Kan man ljuga med stil?
Ibland kommer jag på mig själv med att ljuga.
Jag ljuger sällan eller aldrig om något som någon berörs av det minsta, det är som jag ser det, uteslutande petitesser, utfyllnadssaker som gör det roligare för mig själv eller spetsar en historia eller svaret på en fråga för någon.
Det är småroligt precis i det ögonblicket då jag fäller lögnen, men sen väger känslan av ouppriktighet upp och jag känner mig som en dålig människa.
Denna gång kan jag inte ens skylla på vodkan för jag ljuger mer nyktert än berusat.
En förmildrande omständighet är ändå att jag ljuger oftare för såna jag själv är säker på ljuger för mig, vill liksom inte dela ut några sanningar om mig själv till dem utan tycker de ska få smaska på sin egen medicin...
Frågan är var gränsen går mellan att ljuga och vara en kille som ljuger - en lögnare.
Om man ljuger om saker som inte spelar någon roll, en gång i veckan, för folk som inte spelar nån roll, då tycker jag definitivt att man kommer undan med det utan att behöva klassas som en kille som ljuger - en lögnare.
En annan fråga är det här med vita lögner.
När blir en lögn svart, när en afrikan ljuger eller när den förstör mer än den räddar?
Nu fick jag det nog att verka som att jag ljuger varannan mening, som att jag är som de grabbarna jag själv aldrig litar på.
Men så är det inte och det vet nog de som behöver veta det också, jag är en sanningens man när det kommer till kritan.
Herregud, jag inger väl ett sjuhelvetes förtroende, om inte annat när jag stjäl öl, vinäger och meloner i folks kylskåp?
Intressant... Men du touchade endast vid det där med "vita lögner" utan att utveckla det... eller var det endast det där med afrikan du ville ha med kanske?
