Krakow var brutal romantik.
Det här inlägget kunde inte skrivas i slutet på juli, när jag kom hem från Polenresan, det var både en psykisk och fysisk omöjlighet.
Hade jag överhuvudtaget fått ur mig något hade det varit förvirrat och utan respekt för varken Krakow eller mig själv.
Det har tagit en tid att samla mig och se nyktert på saken, men nu känner jag att jag kommit till en klarsynt punkt.
Polskorna är brutala, sa John-John.
Han syftade på lyxförpackningarna, och jovisst, de polska kvinnorna var inte alls öststatslortiga och håriga, de var vackra som sommardagar.
Brutalt snygga, alltså.
Personligen var jag inte bara där i nöjen utan även i affärer och jag konstaterade att det finns polskor som är brutala även när man knackar bort skalet.
Men nu när jag fått distans till det hela ser jag bara positivt på alltsammans, det mörka från i somras är ren romantik för mig idag.
Allt jag minns, alla miljöer, blickar, ögonblick, ord och handlingar är så himla romantiskt.
Och filmiskt, det kändes som att man levde i en dramarulle.
Om jag får i uppdrag att skriva ett filmmanus nån gång har jag ett helt och färdigt att plocka upp ur minnet.
Inte till en romantisk film med guld och gröna skogar, utan en romantisk med tvära kast och olyckligt slut.
Jag tänker inte må skit för något av det som hände, jag har förlikat mig med hela händelseförloppet och tackat tåget för att jag fick åka med, jag fick känna en massa känslor och det är så jag vill leva.
Fortfarande finns en massa frågetecken kvar inom mig men jag vill inte längre ha svaren, tänker aldrig närma mig den där Syrengården.
Sår mår inte bättre varken av plåster eller salt.
