AndersEllerKim

Jag är inte snubben som brukar gå runt och lukta på blommorna och bli vild när jag bländas av solen.

Eller: Jag har inte varit den snubben tidigare, men jag blir mer och mer fascinerad av naturen, om det har med att jag blir äldre eller mer poet med tiden, det vet jag inte men det kanske är samma sak.

Våren är min favoritårstid men efter idag ligger inte hösten långt efter.

Har gått en rekordlång promenad på egen hand nu på eftermiddagen.

Att gå morgonpromenixar med Farmor och Fajsi är en sak, men att gå promenader med sig själv är en helt annan, det ska jag börja göra oftare.

Det är ett helt fantastiskt väder idag, har bara gått runt i sagolandet Hökedalen och njutit i fulla drag.
Som alltid när jag promenerar har pauserna en viktig roll, idag satte jag mig i den busskur jag och Farmor brukar sitta i, jag satt där en halvtimme och bara tittade och tänkte, det var som spunnet socker för själen.
Funderar på att återvända imorgon eller nån annan morgon med blocket, innan solen hunnit gå upp, och sitta där i flera timmar, se natt bli morgon bli dag, öppna mina sinnen på vid gavel, suga intryck och rispa i blocket.
Jag kommer nog aldrig bli en Tranströmer som kan se världen genom en stubbe, jag kan inte ens namnet på de olika träden, men man utvecklas inte om man inte testar och det finns inget att förlora, åtminstone får själen lite mer spunnet.

Efter två veckor på Sågvägen och fladdermusliv är jag hemma i Hawkwelly igen och går upp i någorlunda mänsklig tid.
Även om jag är nattmänniska är det faktiskt gott att komma upp och ut en sväng medan solen är uppe.
Igår var jag också uppe i hyfsad tid, hjälpte Olsson att ta upp båten ur sjön, underbart att starta dagen med en allena tur som king of the sea.
När jag tuffade fram där på vattnet och tittade ut över det vackra landskapet kände jag mig så mäktig, så levande.
Två stora moment på två dagar.
Länge leve hösten!