Vägen till mitt hjärta.
Befinner mig alltså i Pennybridge nu, stekarturnén har kommit till sin andra station.
Uski har från och med denna vecka ett jobb och är därmed borta mellan halv nio och fem på dagarna, vilket betyder att jag till stor del huserar fritt i hans etta.
Somnade inte förrän halv sex imorse så när han hoppade upp och gjorde frukost och spexade vid åtta så mådde jag duktigt mycket skit.
Visade inte att jag var vaken, ögonlocken var för tunga för att rubba, men hörde varje rörselse han gjorde och kände till och med av med vilka tänder han bet i mackan, var totalt omöjligt att somna om under den halvtimme han svassade runt.
När jag pallrade mig upp frampå middagen steg humöret upp på tipptoppen, goe Uski hade skrivit en gullig lapp till mig mellan oboyvevningarna.
Det finns få saker som värmer mig lika mycket som små personliga lappar.
Och Uski är en rutinerad räv på detta område, visste jag sen skoltiden då han sprang i skytteltrafik med matlådor till mig mellan matsalen och internatet, han inte bara införskaffade dem, han bemödade sig även att skriva gulliga meddelanden på dem.
Även denna gång var det en matlåda som var upphovet till hans söta rader.
Mot en brödpåse hade han ställt en lapp med texten "Charles! Vill du ha lunch finns det en matlåda med korv och makaroner i kylen!!! / Uranock".
Jag vill inte ha korv, men goe lappen ger mer energi än alla korvar i världen.
