AndersEllerKim

Nu har landet lagt sig efter att första halvan av denna vecka varit tämligen hektisk.
Det har varit mycket nu i skolan, antologi, poesiframförande, projekt och stormöten.
Antologititeln är nu klubbad och mitt bidrag är jag nöjd och klar med.
Poesiframförandets namn har klubbats och fått en ny, spännande arena.
Projektet har inte påbörjats rent tekniskt men tankegångar finns.

Framförallt har denna vecka varit en mötesvecka.
Förutom två stormöten med klassisarna hade jag igår sittningar med både Åhgren och Nebosja, dessutom en telefonkonferens med Eric Fucking Fylkeson.

Mest glädjande var mötet med Åhgren då jag fick positiv kritik för mitt sätt att skriva, och framför allt vara.
Hon gav sin syn på min roll i klassen och tyckte jag var en ledare, en positiv ledare som använder mitt inflytande konstruktivt.
Det kändes förbenat bra att höra.
Att se mig själv som en ledargestalt har jag alltid gjort med skräckblandad förtjusning.
När jag hade min storhetstid som hövding under mellanstadiet lyftes jag upp som en ouppnåelig kung och trycktes ner som ett vedervärdigt as.
Det har satt sina rejäla spår i min karaktär och mitt sätt att vara socialt och jag känner av det och ser det i mitt eget beteende än idag, trots att det är tio år sedan.
Att ta plats, synas, påverka och delta ligger i min natur och är väldigt svårt att frångå.
Jag jobbar hela tiden med att göra det på ett bra sätt och försöker förbättra, inte bara för mig själv, utan även för min omgivning.
Därför kändes det ruggigt härligt att få höra en utomståendes åsikt, att någon som på håll och över tid iakttagit mitt sätt att vara anser mig ha positiv effekt på den grupp jag verkar i.
En push framåt som ger mig energi att fortsätta vara mig själv.
De som läser allmänna linjen fick idag påskägg av sin lärare, jag hade också gärna tagit emot gratisgodis, men en gemomtänkt komplimang väger tyngre än en plopp och en påse nappar.

 Åhgren.  Inte mer än godis.  Positiv ledare.