I´ve got both brain and body.
Man trodde länge att jag inte var mer än en fasad med stor muskelkropp, men söndagen den sjunde december nollåtta var dagen då jag bevisade för mig själv, Midda, Quimmen och resten av världen, att jag kan utföra stora saker som kräver både fysisk känsla, styrka och precision, samt knäcka araber med min sylvassa hjärna.
Det började med att Wannabe DJ-Razzus, Semi-Stekaren och Helghuliganen bufflade i bowlinghallen tillsammans med femtiotalet kidz i åldern 4-8 år.
Jag inledde föga imponerande med 17 poäng på två vevningar, sen hände det magiska strike-strike-strike-strike-strike, goe fem gångerna på raken såg jag alla käglor falla till marken framför mig.
Sex strike´s tot och ett par spärrar på det, vips var man med i 200-klubben med sina 209 poäng på en serie.
Jag är van vid att vara en bakfull liten dödskrampande fågelunge i fosterställning på söndagarna, inte en mäktig idrottsman, men jag passade vackert även i den kostymen.
Efter segerbankett på Da Vinci och en titt på Real Madrid-Sevilla var det dags för nästa prövning, denna gång kunde jag inte förlita mig på min kropp utan var helt utlämnad till min knopps förmåga.
Midda gick till sällan tidigare skådad attack med sina svarta bönder, men mina dubbla vita drottningar skojade brallorna av honom och jag har nog aldrig varit så untouchable som nu.
Det är inte lätt att vara ödmjuk när man är bäst, som Bert Karlsson brukar säga.
1. Quimmen må se ut som Arnold Schwarznegger.
2. Midda må se ut som Albert Einstein.
3. Men resultattavlan ljuger inte och platsen på toppen är för liten för två.
4. Jag kanske inte ser mycket ut för världen, men platsen på toppen är ingen annans.
