Stekare är också människor.
Alla resor har sina ups and downs och inte ens en stekarturné är som att åka sockervaddsbåt på regnbågen, det är dassiga Intercitytåg och trasig ångest, även för min del.
Denna helg har inte varit snäll mot mig.
Turnén har varit helt magnifik tidigare så det var väl dags för en dipp, antar jag, men att den behövde vara så jävla hård och innebära såna svek, det är jag ytterst ifrågasättande till.
Ska inte gå in i detalj i detta tillstånd för jag har inte samlat mig alls och risken är att jag trycker in fel ord på fel plats då.
Däremot kan jag bjucka på raderna jag skrev under tågresan mellan Enköping och Örebro nu ikväll, de visar hur jag mår.
när jag ser mig själv
utifrån
ser jag en idyllisk hage
där inne står en man
som tror att han är en pojke
solen är på det godaste av humör
det slår gnistor om strålarna
när de landar i mannens nacke
ändå går han på sina knän
kanske för att få bättre grepp
när han skyfflar avföring
över sin egen integritet
trots allt ser han ut att veta
vad han gör med en värdefull livstid
när han försvinner i gyttjan
det enda som går att skönja
är två nötta skor och en tillrättalagd frisyr
tragiken är så kraftig
att ekot av de ovetande hycklarnas skratt
ger det annars harmlösa staketet
djävulsk elektricitet
Kapten har börjat publicera rader igen, på min ära.
Millan mycket nöjd.
Det var inte igår, nej.
Vi får se om det kan dyka upp ytterligare matigheter framöver!
