Alice och Mona.
Såg en del av en dokumentär om Alice Timander sent igår.
Fascinerande och tragisk människa.
Hon visste inte vad kärlek var, hon visste inte hur man älskade någon.
Hon hade aldrig pussat sina barn godnatt, hon gillade inte kroppslig kontakt med dem.
När hon skulle välja mellan barnen och kändisfesterna blev det alltid klänningen på och champagnen i glaset.
Man undrar ju hur en sån människa tänker, kanske hade jag fått svaret om jag sett de andra fem och en halv delarna.
Lyssnade på halva Mona Sahlins sommarprat i P1 idag.
Jag gillar Mona, hon är en av oss vanliga folk, hon pratar som oss, lyssnar på samma musik som oss, gillar samma saker som oss, hon förstår oss.
Om det verkligen är sån hon är, som hon utger sig för att vara, vill säga.
Man kan ju inte riktigt veta om hon gör det i rent röstfiskerisyfte.
Detsamma gäller hennes låtval i Sommarradion, man vet ju inte om det är för att verka folklig och för att göra sig populär eller om det verkligen är hennes musikstil som hon väljer att visa upp.
"It takes a fool to remain sane" med The Ark och "Kom igen Lena" med Håkan Hellström var två av låtarna hon spelade upp och hyllade.
Förutom fotboll, Rosengård, AIK;s hejarklack och omklädningsrum nämnde hon även Bodström-Zlatan-Ronaldinho-Puyol-Ove Kindvall-Pelé-Marta.
Denna namedropping kan ses som populistisk, jotack.
Jag: Jag gillar Mona.
Farmor: Jag har svårt för henne.
Jag: Hon är ju skön.
Farmor: Hon är ju bättre än...
Jag: Renen?
Farmor: Maud. Vad sa du, Lenen?
Jag: RENEN.
Farmor: Vem är det?
Jag: Reinfeldt.
Farmor: Jaha. Nej, när hon tog på sig slöja gick hon över styr tycker jag.
