AndersEllerKim

Alla tio, förutom mig, som var kvar på internatet över helgen festade igår.
Jag stannade hemma och drack cola.
Sov före lite natten innan och tänkte ta en sleep under dagen, men en bussresa med bolagsbesök kom i vägen.
Så fort vi kommit utanför Röda näsans dörrar kände jag att "jag vill inte ha detta gäng Lapin Kulta i min kropp ikväll".
Bristen på sömn gjorde att jag varken hade energi eller inställning, var bara grinig och off.

En annan dag kanske jag hade tänkt att det skulle bli bättre om jag fyllde magen med öl men igår var jag vettig nog att avstå.

Kändes lite typiskt att alla andra körde en dunderfest när vi alltid annars bara sitter på varsin stol och tittar på varandra.

Nu grillades det, gormades och taxiåktes till krogen i Silverstaden.
Själv kollade jag först på Snygg-Erik i "Så ska det låta" och sen på fotbollsklipp på nätet.
De andra kom inte hem förrän tre och då var jag gruvligt trött, men viss information fick mig att sluta vara det.
Att bli sviken av människor som, jag ska inte säga att jag trodde de var mina vänner, men som man trodde var för bra för att svina och hade tillräckligt med respekt för en för att låta bli att göra vissa saker, det gör ont.
Jag kände mig smått stolt att jag stannade hemma först, trodde aldrig att jag skulle ångra så djupt att jag inte åkte med.
Tydligen hade jag behövt hänga på och agera ordningsman som rappar fula killar på fingrarna när de tallar på min kakburk.
Jag kokade när jag fick all information, visste inte vart jag skulle ta vägen.
Visst kan man ibland känna för att smälla till folk, men det är ytterst sällan som jag vill använda min kropp för att göra nån annan människa fysiskt illa.
Igår uppstod det tillfället.
Jag ville sätta en snubbe på en stol framför mig, gärna med sitt vanliga äckliga mysuttryck i ansiktet.
Och sen låta min skobeklädda fot få måtta, säg mellan sju och åtta, väldigt givande sparkar längs asets tandrad.
Se en stor massa blod spruta, se svinets fejksmajl förbytas i skräck och bedjan om fortsatt liv.
Efter att de största aggressionerna sjunkit in tog jag en promenad för att skingra tankarna.
Sen släppte allt och jag låg på golvet och tömde kanalerna i både näsan och ögonen.
Besvikelsen tog över som den starkaste av känslor.
Sen skulle jag sova men det var totalt omöjligt, trots att klockan var halv sex och jag gått på dåligt laddade extrabatterier sedan ett halvt dygn tillbaka.
Jag var nära att sätta mig här då för att tömma källorna, men det var en väldans tur att jag avstog för det hade inte blivit i närheten av så nyanserat som detta inlägg är.
Istället tog jag en marmeladmacka och ett glas äppeljuice i dagrummet.
Tittade ut genom fönstret också.
Det var dagsljus vid sextiden och fåglarna hade konferens.
Våren är för jävla fin ändå.

 Symbol för misshandel och framgång.  Symbol för konferens och vår.