AndersEllerKim

Ibland känns det larvigt och omodernt att snacka om manligt och kvinnligt men den känslan går över ganska fort när jag kommer på att det är ett gäng pajasar och revolutionärer med Gudrun -Jag-vill-också-ha-en-Gangster- Schyman som lagkapten som byggt upp den känslan.
Det hade varit så mycket torrare om det inte funnits manligt och kvinnligt och omanligt.
Okvinnligt finns det väl nästan inget som heter, eller det händer inte lika ofta att kvinnor är okvinnliga som att män är omanliga, känner jag.
Det skulle vara om de låter det frodas fotbollsplaner under armarna, köper en pizza från Billy´s till ungarna istället för att laga spaghetti och köttfärsås, eller bara dissar mannens obligatoriska avsugning när lampan släckts.
Det hade varit så svårt för mig att motivera för farmor hur jag klarat mig med bara två par kalsonger i en hel vecka om jag inte kunnat vifta bort det med att det var manligt att inte byta sista tre dagarna.
Och när farmor frågar när jag ska lära mig laga mat är det svårt att hitta andra svar än att "hon ordnar ju det nu och sen ordnar ju nästa kvinna i mitt liv det".

Jag och Rulle hyrde några filmer i helgen som var allt annat än manliga.
Då har man ett val att göra, antingen så kallar man det för omanliga filmer, bögiga filmer eller så kallar man det inte för något alls utan ser det bara som att man hyrt vilka filmer som helst.
Det sista alternativet väljer jag bort, det är så oprofilierande och törrt så det finns inte.
Sen är det nästan hugget som stucket, det är på tapeten att tycka att saker och ting är "lite väl bögiga" men jag tar hellre fejden med feministerna om att det finns manliga och omanliga filmer än med bögarna om att det finns obögiga och lite väl bögiga filmer.
Det blir så skevt med det bögiga i och med att det finns manliga och omanliga bögar, som en god vän till mig sa under en hetsig debatt i gymnasiet "Jag brukar dela upp bögarna i två läger - bögar och bögjävlar".
Det tycker jag var mycket humoristiskt och intellektuellt sagt.

Nu till saken: Jag och Rullsson gick till Filmhuset eller vad fan det nu hette, här i Västerås, i fredags.
Vi plockade ut varsin film, jag valde "Säg att du älskar mig" och Rullsson valde "Oskuld".
Det var ungefär den typ av filmer som man tror när man hör titeln och därmed ingen Jean-Claude van Damme i varken huvud- eller biroll.
Nu kan man lätt tro att vi höll varandra i handen filmerna igenom men vi väntade tills de var slut och smällde på varandra då istället...

I videobutiken uppstod följande konversation:
Jag: Fan vad fult med värsta tjejfilmerna
Rulle: Ja det säger vi inte, vi säger att det är till tjejerna hemma...
Jag: Haha, jajamen

Nu kan man fråga sig följande: Måste man stå till svars inför killen i kassan, för de filmval man gjort? Och bryr han sig minsta lilla eller är han hyfsat sargad som uthyrare? Är inte chansen större att han hyrt ut en barnfilm till en äldre man, en råsvensk film till en våldsamt mörk snubbe, en lesbisk porrfilm till en orörd tjej, en skräckis till en lite för liten unge och en film om Sound of Music till en brottare med hår på bröstet än att han är besatt av vad varje person hyr och ifrågasätter filmvalet?

Är det trots allt inte allra manligast att bryta mönstret och stå för vem man är, eller vad säger du Gangster-Gudrun?