AndersEllerKim

Att få vistas i samma lokal som Tomas Tranströmer kändes fint, man kände sig speciell för att man fick andas samma luft som den världsberömde poeten.
Men sanningen ska fram och det var inte längre den människa han blev känd som, som satt där framför mig.
Vad vi fick se var resterna av en stor människa.
Som jag nämnde i införinlägget drabbades han av en stroke 1990 och varken kropp eller knopp är frisk idag, 2008.
Tranis underhöll genom att spela klassiska stycken på piano, med sin enda användbara hand, den vänstra.
Han var inte kapabel att läsa upp sina egna texter utan det hade han en medhjälpare med sig som skötte.
När det inte var han själv som läste upp, utan en drygt 30-årig blek figur, som bara stod nett opp å ner, samtidigt som Tranis satt i sin rullstol och såg ut som en bortkommen turistattraktion, var själva framförandet inte speciellt upphetsande.
Att han var sjuk och att han inte skulle läsa texterna själv visste jag redan på förhand så någon besvikelse var det aldrig tal om, jag åkte dit för att för att få se mästaren på riktigt.
När det blev fikapaus och jag snappat upp en hallongrotta och en pepsiburk i kafeterian såg jag att Tranis och hans crew(frugan, uppläsaren och nån tant) dröjt sig kvar inne i aulan.
Kameran var med och en bild på Tranis och mig hade smakat fågel.
Hjärtat dunkade dubbelt när jag bestämde mig och gick in till gruppen vid pianot.
Jag visste inte hur reducerad i tanke och tal Tranströmer var, därför frågade jag försynt om det gick bra att ta en bild med Tomas, och fick till svars att det gjorde det.
Sen bad jag uppläsaren att smälla av bilden och satte mig på huk, lutad mot armstödet på Tranströmers rullstol.
Om själva bilden kan man spekulera i timmar, Tranis ser föga engagerad ut, men samtidigt förstår jag honom.
Vem är den där pojkspolingen i zebratröja, inte mycket att posera bredvid direkt.
När jag är pensionerad poet och aktuell för Nobelpriset kommer inte jag heller titta in i kameran för att nån fjant i Mellerud vill, viss urskiljning måste man ha.
Hur som helst var jag glad som ett barn när bilden var tagen och även efter författaraftonens slut när den gamle tog sig tid att signera boken jag köpt på plats.
När vi styrde kosan hemåt verkade även de andra nöjda och glada, Farmor tyckte det var kul med kultur och Olsson tyckte biostolarna var sköna att sova i.
Den stora frågan för dem båda i bilen hem kom från en rad i en av Tranis dikter.
Hur kan ett vildsvin spela orgel, jag fattar inte det, sa Farmor.
Inte jag heller, sa Olsson.
Dagen efter när Olsson kom hem från jobbet, berättade han att han frågat en kollega om han sett ett vildsvin spela orgel nån gång, och fick då motfrågan om han var full.
Det tar tid att förstå sig på poesins olika delar, vi får nog ha med oss poesiböckerna på fler vedhuggardagar innan nästa kulturkväll.


Såhär brukar tonåringarna göra nuförtiden, har jag sett, medvetet blicka bort från kameralinsen, jag har aldrig förstått grejen