AndersEllerKim

Suverän heldag i Tjockholm i måndags som förutom en allsvensk kanonmatch innehöll förvärv av nya brillor till samlingen, kändisspotting, stureplanspromenix, amerikansk middag och en kall i solen.
Mina blå är alltid extra öppna när jag går på huvudstadsmark då chansen att se ett hänt extra-nylle är lite större där än i Hökedalen, på Walkeskroken eller i Kumla Kyrkby.
Det kändes dock som lite av ödets ironi att den första jag såg vid övergångsstället utanför centralen i Stockholm var Uddevallas kommunalråd Jan Gunnarsson.
Men sen när Herman Lindqvist, Fares Fares, Patrick Ekwall och Anders Timell ramlade förbi tillfredsställdes mitt sjuka sug.
    

Väl framme vid Stockholms Olympiastadion var Snusan och jag först av alla och skakade galler, något som fastnade på linsen hos Ekwalls kumpan och som visades i Fotbollskanalen i måndags kväll.
Själva matchen var oerhört underhållande och spännande, framför allt den senare delen, men fick ett förjävligt slut när Djurgården stal alla tre poängen.

I första kändes LSK trots sina två träffar i virket, varav en signerad Månanletet, aldrig helt med i matchen.
Djurgården var inte på något sätt bra, men hade ett stort bollövertag, som inte utnyttjades till annat än att ge Martin Andersson och Enrico höga siffror i Aftonbladets zoombilaga där antalet sekunder nära boll framgår.
Djurgårdens 1-0 mål är inte mycket att säga om, Mattias Jonson står på rätt plats och knoppar dit den bara.
I andra halvlek däremot var det ett helt annat Ljungskile, grabbarna måste tagit några tunga vita tabletter(inte Dextrosol) för det var en enorm skillnad.
De gröna dominerade fullständigt och imponerade stort på mig, tidigare har jag inte trott att de ska fixa nytt kontrakt men nu är jag övertygad.
LSK;arna var först på varenda boll och krigade friskt.
Fysiskt sett blev Djurgården kissade i ögonen, de hängde inte med varken konditionsmässigt eller motläggsmässigt.
Ljungskile vann varendaste närkamp, sprang ifrån DIF i både offensiven och defensiven, orkade mer och vände bort dem centralt.
Kärnas balja var långt ifrån utdelning nog, det tredje och fjärde skottet i virket tillsammans med Smedbergs snea fot borde resulterat i ett par mål till.
Sista tjugo var Djurgården skärrade, både spelarna på planen och folket på läktaren runt om mig, därför kom Sölvis 2-1 i 87;e som en förjävla snopen kalldusch.
Resultatet är inte mycket att ta med sig, men kan gröngölingarna spela såhär på Stockholm Stadion kan de köra över Örebro och såna gäng och då kommer de hänga kvar.
Hela laget var bra, med undantag för Jon Lundblad och med extra plus för Senften.
Jag kan inte förstå varför Kärna inte fick starta efter sina två baljor mot Blåvitt.
Om han inte var småskadad så är det ofattbart, oavsett om han var usel på träningarna ska han vara självskriven efter båda målen i bragdmatchen fyra dagar tidigare, vilket hans mål när han hoppade in också visar.
I Djurgården var Tauer piggast och Quirino tröttast.
 Maji med sin nya mössa, fel men söt.  Maji utanför Stadion.  Under slagets utkämpande.  Smygfoto när jag ber för Smedbergs fot.