AndersEllerKim

Lirade fotboll igår med två av mina bröder, en av mina kusiner och tre av deras kompisar.
Vi bytte lag med jämna mellanrum och körde massa småmatcher till fem.
De kallar det "samba" när man ska lira utan skor och helst finlira.
Klackar och smörpassningar är definitivt mer socialt accepterade än långskott och tröjdragningar.
Men jag är ingen klackare.
Jag är en kille som skjuter på allt som rör sig.
Det är ingen slump att jag spelar i Luca Tonis tröja istället för Cristiano Ronaldos.

Det blev en del tjöt och gliringar om att jag bara kör ego, skjuter för hårt och smäller på för mycket.
Jag viftade bort det med att jag gör vad som är bäst för laget(skjuter själv 9 gånger av 10 när det finns medspelare i likvärdiga eller snäppet bättre skottlägen, ja tveksamt är bara förnamnet på det uttalandet).

Jag frågade min vän Johnnie idag om han tyckte att jag skjöt lite väl mycket igår.
Han svarade med all önskvärd tydlighet att han tyckte det.
Hade jag spelat i lag så hade tränaren blivit galen på mig, sa han.
"Spela för laget" upprepade Johnnie medan jag sjönk allt längre ner i soffan.

Grejen är den att jag inte pallar att förlora.
Jag måste, måste vinna hela, hela tiden, varje, varje match.
Är inte nöjd med mig själv om jag gjort massa snälla passningar och avslutat med en klack i stolpen och motståndarna avgjort i en kontring genom att skjuta stenhårt mitt i mål.
Då är jag hellre med dem som kontrar och skjuter stenhårt.
Det är inte kul att skojspela, göra fräcka tricks och hänga frisparkar i krysset.
Det enda som är kul är känslan att vara bättre och bäst.
Ibland skäms jag lite för att jag är så barnslig, man behöver(man SKA) liksom inte ta det på blodigt allvar när man lirar barfotafotboll med yngre ungdomar på en gräsplätt i Ödeborg.
Men jag kan inte hjälpa det, vinnarinstinkten tar helt kommandot över den konstruktiva delen av min hjärna.
Jag är ett offer för min egen vinnarmentalitet.
Men mest av allt är jag en vinnare, en målskytt, en Luca Toni.