för att köra lite piska slash morot med mig själv, eller snarare hot slash straff.
Om jag sprider minsta dåliga stämning, skickar ett enda sms eller ringer ett enda samtal ikväll så blir det ingen stekarmat nästa vecka.
Jag ska resa både utrikes och inrikes nästa vecka, då brukar det bli miniburgare eller pirre, men om jag inte sköter mig ikväll så blir det kaninmat hela veckan.
Skulle kunna dra i tyngre trådar, men jag börjar med detta, livskvalitén skulle försämras tillräckligt om jag måste beställa in gurka och cous-cous istället för Big Mac och pommes på Mackedonkan, för att jag ska skärpa mig rejält därefter.
Sköter jag mig inte blir det förstås tyngre åtgärder, fast det ska nog inte behövas.
Det finns egentligen inget stort problem men jag pressar mig själv nu direkt så jag inte blir lika vild som jag var för några år sedan.

Nu önskar jag att alla läsare får goe, goe kvällen ikväll, hoppas ni möter mig i mörkret så ska ni få en puss eller nåt!
Nåväl, upp till bevis för Kapten Kärlek!

   

Jag åker buss 730 mellan Bäckefors och Ed, två säten bakom mig sitter två tonårsflickor och reder ut helgens förehavanden:

Fyllefjortis: Jag var så dretfull förra helgen!

Fjortiskompis: Jaså?

Fyllefjortis: Jaa, var på Torgny Melins i Bengtsfors, du vet.

Fjortiskompis: Jahaa.

Fyllefjortis: Ja, och jag blev så full på förfesten att jag inte minns vad som hände sen.

Fjortiskompis:  Jamen det är då det är som mest lyckat.

Fyllefjortis: Jaa, antingen blir det lyckat eller inte, man vet liksom inte i efterhand.

Fjortiskompis:  Nej, precis. Men hur kom du hem då?

Fyllefjortis: Jag fick skjuts med en kompis till han vi skulle sova hos, det kommer jag ihåg iallafall.

Fjortiskompis:  Jajaa, okej.

Fyllefjortis: Sen da´n efter när vi vaknade så frågade dom varför jag hade hånglat med en viss kille och det kom ju inte jag ihåg alls.

Fjortiskompis:  Oj, vad jobbigt.

Fyllefjortis: Ja, och så hade en tjej börjat grina för hon var ju på G med honom då.

Fjortiskompis:  Åhh, jobbigt.

Fyllefjortis: De var ju inte ihop men ändå på G, det blir ju så jobbigt då.

Fjortiskompis: Mmm...

By the way: Dretfull på dalsländska och värmländska är detsamma som skitfull på svenska.

 Fjortisar.  Torgny Melins.

Det här inlägget kunde inte skrivas i slutet på juli, när jag kom hem från Polenresan, det var både en psykisk och fysisk omöjlighet.
Hade jag överhuvudtaget fått ur mig något hade det varit förvirrat och utan respekt för varken Krakow eller mig själv.
Det har tagit en tid att samla mig och se nyktert på saken, men nu känner jag att jag kommit till en klarsynt punkt.

Polskorna är brutala, sa John-John.
Han syftade på lyxförpackningarna, och jovisst, de polska kvinnorna var inte alls öststatslortiga och håriga, de var vackra som sommardagar.
Brutalt snygga, alltså.

Personligen var jag inte bara där i nöjen utan även i affärer och jag konstaterade att det finns polskor som är brutala även när man knackar bort skalet.
Men nu när jag fått distans till det hela ser jag bara positivt på alltsammans, det mörka från i somras är ren romantik för mig idag.
Allt jag minns, alla miljöer, blickar, ögonblick, ord och handlingar är så himla romantiskt.
Och filmiskt, det kändes som att man levde i en dramarulle.
Om jag får i uppdrag att skriva ett filmmanus nån gång har jag ett helt och färdigt att plocka upp ur minnet.
Inte till en romantisk film med guld och gröna skogar, utan en romantisk med tvära kast och olyckligt slut.

Jag tänker inte må skit för något av det som hände, jag har förlikat mig med hela händelseförloppet och tackat tåget för att jag fick åka med, jag fick känna en massa känslor och det är så jag vill leva.
Fortfarande finns en massa frågetecken kvar inom mig men jag vill inte längre ha svaren, tänker aldrig närma mig den där Syrengården.
Sår mår inte bättre varken av plåster eller salt.

Tjanis, Kaptenen!
Haj.

Länge sen senast, hur kommer detta sig?
Frågar du mig det?

Vem ska jag fråga?
Ja, dig själv till exempel, sen när är det intervjuobjektet som bestämmer när det är dags för intervju och inte?

Det är samma!
Eller hur.

Hur mår vi annars?

Förutom att jag satsade på målsnålt i kvällens Svampcupsmatcher som slog målrekord redan i halvtid så mår vi göttis.

Ska vi svepa igenom de där punkterna vi inte hann med förra gången från din önskelista?

Ska vi.

Trevligt. Punkt ett, syskonen.

Bounty och hennes industrisnubbe är det stora bekymret, att Aggan slarvade bort den present han köpt till mig på Rhodos kommer jag förmodligen aldrig förlåta honom heller, trösten är att tennis med Flexa och Noni är planerad, är väl det som finns att säga på syskonfronten för tillfället.

Okej, vännerna?
Det är väl det mest pussitiva med stekarlivet, att man har tid att träffa sina vänner trots att alla bor på olika ställen. Väst har jag härjat i ett tag nu, strax blir det en vända till mina östvänner igen. Enda tråkiga är att jag nu inte har nån närstående vän av motsatt kön, det kan jag känna ibland att jag hade behövt, det är verkligen skillnad på tugget med grabbar och tugget med damer.

Jag förstår. Från vänner till Ljungskile och Leinuz.
Var och såg matchen mot Halmstad i söndags med Midda och Quimmen, matchen gjorde mig dassigare än bakfyllan. Utskåpning och Leinuz på bänken. Match borta mot Nörrping imörra, skulle kännas väldigt bra med goe segern där men jag tror på 1-1.

Från fotboll till mat, Findus färdigrätter och Kinapuffar.
Findus var länge sen nu, längs vägarna blir det miniburgare och den biten, hit hem köper man inga frysrätter när man har världens bästa kock i huset, idag exempelvis har jag njutit av Farmors fantastiska köttfärspaj. Kinapuffar har jag inte heller ätit på ett tag, när man är singel är Kinapuffarna liksom inte lika roliga.

Från maten tillbaka till fotbollen, Nico Kovac och spelsystem.
Jag saknar min tid med Nico Kovac från i somras, svensk tv visar av nån anledning inte Red Bull Salzburgs matcher. Vad gäller spelsystem så har det varit mycket gaffling om det sen Lagerbäck började laborera, hade jag bestämt över blågult hade vårt land spelat 4-2-3-1.

På så vis. Din nya hatt vill du prata om?
När den var ny ville jag det, nu är den inte lika ny. Vad jag kan säga är att det känns inte helt naturligt att ha på mig den när jag promenerar runt i Hökedalen, men jag snackade med Franz idag och bestämde att vi ska ha på oss våra eleganta hattar när vi går på poesi på Halloween!

Halloween passar bra som övergång till nästa punkt - Koskenkorva och kanel.
Det har dessvärre inte blivit nån Kosken och kanel senaste tiden, men kanske att man tar sig lite sånt med Franz vid sin sida och hatten på huvudet under Halloween.

Sista men inte minsta punkten - porr?
Vad kan jag säga, inte lika roligt utan Kinapuffar.

Avslutningsvis, vill du hälsa något till dina läsare?
Mina familjemedlemmar, menar du. Jag vill hälsa att jag tycker om dem.

   
1. Goe godiset.
2. Goe Lagerbäcken.
3. Goe hatten.
4. Goe Halloweenfirandet 07.

Jag har alltid haft en tro på att Olsson skulle slakta alla Alexandra Zazziz, Pål Hollenders och Robinson-Robbans om han fick chansen.
Han tog aldrig chansen när Zazzi, Hollender och Robban var nere i Malaysia och krigade, sen lades Sveriges första såpa ner.
Men nu bjuder tv4 på finfina nyheter - Robinson är tillbaka 2009!
Olsson bjuder på ännu finare nyheter: Han ska bli den nya Robinson!

När ansökningsraggandet svept förbi reklamrutan pushade Farmor och jag Olsson, sa att det vore något för honom.
Han vred på sig lite men var inte så svårövertalad som man skulle kunna tro.
Jag vet av erfarenhet att Olsson är allergisk mot allt vad ansökningar och brev heter, han brukar be mig skriva cv och personligt brev när han ska söka jobb till exempel, därför var jag snabb att erbjuda mig att författa hans Robinsonansökan om han antar utmaningen ifall han får den.
Okej då, om du skickar in så ställer jag upp, sa Olsson och vi hade en deal som åtminstone jag var mycket nöjd med.

Sista ansökningsdag är den 30;e oktober så det är lite småbråttom, tänkte skriva klart och skeppa iväg ansökan kommande vecka.

"Beskriv dig själv och motivera varför just du skall vara med i Robinson 2009. Glöm inte att skicka med minst ett foto på dig själv" står det på hemsidan.

Nu undrar jag dels om jag ska beskriva Olsson som han är eller anpassa till hur jag tror att de vill att han ska vara, sen undrar jag hur de kan tänkas vilja att han ska vara.
Och så undrar jag om jag ska skicka med en bild där han poserar med yxa el. baseballträ el. motorsåg eller om jag ska skicka med en där han sitter vid matbordet och pickar i maten, eller en av varje?
Första tanken är ju att han ska sticka ut, att jag ska bré på som satan, skriva så spektakulära grejer som möjligt och bifoga både yx- baseball- och motorsågsbild, men det kanske blir för mycket av det goda, de vill väl ha folk som funkar i gruppen sen också, det är ju ändå en dokusåpa modell anständigare.
Detta måste göras på rätt sätt, inget får lämnas åt slumpen på Olssons väg till Robinsonstatyetten 2009!

 Farlig Olsson.  Hungrig Olsson.

Var som tidigare förtäljt i Blöteborg och hälsade på Skörsten i helgen.
Mitt första besök i hans nya hem i Hammarkullen, en omtalad förort, inte minst för att den store Peter Birro gjort en tv-serie om denna förort.
En förort som stämmer in på alla bilder man har av hur ett ghetto ska vara, grå betong där alla hus ser likadana ut, 99% av utländsk härkomst och som moset på klubban åker en kille runt och hemkör pizzor med moped.
Detta är Skörras tredje ghetto i karriären, det första utan mig, tidigare har vi gemensamt uppväxten i Uddevallas ghetto Tureborg och samboskapet på Tuna i Luleå.

Det var kul att se hur han har det, var han bor, vem han bor med, träffa dem han hänger med, kolla hur partikontoret ser ut och se hur det går till under en megafongaffling på stan.
Vad som inte var kul var att vi fick så lite tid tillsammans, trots att jag var där i tre dygn fick vi inte mer än ett halvt dygn på tu man hand, dels på grund av att han hade mycket med det politiska och dels på grund av andra prioriteringar.

Vi har bott på olika håll större delen av tiden vi känt varandra och har aldrig haft problem med att "hitta" varandra när vi väl setts.
Fram tills nu.
Det kändes inte bra den här gången, jag brukar aldrig vara nedstämd när vi skiljs, men denna gången var jag det.

Att gulligulla har aldrig varit Skörstens paradgren, men nedvärderandet av min personlighet var för hårt för att smälta.

Hoppas jag bara är extra finkänslig för tillfället och att detta var en engångsföreteelse, men jag är orolig att vi ska växa ifrån varandra.
Samtidigt är man ju inte bästa vänner i ett helt decennium om det inte finns något starkt att hålla i de gånger det blåser, vi har sällan haft problem oss emellan och en eventuell tioårskris ska man kunna kriga sig igenom.

 
1. Skörsten där han hör hemma, vid spisen.
2. Miljonprojekthusen, even called the ghetto.
3. Skörsten på dass, tro fan det att vänsterextremisten har Che Guevara i ryggen när han skiter.

När ska detta inlägg författas om inte nu när jag sitter i Cronas och Petterssons gula soffa på Sågvägen, den jag sovit i mer än i min egen säng senaste tiden.

Snackade med Ninja-Robban igår och han undrade var jag bor och vad jag pysslar med, innan jag hann svara så svarade han sig själv ,"du åker runt på lite olika ställen och bloggar".
Lät ganska lattjo, inte minst för att det är en bild med hög sanningshalt.

När folk frågar var jag bor nu(alla tar för givet att jag inte bor kvar där jag bodde senast de frågade) brukar jag svara att jag bor i min hockeytrunk, men att basen och klädtvätteriet är hos Farmor i Ed.
Så småningom kommer jag skaffa både boende och en aktivitet utöver bloggandet igen, men under dessa övergångsperioder föredrar jag att härja runt på mina stekarturnéer framför att sitta inlåst i pojkrummet i Hökedalen.
Och turnerandet är det inget fel på, under min sommarturné sov jag på inte mindre än 14 olika platser under juni-augusti:
John-John Halden Norge
Pavola Halden Norge
Franz Farsta Stockholm
Araberna Alkiskroken Uddevalla
Quimmen Tureborg Uddevalla
Junne Skogslyckan Uddevalla
Rulle Klockartorpet Västerås
Poetstugan Fagersta
Brama Hostel Krakow
Kamilla Krakow
Morsan Stenshult Uddevalla
Farsan Ödeborg
Uski Örebro
Crona Ödeborg

Riktiga stekare sitter inte på en och samma VIP-hylla och sprutar champagne, en riktig stekare är en kringresande VIP.


Här lastas hockeytrunken in i bagaget inför en i mängden av färder från Hökedalen till bussen i Ed och vidare till världen utanför.

Inte nog med att vi överlevt Blondinbellas bloggdöd, vi har även knäckt den där Axel Vinter Persson.
Han skrev sitt senaste inlägg för över tre veckor sedan, några timmar innan mitt uppmärksammande av hans nedvärderande, efter det har hans blogg stått still.
Man undrar ju vad Nenne sa, och hur många Billypizzor han körde ner i truten på Vinter.

Årets upplaga av skrivare skulle äga skiten ur förra årets upplaga, "redan till jul".
Kanske dags att börja äga snart då.

 Björnen sover på vintern.  Vinter sover på hösten?

Naturligtvis avslutas inget bloggande, jag vill leva länge till i symbios med andersellerkim och er läsare.
Och vem ska stänka guld på er vardag om er favvoblogg gick i graven, nu när inte ens Blondinbella finns kvar i bloggosfären.

Varför spelade jag er detta spratt?
Jag hade några dagars ofrivillig bloggout i och med att jag var hos Skörsten i Blöteborg.
Vanligvis brukar jag informera när längre mellanrum i inläggsleveransen sker, men bommade denna gång.
När jag kom åt nätet en snabbis i söndags kväll tänkte jag skriva en förklaring och lägesrapport, men efter att ha läst Blondinbellas avskedsbrev till sina läsare kom jag på andra tankar.
När jag visste att jag ändå inte skulle skriva på ytterligare ett par dagar tänkte jag att jag lika gärna kunde busa lite, för att liva upp(tillfälligt ta död på) bloggen under denna downperiod.
Jag kopierade helt enkelt Blondinbellas avskedsbrev, ändrade där det var orimligt att jag själv hade skrivit, samt kryddade lite med en egen inledning.

Hoppas ingen läste sprattet, köpte det rakt av och aldrig återvänder hit till andersellerkim igen, men såpass dåligt tror jag ingen känner sin Kapten Sylt.
Nåväl, slutspexat, show goes on!

 Drottningen kastar in handduken.  Konungen ångar vidare.