Gothia Cup.
Skrivet fredag: Världens största fotbollsturnering för ungdomar spelas denna veckan i Blöteborg.
Jag har varit där i dagarna två nu.
Igår åkte jag och John-John till Tuve för att se Ljungskiles talangfulla juniorlag ta sig an Häckens dito.
Häcken var aningen bättre och styrde matchen men Jackan Flingmarks 1-0 på frispark slog ner som en blixt i mitten på första och satte press på Hisingens stolthet.
Kvitteringen kom i början på andra genom ett slumpmål men det var allt annat än oförtjänt.
1-1 stog sig och i och med att förlängning ej tillämpas i Gothia avgjordes matchen på straffar.
Jag tyckte Ljungskilespelarna såg tröttare och inte fullt så självförtroendefyllda ut som Häckenspelarna men det slutade med fem av fem baljor av Ljungskile och bara fyra av Häcken.
Skrivet måndag: Och i fredags åkte jag och Quimmen ner för att kika på Ljungskiles kvartsfinal mot norska Mandalskamratene.
Vi hade inte full koll på vart matchplanen låg men efter ett besök på Turistbyrån och en felåkning med spårvagnen så hittade vi rätt.
Matchen var en riktig besvikelse.
Efter den tuffa åttondelsfinalen hade jag hoppats på en ännu tuffare match, med ännu bättre spel, men det hela blev en sömnig historia.
Norrmännen såg nyvakna ut och var totalt viljelösa.
Ett tag undrade jag om det verkligen var rätt lag, på samma sätt som man flera gånger frågat sig om Quirino i DIF verkligen är den snubbe de scoutade och på samma sätt som man ställer sig frågande till hur gammal Kanu egentligen är.
Ljungskile vann relativt enkelt med 2-0, Häcken hade kört över dem med minst 5-0.
Nåväl, en seger är alltid en seger.
Den andra kvartsfinalen på samma slutspelshalva spelades parallellt så den kunde vi tyvärr inte bevittna men med tanke på att Elfsborg mötte nåt halvanonymt Skånelag räknade vi kallt med en västsvensk uppgörelse i semin.
Det var därför inte helt oförklarligt att vi valde att luncha på en tacobar i väntan på en match med Tacolands stolthet Effe.
När vi letade oss bort till Heden och folkmassorna fick vi genom Patrick Ekwalls ljuva stämma reda på att Effe mycket riktigt vunnit sin kvart.
Semifinalen blev tyvärr aldrig spännande.
Västgötarna gav bohusläningarna en riktig lektion och det kändes verkligen som att Ljungskile spelade en match de egentligen inte borde varit kvalificerade för med tanke på deras kapacitet.
Det kändes som att ett seniorlag mötte ett juniorlag.
Effes 18-åringar spelade på precis samma sätt som Effes A-lag gör.
4-2-3-1 med snabbt passningsspel, snabba kontringar, stora hårdföra mittbackar, spelskickliga mittfältare, duktig målvakt och med ytterbackarna som enda svaghet.
3-0 slutade det sedan Effe slagit av på takten, de kunde vunnit med det dubbla om de velat.
Jag vill tacka Effe, Ljungskile och Quimmen för en riktigt rolig dag på rikets framsida!
Jag har varit där i dagarna två nu.
Igår åkte jag och John-John till Tuve för att se Ljungskiles talangfulla juniorlag ta sig an Häckens dito.
Häcken var aningen bättre och styrde matchen men Jackan Flingmarks 1-0 på frispark slog ner som en blixt i mitten på första och satte press på Hisingens stolthet.
Kvitteringen kom i början på andra genom ett slumpmål men det var allt annat än oförtjänt.
1-1 stog sig och i och med att förlängning ej tillämpas i Gothia avgjordes matchen på straffar.
Jag tyckte Ljungskilespelarna såg tröttare och inte fullt så självförtroendefyllda ut som Häckenspelarna men det slutade med fem av fem baljor av Ljungskile och bara fyra av Häcken.
Skrivet måndag: Och i fredags åkte jag och Quimmen ner för att kika på Ljungskiles kvartsfinal mot norska Mandalskamratene.
Vi hade inte full koll på vart matchplanen låg men efter ett besök på Turistbyrån och en felåkning med spårvagnen så hittade vi rätt.
Matchen var en riktig besvikelse.
Efter den tuffa åttondelsfinalen hade jag hoppats på en ännu tuffare match, med ännu bättre spel, men det hela blev en sömnig historia.
Norrmännen såg nyvakna ut och var totalt viljelösa.
Ett tag undrade jag om det verkligen var rätt lag, på samma sätt som man flera gånger frågat sig om Quirino i DIF verkligen är den snubbe de scoutade och på samma sätt som man ställer sig frågande till hur gammal Kanu egentligen är.
Ljungskile vann relativt enkelt med 2-0, Häcken hade kört över dem med minst 5-0.
Nåväl, en seger är alltid en seger.
Den andra kvartsfinalen på samma slutspelshalva spelades parallellt så den kunde vi tyvärr inte bevittna men med tanke på att Elfsborg mötte nåt halvanonymt Skånelag räknade vi kallt med en västsvensk uppgörelse i semin.
Det var därför inte helt oförklarligt att vi valde att luncha på en tacobar i väntan på en match med Tacolands stolthet Effe.
När vi letade oss bort till Heden och folkmassorna fick vi genom Patrick Ekwalls ljuva stämma reda på att Effe mycket riktigt vunnit sin kvart.
Semifinalen blev tyvärr aldrig spännande.
Västgötarna gav bohusläningarna en riktig lektion och det kändes verkligen som att Ljungskile spelade en match de egentligen inte borde varit kvalificerade för med tanke på deras kapacitet.
Det kändes som att ett seniorlag mötte ett juniorlag.
Effes 18-åringar spelade på precis samma sätt som Effes A-lag gör.
4-2-3-1 med snabbt passningsspel, snabba kontringar, stora hårdföra mittbackar, spelskickliga mittfältare, duktig målvakt och med ytterbackarna som enda svaghet.
3-0 slutade det sedan Effe slagit av på takten, de kunde vunnit med det dubbla om de velat.
Jag vill tacka Effe, Ljungskile och Quimmen för en riktigt rolig dag på rikets framsida!
Kommentarer
Trackback
