AndersEllerKim

Skrivet söndag men inte publicerat med anledning av att datorerna i Farsta var lika bakfulla som mig:

Man kan bli rätt grinig på den grejen.
Att det inte räcker med de snedsteg man gör på fyllan.
Och att man måste lida av en mäktig bakfylla.
Till på köpet ska jag tydligen finna mig i att nojjor och ångerfullheten ska spela pingis med ångestbollar inne i mitt svaga psyke.
Igår gjorde jag väl inget jättefarligt, med mina mått mätt, som borde åsamka sånt oerhört gnagande som det gjort.
Har varit förskonad från bakisångesten väldigt länge nu, är nog därför fenomenet är så kraftfullt när det gör comeback.
Back in the days när jag levde rövare rejält postades ångesten i samma brev som hammaren i skallen och orkanen i magen, något som alltså hände idag igen.
Vad gäller gårdagkvällen var den supertrevlig och 5 juli 2008 är ett historiskt datum.
Det var dagen då två epoker ur mitt liv möttes.
Molkom mötte Sala för första gången och det var inga dåliga representanter de skickat.
Förevigade Franz och Tiger på bild tillsammans, det bästa från två världar förenades.
Sen dök Millan upp också och gav ytterligare tyngd till det folkhögskoleliga och vågskålen vägde över till Salas fördel.
Eller gjorde den det?
Det är en av de tre grejer jag idag brottats med mig själv om.

Att jag ringde in Millan och sen inte bytte ett enda jävla ord med henne.

Blev så osmidigt, satt bara och tuggade med Tiger, hade ju inte träffat henne på två år så vi hade en hel del att ta igen.

Men idag har jag varit sné på mig själv för att jag lurade dit Millan och sen inte gav henne nån uppmärksamhet.

Inte medvetet såklart, den dubbelbokningen hade inte skett utan Koskenkorvans effekter i juiceglaset och den därpå följande optimismen.

Och jag valde inte bort henne aktivt på stället, men det föll sig så och det är idag när jag ligger och kvider av skörhet som jag inser detta.

Den andra grejen jag hackar på mig själv för är att jag och Tiger inte var på samma våglängd.

Rädd att hon tyckte jag var för full i och med att jag kom från en förfest med män och hon från en middag med kvinnor, vilket inte har samma åverkan på människokroppar.

Fast nu är jag inte så rädd för det längre, snackade nyss på MSN och hon tyckte knappt jag var berusad alls.

"Inte ens i närheten av Molkomsfull" blev betyget.

Och det har hon faktiskt rätt i, så rockig har jag inte varit varken före eller efter Molkom och jag har inga planer på att vara det framöver heller.

Så den ångestpunkten kanske man kan vända till nåt positivt, se som en ren framgång, hon har ju inte festat med mig på två och ett halvt år och nu var jag alltså en mycket bättre gubbe än då.

Pryl nummer tre att vara påfrestande för det så kallade samvetet är det faktum att jag fylleringde frampå småtimmarna.

Bara ett samtal, jag var inte fylleringningsfull och jag sa inget som höll fylleringningsklass.

Men jag ringde den person vars tycke om mig jag värnar allra mest om och jag gjorde det klockan fyra på natten trots att vi kommit överens om att jag inte ska ringa henne klockan fyra på natten.

Är så rädd för att förstöra och förlora.

Överjaget: Jaha, din jävla pajas, gör inte självmål då.

Pajasen: Nej, det har du jävligt rätt i.

Skrivet nu när jag och Farstadatorerna är on the road again:

Efter att ha mått skit under gårdagen hoppades jag på att en bra dag skulle följa därnäst.

Den förhoppningen har blivit till fakta och den faktan vittnar om "att ha mått skit" mer än "en bra dag".

En människa som inte längre är en människa för mig utan en karaktär i mina memoarer har för sista gången fått mig ur balans.

Kopiera gärna detta och spara i ett textdokument på skrivbordet, John-John, för du tror fullt förståeligt att detta bara är del 348 i den eviga skandalsåpa jag haft den skamliga smaken att vara en del av.

Att det är del 348 i en skandalsåpa är en sanning, men att den är evig ska Gud, Allah, Tomten och David Leinar veta att den inte är.

Nu är såpan slut.

Nu.

Till på köpet ska folk gå och dö mitt i ångest och fåniga krig.

Men det kanske är bra på ett sätt.

Att man får en lavett så man lyfter blicken från den slev jag så noggrant rör om i min självupptagna soppa med.

Det finns större saker än bakisångest över bagateller och bråk med den skit man borde låta ligga kvar under skorna.

Att ha bakisångest och att bråka med skit är att leva på många sätt, icke att förglömma.

Men perspektiv är oerhört nyttiga.

Farmor ringde alltså förut och sa att hon hade något tråkigt att berätta.

Under den sekund hon hämtade andan hann jag samla mig i antagandet att grannen Marianne gått bort i cancern hon nyligen drabbats av.

Det var på ett sätt ännu värre, framför allt för just Marianne.

En annan granne, hennes bror Sten har dött.

Hans vän hade försökt få tag på honom i två dagars tid per telefon utan framgång.

Han blev då orolig och bad några vänner på närmare håll ta en sväng upp till Sten i Dar´n och se hur det var fatt.

Dörren var låst men de såg genom fönstret att det var på det mest fruktansvärda av sätt - Sten låg livlös intill sitt omkullrivna köksbord.

Sten var ingen kille jag snackade med allt för ofta, men det kommer ändå märkas att han inte är med oss längre.

Hökedalen är inte det mest actionfyllda stället på vår jord och tar man bort en av de få man brukar se dagligen gör det en negativ skillnad.

Vem ska nu komma flegmatiskt trampande på en rostig cykel och först lyfta upp sin post ur den högra brevlådan(sin) för att sen, alltid lika eftertänksamt, ta en titt i den mittersta lådan(syster Mariannes).

Stackars Marianne vet inte om att hennes bror avlidit, de vågar inte delge henne den vetskapen i och med att hon ska läggas in för canceroperation imorgon bitti.

Först efteråt kommer hon få dödsbudet.

Nyligen fick hon besked om cancer, snart vaknar hon efter operationen och då får hon slängt i ansiktet att hennes bror dött - ska livet få vara så jävligt mot en människa?

Snart kanske bara den vänstra brevlådan får post.

Vår låda.