Mångalen.
Igår var jag tokig, tokigare än jag nånsin varit.
Jag vet inte om jag var tokig av kärlek, rastlöshet, psykisk sjukdom, instängdhet eller nåt annat, men tokig var jag.
Låg i sängen och bara skakade inombords, visste inte var jag skulle göra av mig själv.
Klockan var runt midnatt och det enda jag ville var att springa rakt ut i skogen och skrika högt och länge.
Problemet var min rädsla för Laban och grabbarna i mörkret, men Millan erbjöd sig att följa med så vi begav oss till skogs.
Jag ylade som en stucken gris, Millan blev nästan lite rädd för mig, "paus. andas." uppmanade hon.
Jag tog en paus och andades för att orka ta i och yla lite till.
Sen gick vi hem igen och jag la mig å sov som en prins.
Så kan det också gå till, en novembernatt 2007, om man är Kapten Sylt.
Laban och grabbarna. 
Stucken gris. 
Millan.
