Han som skulle vara min pappa är en hinna av ingenting för mig.
Farsan har varit här och käkat middag idag igen, jag skriver igen för han har gjort det ett par gånger i veckan senaste månaden, summan av det antalet överträffar antalet gånger han varit här och ätit tidigare under min livstid.
Efter 30 år på Saab i Trollhättan jobbar han sedan ett halvår tillbaka i Norge så han bor i familjen Abrahamssons Edshus mer än i huvudvillan i Ödeborg nuförtiden.
Efter att jag ätit upp min mat går jag alltid upp på rummet, när Farsan ätit upp och väderochvindtuggat klart tar han en vända upp till mig på övervåningen innan han ska dra hemåt.
Detta skulle man kunna se som en gullig grej, att han vill umgås med sin store son ett slag.
Men nejnej, felfel, bortbort.
Han frågar inte ens hur jag mår, det har han för all del inte frågat mig på 23 år.
Det enda som gäller är: Vad ska du göra nu? Ska du skaffa ett jobb?
Jag svarar för det mesta vänligt men avtrubbat att det ordnar sig och att vi får se.
När han blir alltför gåpåig biter jag ifrån.
Han ger sig inte utan hetsar med att jag hamnar utanför arbetsmarknaden helt och hållet och att jag kommer få svårt att skaffa lägenhet.
Inte fan har han någonsin brytt sig om att jag hamnat utanför familjelivet, utanför kärleken, utanför tryggheten och utan en pappa, men att klanka ner på mig nu går bra.
Och syrliga kommentarer som "hur många jobb har du haft då", gör mig väldigt illa till mods.
Att värdera människor efter hur många eller vilken typ av jobb man haft är väldigt lågt och svagt.
Hade han haft lite kuk och lite hjärta så hade han satt större värde på sin son och att vara en bra farsa istället för att sätta störst värde på bilar och att vara en bra fabriksanställd.
Men jag samlar på mig detta precis som jag samlat på mig allt annat tidigare i historien och dessa saker slår tillbaka sen när jag är på en annan plats i hierarkin.
Jag ska inte vara en lika dålig gubbe, men det kommer inte förekomma många farsor i mina förord i nästa bok, om jag säger så.
Dessa rader av Bruno Öijer beskriver på ett träffande sätt hur jag kommer känna när jag dragit vidare i livet och lämnat Farsans tomma tjat bakom mig:
greppet
om mina axlar
slappnade av
och vägkanterna rusade förbi
kastade upp höstlöv
vindrutan brann av rött och guld
i backspegeln
såg jag staden försvinna
över hustaken
låg hinnan kvar
hinnan av allt osagt
hinnan av meningslösa karriärer
hinnan av ingenting
klistret
1. Lille Thomas Abrahamsson.
2. Store Bruno K Öijer.
Efter 30 år på Saab i Trollhättan jobbar han sedan ett halvår tillbaka i Norge så han bor i familjen Abrahamssons Edshus mer än i huvudvillan i Ödeborg nuförtiden.
Efter att jag ätit upp min mat går jag alltid upp på rummet, när Farsan ätit upp och väderochvindtuggat klart tar han en vända upp till mig på övervåningen innan han ska dra hemåt.
Detta skulle man kunna se som en gullig grej, att han vill umgås med sin store son ett slag.
Men nejnej, felfel, bortbort.
Han frågar inte ens hur jag mår, det har han för all del inte frågat mig på 23 år.
Det enda som gäller är: Vad ska du göra nu? Ska du skaffa ett jobb?
Jag svarar för det mesta vänligt men avtrubbat att det ordnar sig och att vi får se.
När han blir alltför gåpåig biter jag ifrån.
Han ger sig inte utan hetsar med att jag hamnar utanför arbetsmarknaden helt och hållet och att jag kommer få svårt att skaffa lägenhet.
Inte fan har han någonsin brytt sig om att jag hamnat utanför familjelivet, utanför kärleken, utanför tryggheten och utan en pappa, men att klanka ner på mig nu går bra.
Och syrliga kommentarer som "hur många jobb har du haft då", gör mig väldigt illa till mods.
Att värdera människor efter hur många eller vilken typ av jobb man haft är väldigt lågt och svagt.
Hade han haft lite kuk och lite hjärta så hade han satt större värde på sin son och att vara en bra farsa istället för att sätta störst värde på bilar och att vara en bra fabriksanställd.
Men jag samlar på mig detta precis som jag samlat på mig allt annat tidigare i historien och dessa saker slår tillbaka sen när jag är på en annan plats i hierarkin.
Jag ska inte vara en lika dålig gubbe, men det kommer inte förekomma många farsor i mina förord i nästa bok, om jag säger så.
Dessa rader av Bruno Öijer beskriver på ett träffande sätt hur jag kommer känna när jag dragit vidare i livet och lämnat Farsans tomma tjat bakom mig:
greppet
om mina axlar
slappnade av
och vägkanterna rusade förbi
kastade upp höstlöv
vindrutan brann av rött och guld
i backspegeln
såg jag staden försvinna
över hustaken
låg hinnan kvar
hinnan av allt osagt
hinnan av meningslösa karriärer
hinnan av ingenting
klistret
1. Lille Thomas Abrahamsson.
2. Store Bruno K Öijer.
Kommentarer
Trackback
