AndersEllerKim

Goe, goe stekarturnén har fått en flygande start.
Så bra att jag är orolig för upprepning av scenariot från Krakowveckan i somras, då första kvällen var trippelt så bra som alla de övriga kvällarna tillsammans.
Då gavs i och för sig aldrig tid till återhämtning, som nu, och då fanns inte den knorr som är tänkt att kröna denna tripp.
Fast faktum kvarstår, fredagens superpoesi, fredagens suveräna fest och lördagens marathonfest blir svåra att trumfa.

Upphovet till denna resa är Franz och hans pappa Röjjes inbjudan till mig om att hänga med dem på poesikväll här i Västerås.
Bruno Kenneth Öijer är landets störste scenpoet och om Franz och jag ska bli nånting i den branschen är det vår förbannade plikt att iakkta denne rutinerade räv, varför jag utan tvekan tackade ja.
Det var 350 välinvesterade kronor, Bruno var än vassare än förväntat.
Jag såg en stor spelare göra en stor match under två gånger 45 minuter plus paus för "ett glas på en kvart-tjugominuter".
Inte bara tidsintervallerna påminde om en fotbollsmatch, atmosfären och entusiasmen gjorde det också.
Bruno lät publiken känna sig delaktig men stod på egen hand för målfyrverkeriet.
Han läste uppskattningsvis 30 dikter och gjorde exakt lika många mål.
Det verkade verkligen som att han inte spelade teater utan blev lika jävla lycklig gång på gång, tänk er vilken känsla att göra 30 mål på nittio minuter, då snackar vi lycka med stort L.
Efter vart och ett av uppläsningarna knöt han ena näven, ibland båda, och visade med inlevelse vilken vinst det var att han lyckades förmedla sina visdomsord till publiken.

Under min första poesititt gick det väldigt städat till, för att inte säga stelt, då ska man betänka att Tranis är en gammal och väldigt sjuk man, och att han inte ens läste upp sina egna texter, så no offense mot honom, men jämför man dessa framtoningar känns Öijers som den bättre, klockren.

Att försöka sätta ord på verkligheten och pricka precis är en fantastisk prestation, på samma sätt som det är det när man får en boll i boxen, trängd och med ryggen mot mål och lyckas vända sig fri och sopa bollen stolpe in.

Därför ska det naturligtvis firas på samma sätt.
Prickar man in rätt ord på rätt plats känns det konstigt att hålla igen, de gånger jag själv läst upp mina rader har jag nästan ursäktande förpassat mig själv från platsen i ljuset, något som känns skevert med detta i åtanke.

Mitt första intryck av Bruno fick jag för ungefär ett år sedan då jag bekantade mig med poesin på folkhögskolan i Sala, han personifierade min fördomsfulla bild av en poet och ökade mitt avstånd och skepsis till något jag nu älskar och förordar.
Han verkade vara en skum person, som levt och levde ett skumt liv, pratade som om han var från en annan planet, såg ut som en fågelskrämma och sist men inte minst hade jag väldigt svårt att förstå mig på hans bilder av livet.
På ett år har mycket hänt, jag har närmat mig poesin med stora steg, Bruno fångar mig i sin nya bok på ett helt annat sätt än han gjort med det jag tidigare läst av honom, och jag har börjat lyssna på vad han säger och vad som kommer inifrån honom istället för hur han säger det och hur han ser ut.
Såhär: Ronaldinho ser ut som en häst och Wayne Rooney ser ut som Shrek, det är en sanning deras flickvänner kan brottas med grabbarnas föräldrar om, inte något jag mår dåligt av när de bemästrar världens bästa uppfinning så ypperligt som de gör.
Stora yrkesmän som Ronaldinho, Rooney och Bruno kan dra en plastpåse över huvudet, deras storhet blir aldrig mindre för det.
Amen, liksom.

  

1. Ser ut som en häst, men är en mästare.

2. Ser ut som Shrek, men är en mästare.

3. Ser ut som en fågelskrämma, men är en mästare.