AndersEllerKim

Planen var att inlägget efter det om de sex storas fest skulle handla om antingen fotbollskvällen för en vecka sedan eller glassbilderna med Farmor.
Sen kom en sak emellan: Den fantastiska trepoängaren mot Blåvitt.
Nu har ännu en ännu fantastiskare sak kommit emellan: Mina aggressioner.
De dyker upp inemellan som gamla vänner borde göra i mejlinkorgen, tyvärr hälsar aggressionerna på bra mycket oftare än de gamla vännerna och det beror tamejfan mer på de gamla vännerna än på aggressionerna.
Nåväl: Just nu är det maktlöshet jag känner, hade velat skära en kniv genom en människas kropp, men den människan lever på jättemycket gott och lite ont inte längre.
Åtgärder utöver gravskändning är således ej aktuella.
Tack och lov har jag väldigt sällan såhär ilskna känslor inom mig, kan "bara" minnas fyra konkreta tillfällen då jag velat skada andra människor fysiskt.
Senast var förra veckan då jag läste i en satans massa tidningar om Anders Eklund, den meningslöse jävla mannen som mördat en tioårig flicka.
Ge mig en anledning till att det var okej.
Ge mig en anledning till att han kan bli förlåten för det.
Säg nåt till hans försvar som gör att flickans familj kan tycka att det är en förståelig gärning.
Inte en enda frisk person kan tycka att han är värd ett bättre liv än ett med väldigt hårda sparkar i ansiktet varje, varje dag och med bilder på en död tioårigflicka upptryckta längs med glasögonen hela, hela förbannade tiden.
Hatkänslorna dessförinnan inträffade förrförra helgen då jag i denna blogg klargjorde med all önskvärd tydlighet hur jag ville skada en annan respektlös människa.
Innan det skedde grymma brott framför mina ögon under februari, vid två tillfällen, inom loppet av en vecka.
Först var jag i Gurkstaden en fredagkväll och fick se ett ungdomsgäng misshandla två killar, på nära håll.
Lördagen därefter, mitt på dagen, blev jag vittne till ett rån mot en kiosk inne i Silverstaden, där två killar maskerade sig och rånade en butik för att sedan slåss för att ta sig ifrån brottsplatsen.
Vid dessa tillfällen kände jag en sån oerhörd maktlöshet.
Ville inget hellre än att ingripa, men insåg hur lite jag vägde i sammanhanget.
Drömmen hade varit att få ta dessa ryggradslösa killar i nacken och föra dem till närmsta torg.
Sedan, i en perfekt värld, hade jag bundit dem till armar och ben så de hade fått sitta där tills det inte var mänskligt möjligt längre(då skulle de föras till ett vedervärdigt fängelse).
Under tiden skulle alla underbara människor få gå förbi, ta turistfoton, dela med sig av sina längst bevarade salivsalvor längst in på visdomständerna, torka av den senaste hundskiten som hamnat under de fina vita adidasskorna, skicka ett par danska friska skallar på svinens näsben, kissa ut den skvätt man väntat med att kissa ut på McDonald´s för att det kostade fem spänn där, peka och hånskratta på asen, kasta jättestora gatstenar rakt i huvudet på dem, klippa av deras kukar långsamt och noggrannt med nagelsax och ta fram brandslangar med salt och galna syror för att spruta i ögonen på svinen.
Troligtvis borde jag läggas in på vård för att jag är väldigt instabil i skallen då jag har en ambition att använda ett hejdlöst övervåld mot uppenbart dåliga människor.
Eller så borde bara dessa sjuhelvetes odjur tas bort härifrån, var vi andra försöker leva någorlunda hyggliga liv.
Nåt av det.

 Eklund, symbol för dåligt människoskap på den lägsta av nivåer.
 Lama, vapen för ruggigt feta och säkerligen effektiva spottloskor.